Beslutet står fast när det gäller skrivandet av Veckans lista. Den utgår även den här veckan. Allting från den gamla datorn är nu överfört. Det tog sin tid. Men skönt att ha det gjort nu.
Några saker återstår dock att göra. Till och börja med plocka bort den gamla stora burken och fixa med de nya stora ytorna som öppnar sig på skrivbortet. Stora öppna landskap. Täckta med ett molntäcke av damm som lagrats till en alldeles utmärkt årgång.
Med den nya datorn är det också några saker som inte riktigt vill fungera som de ska. Eller som vi vill. DC++. Det vill inte riktigt fungera. Tydligen ska det sitta någon slags brandvägg i routern som vi inte kommer runt. Eller förbi.
Internet mottagningen är lagom het. Kanske har det med andra mekaniska saker att göra som stör signalen. Kanske med all betong som omsluter oss här. Eller med våran okunskap när det gäller installationer. Jag vägrar givetvis tro på det sistnämnda.
I veckan var det premiär för samtalen på arbetet. Jag gick ut först på min avdelning och avklarade två stycken på en eftermiddag. Jag förstår inte varför nervositeten måste infinna sig inför varje samtal. Kommer man aldrig i från den? Är övriga kollegor lugna bara på ytan? Jag tror att de sitter hemma och skakar inför varje samtal. För att sedan komma till arbetet och säga att det är lugnt. Samtal är roliga. Det är minsan inga problem för dem. De går iväg och ler. Men skakar inombords. Kvar står jag. Imponerad av deras lugn. Deras falska lugn. Men nu har jag avslöjat dem. Ha! Nu kan de inte lura mig längre. Nu vet jag. Eller tror att jag vet. Att de är minst lika nervösa och osäkra som jag. Eller inte.
De här två samtalen var i alla fall de enda som det skulle diskuteras saker på. Mina övriga sex samtal är avslutningssamtal. Där är det mest allmänt prat. Om hur de haft det på förskolan. Hur de ser på framtiden. Om skolan. Och en hel massa annat diverse tjafs. Men min puls. Den är inte låg inför dem heller. Skakningarna finns i min kropp även där. När det blir dags att sätta sig ner framför föräldrarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
LE stort (åtminstone jag slappnar av bättre när jag ler) när du träffar föräldrarna och se till att du redan innan har tänkt igenom vad det är som du vill säga.
Är du bekväm med tanken att ta i hand när du hälsar på föräldrarna, så gör det med ett fast handslag. Jag lovar att föräldrarna inte kommer att märka din nervositet! Den gömmer du bakom ytan och du kommer att fixa samtalen galant!
Jag tror att du har rätt när du säger att dina kollegor också känner nervositet. Det vore konstigt annars.
Fast man blir nog mindre nervös med åren så har de jobbat länge så kanske ...
Att vara nervös är bra, till en viss del. Man blir mer skärpt då. Jag erkänner att jag efter ett antal samtal fortfarande blir nervös. Varje samtal är unikt.. varje barn är unikt. Varje förälder är unikt. Det man säger är viktigt.. jag vet, jag är själv förälder som väger varje ord jag får höra på samtal om mina barn. Jag är nervös inför att komma till samtal själv också som förälder både inom förskolan och skolan.
Men du.. lycka till!! Det kommer att gå bra!
Tessalisa >> Tror att samtalen kanske är lite som mina tävlingar. Så fort startskottet går försvinner nervositeten. Jag behöver inte gömma den under samtalet. När första meningen sagts är den borta.
Samtalen gick fint :)
Ann >> Analyserar man inte för mycket ibland som pedagog och förälder när det gäller ens egna barn i skolan? Jag vet inte, men det känns så ibland.
Eller så kanske man är extra nervös, eftersom man vet vad varje ord innebär. :)
Skicka en kommentar