En välbehövlig paus

Jag tar en paus nu. Försöker för några dagar stänga av allt vad heter schemaläggning, vikarieproblem och heta diskussioner. Lönelappar och konflikter. Tankar om framtiden.
I stället sätter jag mig på ett flygplan. Bara en sådan sak. Ett jävla flygplan. Som kan krascha när som helst. Jag sätter mig på det för att flyga en timme norröver. Landa på Umeås flygplats och andas lite frisk luft.

Jag tar en paus från samma löparrundor och från matfunderingar. Från katter som väcker en och fäller hår. Från städning och räkningar. I stället får jag lite nygamla vägar att springa på. En ny backe som ska malas upp och ner. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Nya skogsstigar men samma mil.

Det ska bli skönt. Jag behöver det. Grilla lite gott. Baka lite egen pizza. Precis som varje år. Få höra hur mycket bättre Skellefteå var än Djurgården i år. Hur tung start Djurgården fått i Allsvenskan. Ha lite 60-års kalas. Men inte minst. Andas lite frisk luft och spendera långa dagar med Flickan från landet i norr.

Det blir bra dagar. Allt för få dagar. Men bra dagar. Och vem vet. I framtiden behöver de inte bli så få. Då är allt tvärtom. Då är dagarna nere i storstan allt för korta.

2011 - My God.

Det kanske skulle passa sig med ett par ord. Ord från en mörk soffa i ett mörkt rum. Det är tyst här. Lite svag musik kommer från TV-spelet. 0-0 mellan Colorado och San José. Mer spännande är det inte. Men det är två perioder kvar och mycket kan hända. Mycket kommer att hända.

Precis som under 2011. Det kommer vara ett år som går till historien. Mycket minnen. Både positiva och negativa. Som ni förstår kan jag inte säga allt. Inte just nu. Jag måste vänta ett tag. Bara ett litet tag till. Men jag kan säga en sak. En helt annan sak. Det ljusnar på arbetsfronten.

Under de senaste veckorna har jag fått en del jobberbjudanden. Både i Stockholmsområdet och från Umeå. Dessvärre har jag tackat nej till allihopa. Jag ser något intressant på min nuvarande plats. Jag vill vara med där. Bara ett lite tag till. Jag vill se hur det går. Om planerna lyckas och hur resultatat blir.

Idag intervjuade vi en chef. En blivande chef. För alla parter är positiva och jag antar att det bara är lite siffror det handlar om nu. Datum och löner. Men det är inte mitt område. Skönt ska det bli i alla fall. Riktigt sådär förbannat skönt. Att ha någon att vända sig till. Någon att bolla med och någon som styr.

Men det är bara en sak från 2011. Det säger jag bara. 2011. Vilket år. Och då ska vi egentligen inte tala om 2012. Hur coolt kommer inte det bli? Helvete. Ni hör bara hur positiv jag låter. Vad är det som händer? Och bara genom den positiva andan kommer jag givetvis demolera Colorado alldeles strax. Jag ska bara lägga i från mig pennan först. Eller. Ja. Ni förstår vad jag menar.

Vaknar med ett ryck

Jag vaknade i natt. Skrikandes. Med hög puls och svettig panna. Det är egentligen inget ovanligt. Det händer titt som tätt. Och jag brukar aldrig veta vad det är som rör sig i huvudet. Varför jag skriker till.

Medan jag väntade på att pulsen skulle lägga sig så funderade jag. Och lyckades faktiskt memorera lite av nattens tankar.

Jag var på arbetet. Med en gammal vän. Det är mörkt ute. Visade lite nya träningskläder. Plötsligt var det någon eller något som slog omkull mig. Jag for i backen och låg på rygg. Plötsligt ser jag ovanför mig två mörka gestalter. De ser mänskliga ut och sitter i mörkret under balkongen. Ögonen lyser och ser ner på mig. Jag försöker resa på mig med det går inte. Gestalterna börjar spotta på mig. Jag kan fortfarande inte resa mig. Det är som att jag sitter fast i tuggummi med hela kroppen. Min vän är plötsligt borta.

Jag försöker ropa: "Men kom då!" Men orden blir bara som en sörja i munnen. Ben och armar sitter fortfarande fast. Och det är där någonstans jag vaknar med ett ryck.

Jag ligger kvar i sängen. Halvvaken. Och funderar lite på vad det här kan betyda. Ofta kan jag drömma om att jag försöker göra saker men jag sitter fast. Ord och rörelser går inte att få till. Vad kan det betyda?

