Le människa. Le.

En äldre kvinna stiger på tåget. Sätter sig bredvid en utländsk man. Kvinnan har aftonbladet i handen. Hon plockar ut det rosa sportbladet. Räcker det till mannen bredvid. Han tittar glatt på det. Och tackar artigt. Den äldre kvinnan log.

En familj ska gå av bussen. Mamman först. Och två pojkar i tio års ålder efter. Precis i trappen ut upptäcker den ena pojken att han glömt sin mössa på sätet. Han hinner inte gå upp igen. För en yngre man. Kanske i min ålder. Är redan på väg. Snabbt genom hela gången med pojkens mössa i handen. Han räcker den till pojken. Som tackar artigt. Den yngre mannen ler.

En ung kvinna ska gå på tåget. Hon lyfter ur sitt barn ur barnvagnen för att hon ska orka. En lite äldre kvinna erbjuder sig snabbt att ta barnvagnen. Hon lyfter upp den i tåget. Efter kommer den unga mamman med sitt barn. Hon tackar den andra kvinnan. Båda ler.

Det är bara några av de sakerna jag lade märke till på vägen hem från arbetet idag. Det kändes bra. Att se människor som är vänliga. Att det fortfarande finns folk som hjälper andra. Som ställer upp. Som erbjuder sin hjälp. Samtidigt som det finns de som är artiga. Tackar för hjälpen.
Och leenden. Det är alltid trevligt att se. Vem det än kommer i från.

Jag log när jag såg de här situationerna. Jag ler när jag tänker på dem. jag ler när jag tänker på den lilla flickan jag fick hjälpa klä på sig idag. Från en annan avdelning. Jag ler när jag nu. Precis nyss. Tog mig igenom ett pass på 7 km (35.16.49) utan att ha ont i foten. Jag ler. När jag tänker på att Flickan från landet i norr strax är hemma.