Blodet står stilla

När jag bytte arbetsuppgifter så hade jag snabbt spanat in ett skrivbord uppe i arbetsrummet. På övervåningen. Där bara vuxna människor håller till. Det var sommar och jag valde skrivbordet som var närmast balkongdörren. Frisk luft. Syre. Det där livsnödvändiga. Och det där jag är så van vid att få när jag är ute med barnen. I alla fall förut.
Skrivbordet står också längst in. Jag får ryggen fri. Jag har uppsikt över alla som går in och ut. Överallt. Inte för att jag har ett kontrollbehov. Men ändå.


Nu är det höst. Nästan vinter. Balkongdörren står stängd. Inget syre kommer in. Eller, i alla fall borde det inte komma in. För på något sätt så är det kall luft runt mig. Hela tiden. Från 07.00 till 17.00. Måndag till fredag.


För tre veckor sedan började jag känna mig lite risig. Inget konstigt. Början på en termin. Lite ovanliga bakterier som flyger omkring i bygget. Precis som varje termin. Jag jobbade vidare. Efter en vecka var skiten kvar. Efter två också. Och nu är jag inne på tredje veckan där jag känner mig risig. Men det är nu polletten trillar ner. Tror jag.


Jag ser två. Möjligtvis tre. Anledningar till varför det inte vill släppa min eländiga kropp.


* Jag sitter still. Stora delar av dagarna sitter jag still. Jag fryser. Blodet ligger stilla i kroppen och skvalpar mest bara när jag går för att hämta kaffe. Det är ändå fyra meter till kaffemaskinen. Min kropp. Och mitt blod också för den delen. Är vana att röra på sig hela dagarna. Jag har aldrig varit kall tidigare.


* Det drar. Kalla osynliga (ja, vindar är kanske alltid osynliga) vindar drar runt mig hela dagarna.


* Nummer tre. Och det här förstår ni är fruktansvärt orimligt och långsökt. Jag har fortsatt arbeta fast jag har känt mig risig.


I morgon ska jag diskutera med min chef. The Big Boss. Känslan är att de här tre, jag menar två, punkterna kommer att spela in när vi pratar kring mina nya arbetsuppgifter och hur jag vill göra i framtiden. Rent spontant. Så känns ett års förkylning inte skitfestligt. Om man får lov att välja.

Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.

Kaffe och pyspunka

Jag har en ny arbetsplats. Eller. Egentligen är den inte ny. Jag har haft den här arbetsplatsen i några år nu. Den har bara förändrats. Jag har ingen barngrupp längre. Jag har ingen avdelning. Jag har inga föräldrakontakter eller sånt hemskt. Skönt? Absolut. Jag sitter vid ett skrivbord. Framför en dator. Skickar. Skriver. Pratar i telefon. Stora delar av dagen i alla fall. Skönt? Inte alls.

Fick en förfrågan från min chef i våras. Tänkte att jag skulle testa. Väntar på att bli övertygad om att jag gjorde rätt. Rätt att testa. Frågan är om det är rätt arbetsuppgift. Men här sitter jag nu för att jag är ordningsam och effektiv. Och för att jag är så spontan och vågar testa nya saker. *host* I alla fall det första var rätt. Jag kanske återkommer gällande arbetsuppgifter. Mycket kaffe dricker man i alla fall här på övervåningen.

Hur som helst. Klockan har passerat fyra och det är snart dags att slå ihop datorn och rulla upp för backen och hem. Först ska jag bara pumpa cykeln. För det är så rutinen är för tillfället. På morgonen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket. På eftermiddagen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket.
Jag har blivit med pyspunka. Samtidigt hittar jag inget läge att fixa till däcket. Så jag pumpar. Cyklar. Och pumpar igen.

Boost

I många fall brukar jag skriva här när saker är jobbiga. När det känns tungt. När huvudet bara precis  når vattenytan. Men i det här fallet är det tvärtom. Jag ska försöka att boosta mig lite. Det har varit en dag där saker faktiskt har gått rätt. Där positiva saker har sagts. Stora ord. Bra handlingar.

Det började redan igår. Överlämningskonferens med skolan. Blivande skolbarn ska det pratas om. Nya lärare. Specialpedagoger. Rektorer. Och så jag som verkligen älskar möten och att sitta och prata med andra vuxna. Inte.
Jag pratade på. Höll det kort. Svävade inte väg och gav dem en massa onyttig information. I stället saklig. Tydlig.
Idag fick jag höra att lärarna tyckte jag gjorde det bra. Att jag verkar vara bra på mitt arbete. Jo. Visst.

Dagen rullar vidare. Många barn lediga. Mer tid till att bygga om avdelningen inför hösten. Många saker kommer på plats. Många saker styrks från att-göra-listan.

Jag hade på mig en ny t-shirt till arbetet idag. En sån där blommig. Något som jag inte är säker på att jag klarar av att ha. När man helst vill försvinna in i mängden och bara vara neutral. Men så plötsligt. En kollega kommenterar vilken fin t-shirt jag har. Och så en till. Och en till. Under dagen tror jag att minst åtta stycken av mina kollegor har kommenterat den. Den var fin. Den var somrig. Man blir glad av den. Den var snygg. Du passade i den.

Så här i slutet på terminen börjar barnen gå på sommarlov. Några tar lov och kommer tillbaka. Andra slutar helt och börjar förskoleklass efter sommaren. Och här kommer det in. Den kanske största boosten av alla.
En flicka ska säga hej då. En flicka som blommat ut något enormt sista halvåret. Från att knappt våga säga ett pip. Till en härlig sexåring som skrattar. Skämtar. Busar. Tar för sig.
Jag berättade för mamman om samtalen på skolan igår. Att jag nämnde hennes försiktighet och osäkerhet. Men även om att den var som bortblåst nu. Och orden som kommer studsande tillbaka. Jag blir golvad. Jag vänder mig bort lika snabbt som mamman. Snyftande båda två.
Orden. Jag tror det är väldigt mycket tack vare dig.

Satan.

Märkligt väder.

