Nu har jag suttit hela förmiddagen framför datorn. Fingrarna har fått dansa över tangenterna. Jag har avverkat månadsbladet för januari. Jag har skrivit om inskolningar och överskolningar. Om planer och om rutiner. Allt sådant som jag vet ska ske med inte ännu hänt.
Jag har skrivit första veckans veckobrev. Ett veckobrev som ska handla om vad vi haft för oss under veckan. Och det här gäller alltså vad vi haft för oss under nästa vecka. På något sätt ska det inte riktigt gå ihop. Men jag har skrivit det. För jag vet ungefär vad som ska hända.
Det är skönt att det är gjort. Men vilken start på det nya året. Efter ett antal dagar i norrlands lugn. Även om norrland kan skapa en hel del stressmoment det också. Så behövde jag bara komma hem och vara här en del. Sedan startade kroppen ordentligt. Med bröstsmärtor och kallsvettningar. Med stickande i hjärttrakten och snabb andning.
Förhoppningsvis är det bara inför arbetsstarten. När det väl har kommit igång kanske det blir bättre. Kanske blir kroppen van och reagerar inte lika häftigt på stressen då. Ska nästan bli skönt att komma igång på arbetet och se hur jag tacklar det. Om det inte blir bättre, kanske det stämmer det Flickan från landet i norr säger. Att det börjar bli tid att söka sig något nytt ställe. Att hitta ett ställe där inte alla kastar arbetsuppgifter på mig hela tiden. Där ingen vet att jag gör sakerna på en gång. Och där det finns en chef som ser hur sina anställda egentligen mår. Undrar om det finns ett sådant ställe?
Om 24 timmar har vi ätit klart lunchen med barnen. Jag har läst boken vid matbordet. Det sista kapitlet i Kalle och chokladfabriken. Och det är dags att gå på rast. Kanske ska jag verkligen gå på rast i morgon. Och inte sätta mig och skriva eller arbeta.
Jag kanske ska leta efter det där stället. Där förväntningarna inte finns. Där kraven är på en rimlig nivå. Och där chefen är personkännare. Eller så letar jag efter en kurs om stresshantering. Det borde vara lättare att finna. Alternativ tre, som jag tror är det rimligaste. Är att bita ihop. Det är nog så det blir.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag håller med Flickan från landet i norr! Och du ska absolut ta rast! Säg "jag ska gå på rast nu så du kan väl göra detta under tiden."
Anna >> Det låter så lätt i praktiken :)
Du får ju öva! Tänk inte på vad alla andra kan tänka. De saknar sig säkert i personalrummet.
Hur ska en chef kunna se hur de anställda mår om de anställda inte fattar mod och sitter ner med sin chef och talar om det?
Om sedan chefen ändå inte tar en på allvar är det dags att gå vidare.
Jag jobbar på att vara ärlig med min chef, men eftersom att jag inte ens är helt ärlig mot mig själv så är det ju omöjligt att vara ärlig mot chefen.
Jag har i alla fall en BRA chef tycker jag så visst finns de...
Annars tycker jag att råden "delegera" och "säg nej" är sånt som du måste öva på annars är risken att du tar med sig samma beteende till nästa arbetsplats med och ett år senare ser situationen likadan ut. Vi människor lastar gärna över ansvaret på de som inte säger nej och som dessutom gör ett väldigt bra jobb.
Tessalisa >> Det kanske är där skon klämmer. Att vara ärlig mot sig själv först. I alla lägen. Det är så himla lätt att vara ärlig här i bloggen, men i verkligheten är det visst en hel annan sak.
Det kan mycket väl vara sant.
Steg 1 är kanske att vara just ärlig mot sig själv.
Känner igen att det är lättare att vara ärlig i en blogg än utanför den.
Skicka en kommentar