Idag var det en sån där dag där det känns som om allt bara flyger omkring en. Där saker går i ultrarapid omkring mig. Jag står i mitten och har ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft att ens röra mig framåt.
Redan i morse kände jag mig tung. Inte på så sätt att jag håller på att bli sjuk. Det brukar kännas annorlunda. Utan helt enkelt orklös. Det finns ingen energi att ta av.
Efter utflykten i skogen kom vi tillbaka. Och då var det nästan kört. Jag kunde knappt röra benen. Hela kroppen skrek efter vinteride.
På rasten satt jag i soffan. Inne i personalrummet. Jag stirrade ut geneom fönstret. Såg flingorna falla till marken. Där satt jag. Rakt upp och ner och bara stirrade ut genom förnstret.
Resten av dagen. De tre timmarna jag hade kvar. Var en pina. Barnen vill så mycket. Men jag orkade inget.
Nu har jag i alla fall tagit mig hem. Ställde in dagens löppass och körde det korta styrkepasset i stället. Lite halvhjärtat. Mer orkade jag inte. Mer ville jag inte.
Ibland tänker jag på det här med utbrändhet. Som var en slags modefluga för ett tag sedan. Känner att jag kanske hamnat där och jag bara stirrar rakt fram. Men så ändrar jag tanke. Ruskar på huvudet och inser. Tänk alla de som har mycket mer att göra. Som har barn. Som har högre krav på sig. Som arbeter massor av timmar. Då kan inte jag vara direkt nära.
Senaste två veckorna har jag även varit konstant hungrig. Magen skriker så grannarna klagar. Efter en måltid är jag mätt. Men 20 minuter senare är jag hungrig igen. Jag går alltid och lägger mig hungrig. Vaknar hungrig. Vet inte riktigt vad det beror på. Känns som om jag äter hur mycket som helst fast magen inte får nog. Eller kroppen. För det kanske är den som tar upp maten.
Nu är maten strax färdig. Kyckling och klyftpotatis. Med limeajoli och fetaoströra. Efter det väntar vit chokladkräm med lite blåbär. Jag kommer antagligen bli mätt. För en liten stund. Kanske tillräckligt länge för att hinna somna. Och vakna upp i morgon och känna att lite av energin är tillbaka. Jag behöver den. För att ens klara av dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag hoppas att kraftlöshet inte smittar genom bloggar, för då tar jag på mig hela skulden för din matthet, med tanke på alla de "jag orkar inte-inlägg" som jag har skrivit i min.
Tyvärr måste jag säga att jag känner igen mig mycket väl i ditt inlägg, bortsett från träningspass då... för såna ägnar jag mig nästan aldrig åt.
Jag känner oxå så väl igen mig i det där. Energin är bara helt borta och jag vill bara blunda och försvinna. Hoppas den infinner sig så du får känna dig hel igen!
A
Tessalisa >> Inte ska du ta på dig någon skuld för det. Det finns nog matthet nog för oss båda där ute :)
A >> Synd att det aldrig kommer med någon direkt förvarning. Eller så gör den det, men man är för blind eller dum för att inse det.
Nu har jag inte tränat på tre dagar (vilket är enormt mycket för att vara mig), och energin börjar komma tillbaka.
Det är kraftlöst här också. Har åkt på en influensa eller nått och det gör ont på hela kroppen.
Skicka en kommentar