Det är märkligt med vädret här uppe. Det är märkligt väder. Jag tror det är första gången jag har kunnat ha snöbollskrig i shorts.
Det har varit en lång vinter. En väldigt lång men också en väldigt bra vinter. Mycket snö hela vintern lång. Det tycker jag om. Men jag tycker också om när vintern är slut.

Här har jag gått och längtat efter våren. Efter lite varmare väder. Väntat och väntat. Och så plötsligt går folk runt i shorts och det är 25 grader varmt ute. Vart tog våren vägen? Den hann liksom inte riktigt fram där mellan vintern och sommaren.

Egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt ändå sommaren man är ute efter. Våren är bara en årstid som måste passera för att man ska komma till sommaren.

För en vecka sedan var jag med barnen i skogen. Vid en strand. I shorts. Barnen gick barfota i sanden och i vattnet. Bakom mig låg en stor snöhög. Det är som sagt märkligt det här med vädret.

Egentligen ingenting

Varje kväll tänker jag att jag ska skriva något. Något som hänt under dagen. En tanke. En fundering. Något som upprört. Något som varit positivt. Egentligen vad fan som helst. Men så går kvällen. Natten. Nästa dag. Nästa vecka. Ingenting skrivs. Dagarna bara rusar iväg.

Nu loggade jag in. Men jag har faktiskt ingenting att skriva. Hur spännande är det att jag har stått och målat i fem timmar idag. Men ryggen mot solen vilket gav mig en fantastiskt fin rödfärg på vaderna. Jag själv målade grått.

Flickan från landet i norr har flytt till Stockholm i helgen. Jag ska således lyckas ta hand om mina barn på egen hand. Återigen imponeras jag något enormt av alla ensamstående föräldrar. Vilket lass de får dra. Vad de måste planera och klara av. Fantastiskt.
Jag har gjort det i en dag och är helt slut. Stressen att hålla reda på båda samtidigt som det ska målas och man känner hur orken bara långsamt försvinner ut ur kroppen för varje penseldrag. Även om jag haft lite hjälp av en axelskadad granne.

Nu är i alla fall sista penseldraget gjort. Även min axel mår sådär lagom bra nu. För att inte tala om de fina röda vaderna. Jordgubbsplantor är planterade. Båda barnen har fått i sig mat. Eller, nja. Några tuggor i alla fall. De är badade. Hela och rena. En av dem har läst för oss andra. Och de ligger i sina sängar och snarkar.

Nästa vecka börjar kanske den tyngsta arbetsveckan på hela året. Kul. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är svårt. 23 arbetsdagar kvar till semestern. Tjugotre.

Byta däckjävlar

Min far gjorde alltid saker själv. Han bad sällan om hjälp. När han gjorde det tog det emot. Jag hyllar honom för det. Jag är nämligen likadan. Och kanske är det inte så konstigt. En sådan sak är det här med däckbyte. Pappa bytte alltid själv. Helt rätt. Så klart. Man ska kunna byta däck. Han lärde oss hur man byter och så har det fortsatt. Vår. Höst. Hela tiden har jag bytt däck själv på min bil.

Varje gång det är dags att byta tänker jag att nu. Den här gången. Kommer allting att fungera som det ska. Bultarna lossnar. Rätt däck hamnar på rätt plats direkt. Allt flyter på riktigt fint och det behöver inte gå fyra timmar av livet innan allt är klart och humöret nere i botten. Varje gång blir det tvärtom. Någonting ska alltid strula. En bultjävel som sitter så hårt så den inte går att rubba. Ett däck hamnar på fel plats och jag får börja om. Det tar en evighet att få upp bilen. Barnen springer runt och stör. Ja. Ni hör själva hur jävla roligt det är.

Så i år. Då åkte däcken in i bilen. Åkte ner till parkeringen vid ICA. Drog kortet. Betalade 250:- Väntade fem minuter. Och så var allt klart. Jag vet hur man byter däck själv. Jag kommer lära mina barn hur man byter däck själv. För det ska man bara kunna. Så är det. Men ibland. Bara ibland. Och kanske just med däck. Så är det fruktansvärt jävla värt det. Hosta upp en billig peng. Spara tid och svordomar. Klart.

För övrigt är våren här nu. Konstigt vore det annars att slänga på sommardäcken. Som jag har längtat. Inte speciellt efter sommardäcken. Utan efter våren. Solen. Värmen. Barmark. Så färdig jag har varit med tidernas längsta vinter.
Och snart börjar en ny skidsäsong...

Sjukskrivning

Tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Att få vara lite själv. Men på ett annat sätt fruktansvärt tråkigt. På eftermiddagen börjar jag prata för mig själv. Säger saker jag gör högt. Jag vet inte varför. Kanske tystnaden blir för påträngande annars.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare. Kanske är bra det i och för sig. När jag senast opererade hälsenan gjorde jag det kring jul. Då var jag hemma och ledig ändå. Men det var en evighet sedan. När jag var ung och stark. Nu är jag gammal och stel.

Tredje dagen på sjukskrivningen. Fem dagar sedan ingreppet. Jag går inte normalt än. Men det är nära. Lite för mycket vätska kvar i knät för att jag ska kunna börja det helt. Övningarna jag ska göra 4-6 gånger per dag. De gör jag 10-12 gånger per dag. Gick 4000 steg i går. Ska slå det idag. Kanske pressar jag knät lite hårt. Kanske inte.

Börjar med lite promenader den här veckan. Följer vårens framfart. Hänger på gymmet nästa.
Lämnar barn. Ser film. Tränar. Läser. Ser film. Tittar ut genom fönstret. Det är så dagarna ser ut just nu. Tänk om man kunde dra in pengar på det också. Det hade varit något.

Det är tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt. På ett annat så fruktansvärt jävla tråkigt.

Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.

Björnstad skapar känslor

De senaste åren har jag läst en hel del böcker. Jag tror det är en del av min verklighetsflykt. Jag tycker om att kunna försvinna in i en annan värld en stund. Vara en annan person. En annan miljö. Det har varit väldigt många deckare. Den ena boken råare än den andra. Morden blir brutalare. Jag vill ha det så. Men så ibland. Då försöker jag vidga mina vyer och slänga in en annan slags bok. Något som kanske kan ge något annat. Ofta blir det något jag bara önskar ska ta slut, men så öppnade jag Björnstad av Fredrik Backman. Fan.