Kanske kan det vara så att jag har mycket i huvudet och i hjärtat som vill ut. Men som inte går att få ut. Som jag håller inne på. Kanske är det därför jag drömmer om att jag försöker få till saker som inte går. Jag hämmas av mig själv. Så måste det så klart vara. Jag har proffsanalyserat mig själv och mina drömmar. Bara sådär. På en fredagmorgon. Eller så är det något helt annat. Men någonting är det eftersom jag ofta har samma slags dröm fast i olika situationer.

Nu är det dags att åka till arbetet. Sista dagen på en tung vecka. Styrelsemöte till 21 igår. Personalmöte i tisdags. Det är mycket nu. Och så drar utvecklingssamtalen igång nästa vecka. Schema för påsklovet ska göras och lönerna ska in till lönedamen. Shit. Det är verkligen mycket nu.

Lotusdiagrammet

Jag börjar få in rutinen på arbetet nu. Inte på det där vanliga avdelningsarbetet. Det sitter i ryggmärgen sedan några år. Utan det där föreståndararbetet. Lönerna. Medlemsblad. Semesterlappar. Felanmälningar. Resursansökningar och verksamhetsberättelser. Allt som ska skrivas och sättas ihop. Och delas ut till höger och vänster.

Det är bara det där med schemaläggningen jag inte riktigt får ordning på. Det är svårt. Att ussla och få ihop vikarier utan att egentligen ha några att använda. Hur går det till? Än så länge har jag lyckats efter att ha dragit i ungefr en sådär 347 trådar. Men snart kommer påsklovet. Och med påsklovet kommer skärtorsdagen då många vill vara lediga. Och med det kommer. Ja, jag sitta i skiten.

Men jag jobbar på. Gick en på en förbannat bra föreläsning i Uppsala igår kväll. En föreläsning om nya löroplanen och hur man kan använda Lotusdiagrammet för att förenkla för personalen och förtydliga för föräldrarna. Riktigt bra. Riktigt användbart. Så jävla bra att jag redan började använda det idag.

Men samtidigt som det börjar sätta sig så kan jag inte undgå att längta och hoppas. Att det snart. En vacker dag. Ska dyka upp en ny föreståndare. En som kan leda och lyssna. En som kan handleda och komma med idéer. Eller. Egentligen vilken jävla föreståndare som helst. För så känns det i bland. Några tips?

Två månader senare

Och så plötsligt öppnade jag den här sidan. Och se. Inte fanns det några ord skrivna på nästan ett år. Eller i alla fall två månader. Det kanske är två månader som känts som ett år. Ja, någonting sånt måste det vara.

Och under två månader händer det givetvis en hel massa. Det har det gjort. Så klart. Men dessvärre kan jag inte ens skriva hälften av vad som hänt här. Ni vet. Offentligheten och allt det där.

Det jag däremot kan skriva. Det är att jag lever. I fall någon undrade. Ibland känns det som att dagarna är så fulla så att det knappt känns att jag lever. Dagar som är fulla med föreståndarsaker och heltidstjänsten i barngrupp. Utbildningar på specialpedagogiska skolmyndigheten och föreläsningar om nya läroplanen. Och om inte det var nog så maler jag mellan 8 och 13 mil varje vecka. Och snabbt går det numera. Jävligt snabbt.

För kanske är det just det som jag kan vara mest nöjd med. Att jag springer mycket och jag springer snabbt. Jag undrar om jag någonsin varit så här bra tränad. För en timme sedan avverkade jag exempelvis 9x1000m med 60'' vila på 3.20.59 i snitt. Det kanske inte säger någon ett skit. Men det är bra för att vara mig. Riktigt bra.

Och eftersom jag blickat två månader bakåt i tiden. Kanske jag ska blicka två månader fram också. Då står jag nämligen där. På startlinjen till det där förbannade marathonloppet. Utan att ha en aning om vad som egentligen väntar mig eller hur det ska gå. Förhoppningsvis går det snabbt. Precis som intervallerna i dag.

Nu har jag blickat både bakåt och frammåt. Nästa gång. Som förhoppningsvis inte är två månader fram i tiden. Kanske jag ska hålla mig till nutid. Det blir enklare så. För det som varit har varit. Så enkelt är det. Och den som säger så har förbannat rätt.

