Då var kroppen igång igen

I morse fick jag ett mail. Det var från chefen. Hon hade vidarebefodrat en inbjudan till ansvariga för 5-årsverksamheten i komunens förskolor. En inbjudan till att höra information kring tvåspråkiga barn och möjligheterna till att börja i en sådan skola.

Det är inte mycket att göra. Mer än att lyssna. Men det satte igång någonting. Huvudet började arbeta. Magen började dra ihop sig. Och hjärtat slog lite snabbare än vanligt. Om två dagar är det dags att börja arbeta igen. Och plötsligt kändes det som en mardröm. Att det är miljarder saker att göra.

Det ska skrivas veckobrev och månadsblad. Det ska skrivas ut bilder och fixas med portfolios och pärmar. Det ska skrivas rim till barnens diplom. Och så ska det vara möten och träffar och så det värsta av allt. De där förbannat jävliga utvecklingssamtalen.

För varje minut stiger paniken. Jag försöker intala mig själv att det finns tid. Att det är som det ska. Inget att börja stressa upp sig för. Men min kropp säger annat. Den lyssnar inte. Den hinner inte. Den är redan ingång med att planera, strukturera och arbeta igång sig inför måndag.

Eller inför söndag. För planen är att jag redan imorgon ska sätta mig och börja arbeta lite. Börja skriva på månadsbladet. Kanske lite veckorbrev. Och om jag inte hinner få till det i huvudet så åker jag till arbetet för att arbeta lite med pärmarna. Men idag är det lördag. Jag är nu hos Janne och det ska tränas. Ut i minusgraderna och rensa huvudet. Och för att strukturera lite till.

Månadsbrev i morgon. Veckobrev likaså. Och så stanna kvar lite efter arbetet på måndag och fixa med pärmarna. Så. Inga problem. Inga problem alls. Säger huvudet i alla fall.