Inte "fan" för att den var dålig. Inte "fan" för att jag önskade att den skulle ta slut. Tvärtom. Utan "fan" vilken resa. Vilken bok. En känslomässig bergochdalbana på 500 sidor. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Tårar rann. Näven slogs i kudden. Jag var chockad. Rädd. Arg. Ledsen. Och jag var träffad. Förra året skrev jag någonstans att om man bara ska läsa en bok det året, då är det Björnstad som gäller. Hur Backman kan ha ett sånt fantastiskt moget språk. Trots sin unga ålder. Hur kan han träffa så rätt? Ha såna verklighetstrogna böcker. För ja, givetvis har jag köpt och läst varenda en av hans andra böcker också. Och även de är fantastiska. På ett annat sätt.

Sedan kom uppföljaren till Björnstad. Del två. Vi mot er. Jag tänkte att, det här är lugnt nu. Inte kan en uppföljare vara lika magisk och träffsäker som första. Helvete vad fel man kan ha. Jag har inte läst ut den. Inte än. Men oj. Ibland måste jag lägga bort den. Ta en paus. För tårarna rinner. För hjärtat slår för hårt och för snabbt. För jag behöver skrika i en kudde. För så många andra anledningar.

Idag läste jag fram till ett skede där jag inte kunde läsa vidare. Jag ser vad nästa kapitel handlar om. Och jag vill inte mer. Det får inte vara sant. Det får inte hända det jag är rädd för ska hända. Som kan hända. Jag bryter ihop då. Om han gör det. Då faller jag.

Vasaloppet 2018

När jag var liten åkte jag lite skidor. Ni vet, sådär längs gatan och ner för några kullar för att få lite fart. Kanske någon km över en golfbana i närheten. Det var en hel del snö även i Stockholm på den tiden.

Men sedan växte jag på mig. Åren gick. Och skidor byttes ut mot löparskor. Jag åkte aldrig skidor. Jo, en gång på lärarutbildningen. När jag hämtade upp mig klasskompis i Solna och han var så fruktansvärt bakis så han behövde låna min mammas solglasögon och min lunch för att klara av lektionen.

Men så flyttade jag upp hit. Till vintern. Till norrland. Och en vän här uppe som tre gånger anmält sig till Vasaloppet. Han åkte ingen av de gångerna. Så jag lovade honom lite osmidigt att jag kunde hålla honom sällskap och köra tillsammans. Så vi anmälde oss. Tydligen.

Och så köptes det skidor. Och vi tränade. Mil efter mil. En del korta pass en del långa. Fyra-fem timmar ute i kylan. Platta spår. Backiga spår. Jag kom säkert upp i 35-40 mil. Min vän i minst det dubbla. Nu skulle det bli av. Allt var fixat. Och då kom magsjukan. Sex dagar innan loppet ligger hela familjen och självdör i badrummet. Men jag repar mig. Tre dagar innan står jag upp. Får i mig lite mat och tänker att du jävlar blir det åka av. Dagen innan avfärd kommer ett meddelande från min vän. Han är magsjuk. Fan.

Så där åker jag ensam ner till Mora. Får sällskap av min bror. Vi stiger upp mitt i natten för att ta en buss ut till starten i Sälen. Ut till 28 minusgrader. (Nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången!) Och så åker vi. Mil efter mil. Ibland peppar han. Ibland peppar jag. Och så plötsligt är vi i Mora igen. 90km senare. Halvt stelfrusna. Stela som en 98 åring. Hungriga. Trötta. Men lyckliga. Och med den där vanliga klassiska känslan att helvete heller. Jag ska aldrig göra det här igen.

Nu har det gått en månad. Jag har inte rört mina skidor sedan jag gick i mål. Min vän åker fortfarande om kvällarna. Han vill åka loppet nästa år. Och det värsta är. Jag skulle kunna hålla honom sällskap.

En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.

En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.

Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.

Jag orkar snart inte mer

Mitt i allt mörker försöker man ändå hitta lite ljus. Hitta den där springan där ljuset tar sig in. Jag har letat den senaste tiden. Ordentligt. Ibland har jag hittat lite ljus. Men snabbt har den där springan stängts igen.

Jag har den senaste tiden försökt acceptera pappas sjukdom. Att det inte finns något mer än ett mirakel att göra. Och långsamt. Väldigt långsamt. Har jag börjat förstå och acceptera det. Hur jävla hemskt det än är. Samtidigt vet jag hur fruktansvärt oredo jag egentligen är när det blir dags.

Men mitt i det där slår nästa bomb ner. Nästa förälder inlagd på sjukhus. Ambulans in. Tjocktarmen. De vet ännu inte vad det är. Kan vara en tumör. Kan vara en inflammation. Förjävligt utan tvekan.
Så nu ligger mina föräldrar där. På var sitt sjukhus. På var sin sida om stan. Och jag sitter 63 mil därifrån.

Samtidigt är det maj. Och ni som hängt med under den här resan med allt mitt meningslösa skrivande vet vad maj inom skolvärden innebär. Det är så galet mycket saker som ska göras. Avslutningar. Utvecklingssamtal. Överinskolningar och skolbesök. Överlämnandekonferenser. Alla avslut. Maj. Den där tiden på året där huvudet knappt är ovanför vattenytan.

Jag har inte haft det där stickandet i bröstet sedan den sista tiden jag jobbade i Stockholm. Innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Men i veckan kom det tillbaka. Jag stod framåtlutad i hallen och skrämde slag på kollegor. Men det släppte den här gången också.

Det är helt enkelt för mycket just nu. Med allt. Och jag hoppas att jag kan hålla skeppet flytandes i fyra veckor till. Sen är det lite ledigt. Ja. I alla fall från arbetet. Allt övrigt i livet är svårt att ta ledigt från. Det finns kvar vare sig jag vill det eller inte.