Helt otroligt

Den här veckan är nog bland det värsta jag varit med om. Ja. Nästan i alla fall. Dessvärre får jag inte skriva speciellt mycket om det. Ni vet. Tystnadsplikt och sådana saker. Men det är helt sjuka saker på arbetet. Saker man kan drömma mardrömmar om. Saker som gör att man ligger och skakar när man kommer hem. Ilska. Chock. Adrenalin. Samtal hit. Samtal dit. Och det kommer bara upp fler och fler saker. Och samtidigt faller fler och fler pusselbitar ner och hittar sin plats. Och det värsta av allt. Förutom att man som förskolepersonal är mitt i skiten. Är att det hela inte är över än. Inte alls.

Kanske ska jag försöka koppla i från tankarna från allt det där. Lättare sagt än gjort. Kom igen. Arbetsdagarna från hell. De hemsöker en dagarna i ända. 24/7 som man brukar säga.
I morgon ska jag och mina avdelningskollegor på utbildning. Hur man bemöter människor med synsvårigheter. Kan bli intressant. Och förbannat nödvändigt.

Snabbt vidare till andra spår. Andra tankar. Långt borta från de där arbetstankarna. Löpning. Det är förbannat roligt. Det är det faktiskt. Eller. Nu ljuger jag. Det är inte alltid det är roligt. Det kan vara helt vidrigt ibland. Det måste jag erkänna. Men nu är det 121 dagar kvar till marathondebuten. Jag får inte slappna av. I snitt runt 10 mil i veckan har jag malt. Känns riktigt jävla bra. Måste fortsätta så.

Och så tillbaka till arbetstankarna. Hur ska det hela gå egentligen? För alla inblandade. Oberoende av varandra. I dag högg det till ordentligt i bröstet. Mindre bra. Men jag får göra som en kollega uttryckte det: "Det är bara på't igen!"

Halv föreståndare

Vi efterlyser fortfarande en föreståndare. En boss. Någon att vända sig till. Någon som kan styra och ta tag i saker. Det har gått ett halvår utan någon direkt ledare. Och jag vet inte hur det brukar se ut på andra ställen. Men det känns helt oacceptabelt att arbeta under dessa förhållanden.

I början var det två stycken som tog på sig föreståndarens arbete. Så mycket det gick i alla fall. För det är inte så att man får mer tid att arbeta på. Nej då. Sin vanliga tjänst i barngruppen ska skötas samtidigt.
Men för en vecka sedan ville den ena kollegan inte mer. Hon avsade sig allt ansvar då hon inte skulle få så mycket pengar som hon ville ha för det. Och dagen efter kom ordförande fram till mig med en förfrågan. Givetvis sade jag ja. Utan att egentligen tänka mig för. Det bara kom. Så nu sitter jag här. Med min heltidstjänst och en halv föreståndartjänst. Spännande. Hm. Med samma arbetstid som jag alltid haft. Hur ska det gå ihop egentligen?

Jag gör så gott jag kan. Pussla ihop scheman och fixar vikarier. Gör i ordning lönelappar till löneansvarig och gör alla papper. Skriver medlemsblad och barnfritidlappar. Resurssök och samarbeta med styrelsen. Samt sätter ihop en grupp och bokar tider med de som söker föreståndartjänsten. Det är mycket. Helt klart. Jag undrar hur vår förra föreståndare fixade allting.

Och givetvis. Så händer det en hel del precis nu. Precis nu när vi inte har någon att vända oss till. När vi int ehar någon ledare eller ansvarig. Det är precis nu allting händer som inte har hänt de senaste åren. Varför precis just nu?

I vilket fall som helst. Jag känner att jag växer. För jag är förskollärare och känner mig manad att ta mer ansvar. So bring it! Jag tycker om att ta ansvar. Och jag växer enormt när någonting lyckas. Och misslyckas jag. Då blir jag förbannad. På mig själv. Och så blir jag liten som en liten skit.
Kommande vecka är det en hel del att stå i. Både i barngruppen och som föreståndare. Men tids nog. Så lämnar min kollega och jag över det där skrivbordet. Det där kontoret. Till en riktig föreståndare. Hoppas jag.

Tomteskägget

Jag tittar mig i spegeln och ser att skägget har vuxit till sig riktigt ordentligt. Det har fortfarande den där lätta röda nyansen nere vid hakan. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Men så är det.

