Välkommen till en vinter i Stockholm

Alla busslinjer i området är indragna. Fick nyheten av en liten pojke som kom springandes genom snön. Han verkade glad över att få berätta nyheten. Och att något extra hade hänt.
Jag hade börjat inse att bussarna inte skulle kunna gå längre.

Från arbetet brukar det ta 10 minuter med buss. Till tåget. Idag tog det 35 minuter. Som tur var hade jag en glad busschaufför. Han berättade om fenomenet snö. Och att svenskar inte kan köra bil när lite snö faller. Står en bil stilla, måste alla ställa sig med varningsblinkers.
Chauffören berättade att det var tur att inte fienden kände till den svagheten hos svenskarna.

Sedan uppmanade han passagerarna till allsång. Och avslutade med att berätta varför han var så positiv.
"Jag är ju den enda som får betalt att stå här. Jag går av mitt pass en viss tid."

Efter tåget. Som förvånandsvärt nog gick itid. Och "i tid" innebär alltså inom en fem minuters marginal.
Bussen efter tåget. Kom aldrig. Så jag gick efter några minuters väntan. Tre km hem är det ungefär. Jag pulsade genom snön med musiken i öronen. Och flingorna virvlande kring mig. Längs vägen stod bilar. Några spann däcken och kom ingen vart. Några hade krockat. En splitterny BMW hade kört in i en buss. Från sidan. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Det är hemskt. Men ändå. Andra stod bara stilla. Länge. Länge.

Jag tycker det är roligt att snön har kommit. Och lagt sig på marken. Barnen blir så glada. och fulla med liv på något sätt. Tyvärr kommer trafikkaoset på köpet. Det är konstigt. Att så många människor inte kan inse att snön kommer att falla. Och att vägarne blir hala. Varför byts inte däcken i tid? Läser man inte tidingarna? Varför kan man inte köra lite försiktigt? En sån överraskning kan det inte vara. Snön har ändå fallit en hel del år vid det här laget. Kanske skulle det hjälpa med en kom-ihåg-lapp?

"Vintern närmar sig. Snö kommer att falla. Byt däck. Kör försiktigt."
Men jag tvivlar. Även på att det skulle hjälpa.