Kommande dagar väntar jag på svar angående mamma. Resultatet där får bestämma hur den närmsta framtiden ser ut. Om det blir ytterligare bussresor genom Sverige i natten. Eller om jag kan rida ut arbetsstormen till att börja med. I vilket fall som helst. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Ännu en bussresa neråt

I torsdags kväll satte jag mig på en buss igen. En buss som skulle ta mig genom natten ner till huset från förr. Nio timmar i ett och samma säte. Senast jag åkte var det lite småtrevligt. Ett dubbelsäte. En massa film och sport på paddan. Tiden rullade på i takt med hjulen på bussen.

Den här gången blev det inte riktigt så. Människor klev på. Fler människor. Och ännu fler människor. Till slut var varenda säte fullt. Och det kan tyckas vara okej. Om inte killen framför mig fällde bak sitt säte. Gungade fram och tillbaka på det så det konstant slog i mina knän. Om inte kvinnan bredvid mig somnade. Lutandes på min axel med snarkljud som gjorde att halva bussen vände sig om tittade. Om inte bussen begränsat wifi-mängden så matchen jag skulle se bara hackade.

Så nio timmar kändes som 20 timmar. Som en evighet. Men till slut var jag framme och påbörjade promenaden genom förorten jag växte upp i. En promenad på 2km. En promenad fylld med minnen.

Vid varje måltid i huset från förr sitter jag och tittar ut genom fönstret. På den stora gräsmattan som finns strax bakom huset. Jag ser mig själv som tioåring. Jag och min bror springandes på den där gräsmattan. Spelar fotboll. Nedskrivna turneringar med landslag. Korta matcher. Ibland utespelare. Ibland målvakt. Lagom coolt. Underbar uppväxt. Precis det jag önskar mina barn ska göra.

En titt ut genom nästa fönster. Gatan utanför huset. Där springer jag runt som 12åring. Med bandyklubba. Med tennisracket. Spelar med min bror. Med hans kompisar. Fortsätter ha en underbar uppväxt.

Nu var inte besöket i huset från förr av positiv anledning. Det var för att hinna spendera ytterligare lite tid med min far. Hans bror var där. Hans syster var där. De satt i soffan på kvällen om pratade barndomsminnen. Jag förstod inte ett dugg om vem de pratade om eller vilka platser. Men det gjorde ingenting. Jag njöt. Jag log. Och jag kunde se att de tre syskonen gjorde samma sak.
Varje gång jag säger hej då och åker hem till norr igen vet jag inte om det är sista gången. Det är otroligt jobbigt. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Mer än att snart igen sätta mig på den där bussen.

Jag vill ha vår!

Just nu pågår den där tiden som jag har svårt att känna mig tillfreds med att bo i norrland. Jag gillar Umeå. Absolut. En fantastiskt härlig stad. Det är bara det att det snöar. Det är april och det snöar. Två dagar i sträck.

Under mars och april ser jag bilder från huvudstaden. Det är barmark och tussilago. Det börjar komma fram uteserveringar. Tunna jackor. Löparna flyger fram på sopade gator och tinade skogsvägar.

Jag vill också ha det. Nu. Nyss. Jag vill inte ha snöstorm när jag springer. Jag vill inte ha snömodd och gömda isfläckar när jag cyklar till arbetet. Jag vill inte frysa i april. Våren måste komma på riktigt nu. Det är dags. Kan inte norrland också förstå det?

Varje dag tittar jag på väderprognosen. Flera dagar framåt. Flera veckor. Senast jag tittade skulle det snöa någon dag i maj. Suck. I maj!? Så här kan vi inte ha det. Kan någon ta tag i det här och ta ett snack med moder natur? Snälla?

Svårt att fokusera

Nu har det gått en vecka sedan jag var tvungen att ta det där avskedet nere i huset från förr. Det var tufft. Det var svårt. Och det märktes även på pappa att han tyckte det var svårt. Armarna ville inte riktigt släppa taget. Ingens armar. Jag hade så mycket jag ville säga innan jag åkte. Men ni vet hur jag är. Jag kan inte prata om känslor. Men jag kan skriva. Så när jag satt där på Arlanda och väntade på att gå ombord på planet så skrev jag. Jag skrev ett långt brev med allt jag ville säga. Allt jag inte kunde säga.

Den här veckan har jag mest gått och väntat på telefonsamtalet. Men det har inte kommit. I stället har jag ringt. Han lätt pigg. En förhoppning som jag vet egentligen inte finns. Jag tror mig inte bli störd så mycket av det på arbetet. Jag tror jag kan fokusera på arbetet. På barnen. Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Hemma har jag inget tålamod. Jag känner mig arg. Så där som jag ofta har känt mig förr. Ilska som bubblar inombords utan att jag egentligen vet varför. Jag vill slå. Sparka. Skrika.

På arbetet orkar jag inte vara speciellt pedagogisk. Jag orkar inte säga till barnen. Orkar inte medla i deras konflikter. Jag vill inte prata med föräldrar. Allt det där är lite poängen i mitt arbete. Jag måste hitta ett sätt att ta tillbaka yrkesrollen kommande vecka.

Jag får leta efter positiva saker. Barnens magsjuka höll bara i sig några timmar i går kväll. Positivt. Djurgården har allsvensk premiär i morgon. Positivt. Träningen rullar på bra. 13km i snöstorm 06.45 igår. Positivt. Eller nja. Det var inte ett dugg roligt. Men benen kändes bra.

Ny vecka i morgon alltså. Måste ta tag i det här. Måste kunna fokusera på rätt saker även om det är svårt. Jag fortsätter ringa till huset från förr. Det är det enda jag kan göra just nu. Och leta efter en bra tidpunkt där jag kan sätta mig på en buss hela natten igen.

På en buss genom mörkret

Jag sitter framför datorn i huset från förr. Det är fortfarande huset från förr. Även fast det just precis nu inte alls känns så. Det är något nytt här. Något som är så mycket annorlunda än tidigare.

Igår kväll efter ett möte på arbetet satte jag mig på en buss. Där satt jag. Länge. En evighet. I nio timmar satt jag där och tittade ut genom fönstret. Jag såg inte så mycket. Mest lite gatlampor och en hel del mörker. Svarta skuggor av träd som snabbt flög förbi och ersattes av fler svarta skuggor.

05.00 steg jag av bussen. Tog min väska över armen och promenerade genom en tyst sovande och kyligt barndomsförort.

