Jag kände relativt mycket ömhet på insidan av högra vristen. Stickande känsla. Så jag tog det säkra före det osäkra. Och kortade ner passet. Kanske är det värt det. Det visar sig.
På lördag är det tävlingsdags igen. En roligare tävling. Bellmanstafetten. En skön tillställning. Utan direkt stora krav. Kenyjanen och hans vänner heter laget. Stora skuggan är platsen. Där kan man se några kändisar. Kenyjanen (Bror). Dalaflickan. Köpings M. Flickan från landet i norr. Och Glenn himself.
I veckan har det annars varit fullt upp. Det har inte funnits tid till mycket. Arbete. Avdelningsmöten. Grillkvällar med föräldrar på arbetet. Och träning. Fullspäckat schema dagarna i ända. Men nästa vecka blir det mera tid över. Då blir det mera skrivande. Och besvarade utmaningar.
Men nu finns det ändå tid till att fundera. Att fundera på det här regnet. Varför heter det egentligen "Regnet står som spön i backen"?
Det skulle vara roligt om det stod metspön på marken. Och så satt vattendropparna fast på dem. Eller. Ja. Jag vet inte. Det var en tanke i alla fall.
Det är dags att sluta tänka. Och göra någonting åt berget med disk som skriker på mig. Jag försöker undvika att bry mig om skrikandet. Men det går inte. Jag har inget val.
San Marino - Tyskland 0 - 13
2 kommentarer:
Jag tror fortfarande att det handlar om spön och piskor. Att det liksom piskar i marken. Men ja. Sån är jag. Rraauurr!;)
Hmm...jag tror snarare det är så att när det regnar väldigt mycket så slutar det vara mjuka droppar, och blir mer som en ihållande, hård stråle. Så det nästan blir som spön. Som står i backen. Fast va svårt det var att förklara. I mitt huvud känns det logiskt i alla fall. :)
Skicka en kommentar