Jag tittar mig i spegeln och ser på det där skägget. Jag har inte rakat mig på flera veckor. Inte på hela året. Faktiskt. Men jag tycker att jag ser lite äldre ut i det. Lite manligare. Hm. Men sen kommer jag snabbt på det. Visst fan. Jag fyllde trettio för ett litet tag sedan. (Hur jag nu kan komma och glömma det.) Varför vill jag se äldre ut?

Givetvis ska jag plocka fram rakhyveln snabbare än snabbast. Så här kan det inte fortsätta.

Foten på rätt pedal

Efter dagens arbetsdag satte jag mig i bilen. Precis som vanligt. Jag var trött. Ordentligt trött. Ögonen sved och huvudet kändes tungt. Det blev allt för få timmar sömn under natten.

Efter bara några minuters åkande så känner jag hur ögonlocken börjar falla. Jag skakar lite på huvudet och piggnar till. En stund i alla fall. När jag närmar mig mitt andra hem. Gymet. Löpbandet. Så kommer jag förbi en brandstation. Vid brandstationen är det ett rödljus. En större korsning. Det är rött. Och två bilar står och väntar framför mig. Jag börjar sakta in för att ställa mig i kö och vänta på min tur.

Sekunderna senare vaknar jag till av ett ryck. Jag har somnat och tryckt ner foten på bromsen så bilen tvärstannar. Och så blir jag sådär klarvaken. Tänker att de var tur att foten redan var på bromsen och inte på gasen. Då hade jag varit i bakändan på den fina Audin framför mig. Det hade varit onödigt.

Klockan närmar sig 21. Kanske ska börja tänka på refrängen. På riktigt.

Ännu ett framtidsår

Tillbaka till livet. Tillbaka till vardagen. Det som alldeles nyss var så otroligt lugnt och skönt. Så varmt fast ändå förbannat kallt. Har nu bytts ut. Återgått. Till grå vardag. Sista dagen innan det var dags att hälsa på den där vardagen så kändes det rätt. Att komma tillbaka till rutiner och allt som hör till. Till det som får dagarna att flyta på och inte kännas allt för sega.

Men så när man väl är där. Då slår det en i ansiktet och man går ner för räkning på en gång. Det här var inte alls roligt. Det här med vardag och rutiner. Det är faktiskt bara skit. Nästan i alla fall.

Efter julafton i huset från förr så satte jag mig i bien. Fruktansvärt orolig över väder och väglag. Men jag tog mig upp. Alla de 70 milen. Förbi framtidsstaden och lite till. Jag snittade knappa 80km/tim. Körde nog bara om två bilar och en skadeskjuten lastbil på hela vägen. Annars flög bilar mest om mig. Fegade jag så pass mycket? Eller var jag kanske smart? Upp kom jag i alla fall. 90 minuter långsammare än vanligt. Och kanske är det huvudsaken.

Där uppe var det skönt. Tända brasor och gnistrande snö. Skönt de stunder man inte är ute och maler km. Men 21km i -17 är också en bedrift. I högt tempo dessutom. Det firades nyår. En pilsner öppnades och det gamla året kastades all världens väg. I stället välkomnades 2011. Ännu ett framtidsår. Och om jag tänker fram ett par månader. Så känns det som att det är det här året som ska bli vårt. Flickan från landet i norr och mitt. Det är nu det händer. Måste hände. Ska hända. Så trots att tiden går allt för fort. Trots att den gråa vardagen känns riktigt tung ibland. Så ser jag ljust på framtiden. Jag ser ljuset i tunneln. Så att säga. Och bara en sån sak. Kan få en att hålla huvudet över vattenytan.

Oroligt i lägret

Slutspurt. Jobba jobba jobba. Det är det enda som räknas. Och så träna. Det är förbannat viktigt det också. Hårt och mycket. Just det. Paketen också. De ska också fixas. Och bakningen. Den får vi inte glömma. Men annars är det nog ganska lugnt. Hm.

Jag vet inte vad det är med julen. Varje år kör man igång. Tänker att det är lugnt. Jag börjar i tid och försöker bli klar för att slippa stressa. Och så är jag plötsligt klar. Men inte fan släpper stressen för det. De två-tre sista dagarna är vidriga. Så mycket att pressa in som möjligt. Ingen vila. Ingen ro.

Men jag ska inte klaga. Egentligen. Det viktiga är klart. Igår bakade jag lite till. Ett tillägg till de sex sorterna jag redan hade klara. Föresten så blev det två tillägg. Nutellamuffins och pepparkaksmuffins med fluffglasyr. Inte illa.