Jag hade hoppats kunna sova lite på bussen. Men så satt det två yngre killar med en söt rökdoft en bit framför. Tittade på youtubeklipp på hög volym.

Jag hade hoppats få slumra till lite i alla fall. Men så satt det fem kacklande kvinnor framför mig. De pratade. Skrattade. Och hade tydligen inte en minsta tanke på att slumra till. Vid Arlanda klev de av. Kändes för sent att blunda då.

Jag hade hoppats kunna kliva av utan att känna mig som en zombie. Men jag hittade ingen bra sovposition. Jag provade olika ställningar. Men jag verkade inte ha rutinen. Ibland var benen för länge. Ibland var ryggen sned. Ibland var nacken böjd i 90 grader.

Nu sitter jag här i alla fall. Även om jag känner mig som en zombie så får jag tränga undan det. Just den här helgen. Jag satte mig inte på den där bussen för att jag ville. Jag satte mig på den för att jag kände att jag måste. För att jag skulle ångra mig annars. Jag vet inte hur lång tid det är kvar. Ibland får jag känslan av att det kan dröja. Ibland får jag känslan av att det kan hända när som helst. Och det är just den där andra känslan som gjorde att jag satte mig på bussen.

På söndag sätter jag mig på en flyg norrut igen. Innan dess ska jag säga hej då. Och det är jag livrädd för. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Hur jag ska tänka och känna. Men jag måste säga hej då. Förhoppningsvis hinner jag säga hej då många gånger till i framtiden.

Den svartaste av vindar

Under förra veckan kände jag att vinden hade vänt lite. Saker hade börjat ljusna. Jag kunde se lite mera positivt på tillvaron igen. Men så kom samtalet. Samtalet ifrån huset från förr. Pappas sjukdom hade blivit sämre. Mycket sämre. Det fanns inget mer för läkarna att göra. Plötsligt pratades det om att det var veckor kvar. Så där stod jag. Ensam mitt i barngruppen med mammas ord ekandes i huvudet. Pappa kommer att dö. Ord som fortfarande ekar. Ord som inte riktigt går in. Ord som samtidigt vägrar lämna.

 Jag vet inte om det handlar om någon vecka. Om det är någon månad. Eller till och med hela året. Antar att ingen vet. Men jag vet att jag inte är redo. Hur ska man någonsin kunna vara redo för en sådan sak? Pappa. Som alltid varit odödlig. På något sätt.

Det går inte många sekunder per dag som jag inte tänker på det. Hur länge kan jag vänta innan jag ska åka ner? Är det här verkligen på riktigt? Det sorgliga kommer över mig konstant. Men jag gör som jag brukar. Som jag vet inte är rätt sätt. Men jag gör det ändå. Jag biter ihop. Biter i läppen och sväljer. Trycker ner känslorna. Lägger dem på den där jävla känslohögen som jag burit med mig så länge. Håller en extra sekund i korset runt halsen.

I morgon är det måndag. Och jag är så galet nervös varje gång det låter i telefonen. Att det är det samtalet som kommer. Jag går på helspänn. Samtidigt känner jag att jag måste arbeta. Måste få annat att tänka på. Måste hålla uppe saker som går bra i livet. Maten. Träningen. Faller även det. Då faller jag. Totalt.

I morgon är det måndag. Vare sig jag vill eller inte. Det kommer inte att blåsa några positiva vindar mer. Inte än på ett tag. För det finns inget som är så pass positivt att det kan slå ut det här. Det som komma skall. Men mitt i det här är jag otroligt tacksam. Inte bara för alla år jag fått med pappa. Utan även att Flickan från landet i norr är här med mig. Hon som för några år sedan gått igenom samma sak.

Tveksam början på året

Vid varje tolvslag på nyårsafton tänker man att det ska börja hända något. Det ligger någon tanke där om att de nya tomma bladen ska fyllas med så satans mycket positivt liv. Nu har det gått en hel del dagar och veckor sedan det där tolvslaget var. Och givetvis. Jag hade många planer på att det här skulle bli ett riktigt bra år. Ett positivt på många sätt.

Nu blev det inte så. Inte än i alla fall. Det är mycket kvar av året. Början av året har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. En vadskada och ett senfäste som strulade satte stopp för löpning första sex veckorna. Sen kom en förkylning som inte ville försvinna.
Samtidigt har värmepumpen strulat vilket medfört en väldigt massa ekonomiska funderingar. De där jävlarna är inte direkt gratis att förnya.
För att göra allt ännu värre har min far gått och fått en otrevlig sjukdom vilket skapat väldigt mycket oro och funderingar. Och på arbetet är det en hel del förändringar som också ger huvudbry och en ännu oroligare barngrupp. Just det. Jag har en liten son också som knappt sover på natten. Det ger  mig inte direkt tonvis med energi.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen och allt sånt. Det hade kunnat vara värre. Och så finns det där ordspråket. "Efter regn kommer solsken". Jag får tro på det. Det är mars nu och det kommer att bli bättre. Det är jag säker på. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva. Se de ljusglimtar som finns.

Värmepumpen är inte helt trasig. Jag behöver inte köpa en ny ännu. Pappas sjukdom är på bättringsvägen. Skadorna i mina ben känns bra just nu och förkylningen är över. Långsamt har jag börjat ta några löpsteg igen. Och vad gäller arbetet så finns det inte så mycket jag kan påverka mer än att vara så pass bra pedagog jag kan vara.

Så bara för att tolvslaget för nio veckor sedan inte gav det jag hade hoppats och tänkt på betyder inte att de resterande 43 veckorna behöver gå åt samma håll. Tvärtom. Efter semestern kommer ett nytt tolvslag. I min mening ett starkare tolvslag än nyårsafton. Då jävlar.

Olika tröttheter

Jag har märkt att det finns olika sorters trötthet. En sort. Som jag visserligen i stort sätt aldrig numera upplever. Det är tröttheten som infinner sig efter en sen natt på krogen. Baksitröttheten kan vi kalla den. Det är en vidrig transportsträcka till livet igen. Lagom till livet är tillbaka kommer den enorma tröttheten.

