Det stiger

Om inte humöret vänder. Så kanske andra saker fortsätter att gå bra. I går var det "Grön Flagg" vinsten på 10.000:-
Idag blev det an annan vinst. För mig. Personlig.

Jag hade precis smällt igen ytterdörren efter en lång planeringsdag. En massa nya mål. Blandade med gamla. Och en hel massa annat. Jag var rätt tyst som vanligt. Som jag brukar vara i större samlingar. Jag har idéer. Jag har åsikter. Men jag har svårt att få fram dem när hela personalen är där. Pratar jag ensam med någon. Framförallt chefen. Så är det lättare att prata.

Det ringde i telefonen. Jag svarade.
Det var våran nya personalansvarige. Hon berättade att de tittat lite på lönerna. Och berättade att f.o.m första oktober. Skulle min lön höjas med 800:- Dessutom ska jag vara med på den vanliga löneförhandlingen som äger rum i april.

Nu var inte just summan det roligaste. Visst. Jag blev jätteglad. Vem skulle inte bli det? Men det var en av de två anledningarna som fastnade främst.
Den första var att eftersom jag var den sista läraren som blivit anställd så var min lön lite lägre än andra utbildade. Och eftersom de tyckte att jag gjorde samma sak. Hade samma ansvar. Så skulle jag ha lika lön också.

Men sen kom de orden. Som jag kände betydde mest av allt hon sade. "Sedan är det ju så också, att vi är väldigt rädda om dig."

Det kanske inte låter så speciellt. Men jag kände. Att de där få orden. Betyder fruktansvärt mycket för mig. Eftersom jag själv inte tror på mig. Jag själv tvivlar på min förmåga och kompetens. Så kom dessa ord. Dessa fina ord. De vill ha kvar mig. De tycker att jag gör något väldigt bra. Något betydelsefullt. Tack.

Kanske var det vändningen på vinden? Motvin blir medvind. Jag tänker redan nu. Att jag ska gå in på måndag. Med en ny slags inställning. En ny. Fast gammal. Att köra hårt. Att visa energi och positiv anda. Som jag gjorde tidigare. Delaktig. Ja. Det ska jag.

Tack.