Efter julen bär det upp till norrland igen. Det var länge sedan känns det som. Ska bli skönt. Men för första gången är jag orolig och nervös. Det brukar jag inte vara. Inte när det gäller bilkörning. Men i år. jag vet inte vad det är. Jag har kört i vidriga förhållanden tidigare. Men det är något i år. Något som oroar. Det hela känns fruktansvärt osäkert. Jag ska ta det lugnt. Starta tidigt och låta den lilla franska pärlan rulla på. Inte stressa upp. Sen är det bara att hoppas på det bästa.

Men innan det är dags att åka så är det visst julafton. Och så packa. Och baka. Och träna. Bli rik ( i år igen...) på uppesittarkvällen. Och just det. Jobba jobba jobba.

Luciamorgon

Luciamorgon. När man kommer ut ur porten står ljusen tända på rad. Nästan hela vägen till arbetsplatsen. Den är 15km från porten. Det blir många ljus. Men det är fint. En mysig morgon. Längst ner på gatan står det ett stort tält. Precis under den stora upplysta granen. I tältet serveras det kaffe, glögg och saffransbullar. Generöst.

Varje år tänker jag att jag ska stanna till där. Mingla lite och ta en kopp kaffe. Varje år sitter jag i en iskall fransk bil och åker förbi det där tältet. För kom igen. Hur ska jag kunna mingla och vara sådär trevlig på morgonen. Jag hatar världen på morgonen. Alla människor är mina värsta fienden. Så därför. Åker jag snällt förbi och ser på människorna med uppskattande blick.

Luciamorgon. 13 december. Julen ligger alldeles runt hörnet. Åtta gånger till behöver jag stiga upp för att gå ut genom porten och ner till den där kalla franska bilen. Åtta gånger till måste jag försöka stänga av den där förbannade väckarklockan. Åtta gånger till behöver jag hata hela världen. Bara åtta gånger till det här året.

Sen kommer det ett nytt år...

Jobba jobba jobba

Det blev inte en hel vecka med positiva saker. Egentligen handlar det inte om att jag inte hade positiva saker att plocka fram. Utan mera om att det inte finns tid till det. På de två senaste månaderna kanske jag har haft rast fem gånger. Mer är det inte. Rasterna används i stället till att göra saker jag inte hinner med under dagen. Då jag är i barngruppen.

Det letas resursstöd. Skrivs mail. Fixas med viktiga pärmar. Och det ena och det andra. Egentligen ska jag väl kanske inte hålla på så här. Men någonstans känns det ändå bäst. Om jag i stället låter det vara för att visa att vi faktiskt inte kan ta hand om en chefsposition samtidigt som vi har allt det vanliga. Så kommer jag ha det i huvudet hela tiden. Och det klarar jag inte. Jag måste göra sakerna på en gång.

Förra veckan kom en kollega till mig. Hon är erfaren och vis. Tyckte inte att jag skulle göra allt på min rast. Och det har hon som sagt rätt i. Hon hade för en massa år sedan gjort sådär. Samtidigt som det var väldigt mycket annat på hennes dåvaranda arbete. Och rätt som det var, över en natt. Så snuddade hon den där berömda väggen. Och det var just den. Vägghelvetet. Hon varnade mig för. Att jag kom allt närmare.

Givetvis så lyssnade jag inte. Varför ska jag göra det? Jag är väl knappast nära att springa in i en jävla vägg? Jag gör bara lite extra saker utöver mitt heltidsarbete. Folk som hittar av väggen gör nog betydligt mer saker än så. I stället fortsätter jag. Jobba jobba jobba. Det är det som räknas. Överallt. Förutom i det där förbannat tunna lönekuvertet.

Men jag försöker se framåt. Till våren. Till snöfria gator och blommande vitsippor. Till kontakt med mäklare och med växande magar. Till en nystart och nya barngrupper och kollegor. Till ett liv i norr. Om det bara kunde bli sommar snart.

Skratta med Elvis

Jag hörde en låt i morse. En riktigt fin låt. Och det var då det slog mig. Någonting positivt. Sådär direkt på morgonen. Något man kan tänka tillbaka på under dagen då allt känns tyngre. Något man kan le åt. Något som får en att dra på läpparna.

Det var Elvis låt. Elvis med Are you lonesome tonight. Ni vet, den där versionen från Las Vegas 1969. När han mitt i börjar skratta så härligt. Jag vet inte om det är tjejerna i kören som får honom att brista ut i skratt. Men när jag hörde den log jag. Det är den inverkan låten har på mig. Och jag känner direkt att den för någonting positivs med sig. En känsla. om jag ska försöka hålla kvar hela dagen.