Sen finns det tröttheten som jag många gånger upplevt. En trötthet jag saknar något enormt. Om man nu kan säga så om trötthet. Det är sluttröttheten. Efter ett tufft löppass. Där hjärta, lungor och ben har tagit ut sig enormt. Kanske en tävling. Kanske ett bra tempo-, intervall- eller långpass. En skön trötthet. Men inte fan orkar man mycket efter det.

Det finns två tröttheter till. En när det varit mycket på arbetet. Full upp. Ofta i april och maj. Man är rätt slut både fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad vi ska kalla den. Kanske Arbetströttheten. Tung är den i alla fall.

Och så kommer vi till den sista. Den senast upptäckta. Och kanske är det här den vidrigaste tröttheten av alla. Barnatröttheten. De flesta som har småbarn har säkert upplevt den. Och när man är mitt i den. Då känns det ytterst tveksamt om den någonsin ska gå över. Dagar. Veckor. Månader. År av tidiga morgontimmar. Av sönderryckta nätter. Av ljud och ett tempo som inte är av denna värld. Tålamodstestande. Gränssättning. Ögonen svider redan på eftermiddagen av trötthet. När kvällen närmar sig är de rödsprängda. Till bollibompa sover man i soffan. Det är så mycket som spelar in i den här tröttheten. Men att aldrig få sova på riktigt. En hel natt. Sovmorgon. Fan. Det hade varit underbart.

Det är tur att mina barn är fantastiska på många sätt och vis. Det är självvalt och jag ångrar egentligen inte en sekund av min tid med dem i det här livet. Men kom igen. Kan ni inte sova en hel natt någon gång. Kan ni inte ta sovmorgon någon gång. Så svårt kan det väl inte vara.

Det här med fritidsaktiviteter

Det sägs att det här med fritidsaktiviteter är rätt bra. Jag borde egentligen veta. Åka ner till idrottshallen. Lämna in hockeytrunken i receptionen. Gå på simträning. Byta om och ut på isen. Snabbt vidare ut till löparbanan och friidrottsträning. Så höll det på. Lägg där till fotbollsträning och en sommar med tennisskola. Jag hade att göra helt enkelt. Men nu var det inte mig vi skulle prata om.

Under mina år som förskollärare har jag haft många barn. Allt från 2-6 åringar. De har blivit hämtade ibland och så stressa iväg till bollskolor, gymnastik och simning. Allt möjligt. Och visst. Jag anser att föreningslivet är awesome. Absolut. Men när ska barn få vara barn? Tids nog kommer de att stressa runt. Kan de inte bara få komma hem efter en fartfylld dag på förskolan och bara få ta det lugnt?

Därför har vi inte valt att låta Prinsen börja på någon aktivitet än. Han har fått komma hem. Ta det lugnt. Leka. Men nu har han passerat fem och det känns som en bra start med simskola. Kom igen. Det måste du faktiskt lära dig. Vare sig du vill eller inte. Och då jag var. Lite lagom ödmjukt. En rätt bra simmare. Så skulle just simning vara rätt roligt om han fastnade för.

Men åter igen. Nu var det varken mig eller simning vi skulle prata om. Vi frågade vidare vad han skulle vilja börja på. Och då kom det. Det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Friidrott. Han sa friidrott! Satan vad trevligt. Och av en slump har faktiskt Umeå en förening som har friidrottsskola i sommar.

Jag önskar så innerligt att han ska fastna för det. Jag kan se mig själv åka runt till olika arenor med honom. Heja på. Njuta. Minnas. Se hans glada ansiktsuttryck han har när han får springa. Och givetvis i smyg kolla tider. För inte vill jag pressa honom till någonting. Han ska vilja själv och välja själv vad han vill göra.

Nu är det några månader kvar. Kanske hinner han ändra sig. Kanske inte. Kanske tar han efter mig och vill springa. Det är han faktiskt rätt bra på. Åter igen är jag så där lite lagom ödmjuk.

Jag vill också briljera

Jag läser en hel del nu för tiden. Sida efter sida. Bok efter bok. Jag har mina favoriter. Precis som alla andra. Oftast blir det deckare och kriminalromaner. Vad den nu är för skillnad egentligen. Men jag älskar den där jakten. Ledtrådsletandet. När jag från första rad får fundera och misstänka personer. Är det en riktigt bra bok hinner nog alla bli misstänkta. Är den mindre bra. Ja. Då hinner jag knappt halvvägs innan jag är säker. Böckerna får gärna utspela sig i Stockholm också. Jag tycker om när jag kan se gatorna och platserna som bilder i huvudet. (Det finns inte direkt högvis med deckare som utspelar sig i Umeå).

Men så ibland. Som nu. Får jag för mig att jag ska läsa något annat. Så jag plockade fram en klassiker. En modern klassiker. Som de flesta säkert känner till eller har läst. Alternativt sett som film. Sett Tom Hanks springa runt på Roms gator. Dan Browns "Änglar och demoner". Jag ska erkänna. Att efter de första 100 sidorna ville jag bara begrava bokjäveln ute i de meterhöga snödrivorna. Det var så mycket fakta om atomer och protoner och vad det nu heter. Men så plötsligt börjar jakten. Och då är jag game.

Det som då slår mig. Som det också gör när jag ser filmerna. Det är Robert Langdons kunskaper. Jag blir så otroligt fascinerad och imponerad av människor som kan så otroligt mycket om något specifikt. Som egentligen inte ens behöver tänka. De kan bara mala fram fakta i sömnen. De har hittat sitt område och de kan det så in i helvete bra.
Jag vill också vara sån. Jag kan en del pedagogik. Jag kan en del om löpning och träningslära. Men kom igen. Jag är inte ens i närheten av Robert Langdon. Jag är inte ens nära att kunna rabbla fakta och vara så säker på min sak. Jag vill också kunna briljera. I mitt försvar kanske just pedagogik inte kan jämföras då en viss sak fungerar på ett barn men inte på ett annat. But still.

Jag är ensam hemma i helgen med två barn. Två friska barn med en halvsjuk pappa. Toppen. Men när barnen sover tar jakten på Roms gator vid. Mr. Langdon och jag ska leta runt i Vatikanstaten efter antimateria. Det blir bra. För det går faktiskt inte att alltid bara lösa mordgåtor.

Det här med feber

Jag har ofta svårt att somna. Tankarna snurrar konstant. Den senaste tiden har tankarna mest varit insnöade på ekonomi. Det har varit en hel del att fundera på. Hitta lösningar. Jag vrider och vänder på allt. Både i tankarna och på mig själv. En stund på rygg. En stund på mage. Jag sätter mig upp. Lägger mig ner. Lagom till sömnen kickar in vaknar lillen till. Bra tajming.

Igår var det inte så mycket ekonomi i huvudet. Igår hade jag en riktigt bra text att skriva här. Men det var igår. Nu minns jag inte ett dugg vad jag skulle skriva.
Jag sitter fortfarande hemma med den lilla som är sjuk. Feber. Fem dagar med feber. De två senaste med 40 grader och uppåt. Jag förstår inte hur han kan stå upp. När jag ligger på 37.5 är jag tagen. Närmar vi oss 38 grader är jag sängliggandes. (alternativt envis och full med alvedon gå till arbetet). 39 grader - halvdöd. Hade jag sedan legat på 40.5 som lillen hade igår. Då hade ja garanterat varit död.

Jag minns en gång när jag var yngre. 12 år tror jag. Jag spelade fotboll i ett lag med ett år äldre killar. Efter att ha varit på klassresa kom jag hem och vi hade match. Jag skulle vara med. Tydligen hade jag feber. Ordentligt med feber. Men jag skulle spela. Envis redan då. Mina föräldrar körde till matchen. Men där tog det stopp. De pratade med tränaren och det slutade med att jag fick sitta på bänken hela matchen. På bänken! Hur kul är det? Med feber eller inte.

Idag verkar den lilla må bättre. Feberfri och überpigg. Fantastiskt roligt när pappan i stället börjar känna sig lite tagen. Vi får se vart det slutar. Tagen. Sängliggandes (envis). Halvdöd. Eller död. Blir det det sistnämnda. Ja. Då behöver jag inte fundera på hur lång tid det ska ta att somna i kväll i alla fall.    

Livets tråkiga vardagssysslor

Det finns otroligt mycket tråkigt här i livet. I vardagslivet. Jag ska inte vara för negativ. Men just nu måste jag ta upp lite. Eller mycket. Av det tråkiga. Alla vet att hänga och vika tvätt tillhör livets värsta vardagssysslor. Inte minst när 98% av alla plagg av någon anledning vänds ut och in i tvättmaskinen. Att tömma diskmaskinen. Byta sängkläder. Ingen nyhet där direkt. Saker som måste göras. Saker ingen vill göra. Har man dessutom inte ens en diskmaskin. Ja. Då sitter man i skiten ordentligt.

Men på senare år har jag upptäckt ytterligare en sak. VAB. Vård av barn. Fy satan vad tråkigt. Jag bara sitter här och väntar på att tiden ska gå. Att timmarna ska passera. Har man dessutom riktigt små barn som inte riktigt kan hitta på saker själv. Då är det ännu tråkigare. Jag kan inte göra någonting utan att ha en (men all rätt om man har 40.5 graders feber) gnällig 1,5 åring runt benen. Krydda det sen med en 5-åring som vill göra saker hela tiden, som är pigg och aktiv. Som vill spela spel. Bygga lego. Men som också blir åsidosatt för att den lilla sjuka ska ha all uppmärksamhet.

Tycker man dessutom om att gå till arbetet. Vara fysiskt aktiv. Då blir tristessen och rastlösheten ännu större. Jag är inne på andra dagen nu. Tror jag tittar på klockan fyra gånger i minuten. Märkligt nog kan jag inte få tiden att gå snabbare.

Varje kväll de senaste dagarna har den lilla varit feberfri. Förhoppningarna växer snabbt att det snart är dags att arbeta igen. Men så vaknar man (Eller nja. Egentligen är jag vaken större delen av natten också.) och booom! 40.5 grader igen. Jag ser inte ljuset än. Jag ser bara mörker. Och in och ut vända kläder. Och en full diskmaskin.

Ha! Ni ser hur jag gjorde. Jag påpekade inte ens att jag inte skrivit på 17 år. Och ni har säkert inte ens märkt det. Inte reflekterat över det. Varsågoda.

Run Basti Run

Det här känns som ett rätt svårt inlägg att skriva. Jag vill inte vinkla det hela till något som det egentligen inte är. Det kan säkert lätt bli misstolkat.

I vilket fall som helst. En måndagskväll. Bara en vanlig kväll. Ett gäng löpare samlas i ett terrängspår på andra sidan stan. Förväntningarna och spänningen är hög. Alla vill iväg. Visa vad de går för. Prova på. Ta de där första stegen efter att startskottet gått. Känna glädjen och lyckan i att bara få springa.

Klockan 18.00 ska starten gå. Som på alla lopp är tiden framflyttad. Det är för många löpare så startgruppen delas upp i två. 18.15 går startskottet för andra startgrupp. Och där. De där första stegen. Det är så det alltid ska vara. Det är sån lycka som ska infinna sig när man gör något.

Nu är det inte mig det hela handlar om. Det hade det kunnat. Om jag hade varit skadefri. Men nu är det Prinsens kväll. Det är hans första löptävling. 500m terräng. Och han är så taggad. Så laddad. Han vill bara springa. Tydlig med att jag inte får springa med. Jag ska möta honom vid målet. Själv hoppas jag bara att han följer med strömmen. Vem vet vad han kan hitta på vägen som stjäl hans uppmärksamhet.

När starten går och han springer iväg så skiner han med hela ansiktet. Med hela kroppen. Han ser så lycklig ut och det gör mig alldeles varm inombords. Äntligen får han utlopp för all sin energi.

Runt hörnet försvinner barnen och jag joggar mot målet. Joggar på lätta steg en 40-50 meter från målet för att möta honom. Plötsligt ser jag honom komma. Och det är nu det är svårt att formulera sig.
Han ligger där framme med den vuxna förlöparen och två barn till. Han ler. Jag börjar heja på honom (att han är duktig, inte att han kommer att vinna, så klart) och han lägger in ett ryck när han ser mig. Fortfarande världens största leende på läpparna. Han lägger i en extra växel och springer först in i mål. En klar seger med en 20 meter.