Elvis Presley - Are you lonesome tonight (laughing version

Jag lever

Okej. Dag ett. Nu jävlar. Nu ska jag hitta något positivt att fokucera på. Klockan har inte hunnit bli så mycket. Men i och med datorn hemma som bara vill gå i viloläge när jag ska skriva så måste jag sätta mig här. På chefens kontor. Eller. Vi har ingen chef så det kanske inte ska kallas för det. Kontoret då, helt enkelt.

Jag funderar och funderar. Letar och letar. Men kommer inte på så mycket speciella händelser. Så i stället säger jag så här. Jag går ut hårt. Riktigt hårt. Med meningen: "Jag lever!"
För det kanske ändå är något positivt. Jag hade kunnat dö i natt. Varför vet jag inte. Men jag hade säkert kunnat det. Men det gjortde jag inte. Utan jag kunde vakna som vanligt och känna att jag lever.

Jag kan äta god mat. Jag kan träna. Jag kan vara med Flickan från landet i norr. Jag kan göra egentligen vad som helst. Just för att jag lever. Så det får bli dagens positiva sak. Livet. Kort och gott. Som sagt. Jag går ut förbannat hårt!

Sju positiva saker. Kanske.

Sprang och tänkte lite idag. Inget konstigt med det. Jag tänker så förbannat mycket när jag är ute och maler mina mil. Konstigt ibland hur mycket man hinner med att fundera ut. I vilket fall som helst. Idag. Då drog sig tankarna till att fokucera på de positiva sakerna. Det är svårt ibland. Men någonstans känns det som att helheten blir lite lättare då. De borde bli det. Hoppas jag.

Så jag kanske ska skriva en positiv sak varje dag. I alla fall under en vecka. Det kanske är att ta enormt mycket vatten över huvudet. Dränka sig själv utan att ha en chans. Men jag måste försöka. Givetvis börjar jag inte idag. För idag har det varit en skitdag.

Dålig sömn. En riktigt fuldag. Alldeles för kortklippt. En man kort på avdelningen utan vikarie. Fortsatt förkyld. Och så 12km med spik fallande från himlen rakt ner i ansiktet. Så ni förstår själva. Idag är fel dag att börja skriva något positivt. Helt jävla fel dag.

Ännu tyngre period

När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.

Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.

Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.

Mörka tankar kommer igen

Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.

Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.

Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.

Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.

Jag väntar på bokbussen

Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.

Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.

Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.

Clarion - jo, vi tackar.

Förra julen fick Flickan från landet i norr och jag presentkort på en kryssning. Vi kom aldrig iväg och nu i höst och vinter visade det sig att helgerna var fullbokade. Är det inte arbete så är det konsert eller något liknande. Så vi drog in en chansning och lyckades byta ut presentkortet till en hotelvistelse på söder. På Clarion. Visserligen bara 20 minuters bilresa hemifrån, men det kan räcka. Skillnaden är enorm.

Fredagen efter arbetet åkte vi in. Checkade in och andades ut veckan på rummet. För att sen åka in till globen och gå på Mamma Mia. Bredvid mig satt Flickan från landet i norr och smidde planer på att bli musikalartist. Hon tränade ivrigt genom att sjunga med. Det är tur att hon ändå inte är dålig på att sjunga.

Tillbaka till hotellet och ner i den sköna sängen. Härliga täcken och lugn som sprider sig. För att några timmar senare vakna. Rulla ner till ett stort dukat frukostbord. Med allt (utom gröten!) man kunde önska sig. Till och med jag åt frukost. Lördagen spenderades i city. Shoppandes. 6.5 timmar sätter sig i benen. Verkligen. Så efter upppackandet av påsar. Så var det bara god middag som gällde. Bauer var stället där det efteråt skålades med fina drinkar.

Hela helgen blev riktigt bra. Det blev sådär mysigt på något sätt. Sitta och se på Flickan från landet i norr och återupptäcka vilken underbar människa hon är. Bara vi. Hålla hand och prata. Vara nära varandra. Det behövs i bland. Komma i från lägenhet och alla måsten. Känna att vi två är ett. Det är svårt när vardagen rullar på i högsta fart. Men vi hittar knepen. Det måste vi göra. Och att slippa behöva bry sig om städning, katter och matlagning ibland. Det gör förbannat gott.