Nu blev det plötsligt svårt. Som gammal (ja, jag är sjukt passé och gammal vid det här laget) löpare så är jag givetvis fantastiskt lycklig och stolt. Min son vann. Han sprang snabbast. Samtidigt så vet jag att det inte är viktigast att vinna. Framför allt när man är 3,5 år gammal. Eller ung. Det viktigaste är att han var så där fantastiskt lycklig som han såg ut att vara. Att han vill springa nästa vecka igen. Att han kan fokucera på något och använda som energi till något positivt. Jag antar att jag förmedlar det ena till Prinsen och håller den andra vinnarkänslan för mig själv. Jag vill inte sätta någon press på honom. Absolut inte. Han ska göra det han blir lycklig av. Så där lycklig som ni kan se han vara när han pinnar iväg närmast kameran i det första klippet. Underbara unge.

           Starten. Och han pinnar iväg som en ko på grönbete.

Målgången. Ni ser också den sjukt spänstiga pappan som viker av strax innan målgången.

Mackan

Redan innan vi fick reda på att William började växa i magen så började Basti prata om en bebis. Han ville ha en och han var väldigt bestämd med vad han skulle heta.

Tiden gick och vi funderade inte speciellt mycket på det där Basti hade pratat om. Men varje gång vi nämnde bebisen i magen så kom samma namn upp.

När det nästan var dags och vi började prata namn på allvar så kom Basti med sitt namnförslag igen. Markus. Lillebror skulle heta Markus. Mackan. Och det efter Markus på Morgonshowen på Barnkanalen.

Så vi förväntade oss nästan en liten rödhårig sak som skulle komma ut. Och hade det gjort det, då hade det kunnat bli en Markus. Då hade det kunnat ligga en Mackan här bredvid mig i soffan. Sugandes på sin egen underläpp.

Nu tyckte vi att det här med Bastis namnförslag under hela resan var rätt roligt. Så vi ville få med det på något sätt ändå. Låta "storebroren", som han själv kallar sig, vara delaktig. Inte helt otippat fick det alltså bli hans mellannamn.

Välkommen William

Allt eftersom sommaren rullade på så kom nästa stora händelse allt närmare. Det här var aningen mer planerat än den där frågan på berget vid havet. Det här är något vi väntat på. Länge. I närmare nio månader.

Jag kan välja hur jag ska berätta det här. Antingen gör jag som Flickan från landet i norr gjort med sina vänner. Redogör minut för minut. Det tar ungefär två dagar. Eller så gör jag som jag gjorde, med USM. Berättar att allt gick bra. Det tar någon enstaka minut.

Nu är mannen och kvinnan på helt olika sidor. Har helt olika uppgifter och roller när det gäller vistelsen på förlossningen. Och även om jag under själva födseln många gånger önskar att jag skulle kunna byta med Flickan från landet i norr så är jag rätt glad att det är som det är. Hon gjorde ett fantastiskt arbete och bör hyllas med stående ovationer. Med pom-poms och parader. En riktigt super-kvinna.
Själv stod jag bredvid. Försökte stötta och massera. Peppa och uppmuntra. Hur mycket det hjälpte vet jag inte. Och även om jag kände mig överflödig ibland så är jag glad att jag fick vara där. På någon sida läste jag om en kvinna som inte tyckte mannen hade någonting där att göra. Han var helt onödig på en förlossning. Jag vill tro att fallet inte alls är så.

Allting gick till slut bra. Jag har varit väldigt nervös inför den här födseln. Att något ska gå fel. Bevisligen i onödan. 38 timmar utan sömn. 19 timmar utan mat. Men det är inte riktigt sånt man känner av när ens barn är på väg att födas. Och efter en del funderingar så fick pojken ett namn också. William. Hur han fick sitt mellannamn. Det är en spännande historia. Men den tar jag en annan gång. Håll till godo.

Inom 10 år bör man veta

Den här sommaren. Det hände mycket. Mer än jag kanske hade planerat. Så även om vädret har varit lagom inspirerande så kommer jag att minnas den här sommaren.
Det första minnesvärda utspelar sig några mil norr om Umeå. Sikeå. På en klippa vid vattnet. På andra sidan vägen från vår stuga.

Det började med att vi pratade för något år sedan. Jag kommenterade att inom 10 år borde man vara rätt säker på att man vill fortsätta leva resten av sitt liv med den människan man är med. Egentligen vet man nog det betydligt tidigare men vid 10 år går fan gränsen.
I februari 2016 har Flickan från landet i norr och jag varit tillsammans i 10 år. Ni hör själva vart det här är på väg.

Så jag tar ett beslut. Bakar lite kakor. Går till en smyckesaffär. Vi åker upp till stugan och vi får Prinsen att somna på kvällen. Efter det går vi ut. Över vägen. Upp på klippan som ger en fantastisk utsikt över havet. Där har vi lite picknick. Känner mig inte nervös.

Till slut så tar hon kakburken. Fortfarande ingen nervositet. Öppnar för att ta en kaka. Stannar upp i rörelserna och ser på mig. Långsamt tror jag det sjunker in. Är det...? Ska du...? What!?

Själv ler jag. Säger några väl valda ord och ställer mig på knä. Med havet som bakgrund. Men med den finaste utsikten framför mig. Leendet som kan få den gråaste dagen att bli solig. Ögonen som tindrar som stjärnor. Jag frågar. Hon svarar. Ja! Så klart. Det är inte klart. Men det låter bra. Känner mig fortfarande inte nervös. Bara säker. Och det kanske det blir mer naturligt då. Vad vet jag. Jag har aldrig friat till någon förut.

Så nu sitter jag här med en ring på fingret. Försöker vänja mig vid det. Vänja mig vid tanken att vi ska ha ett bröllop. Mycket att planera. Mycket att välja och bestämma. Nervöst. Otrevligt att vara i centrum. Men det är samtidigt roligt. Det ska väl bli en sån där dag man aldrig glömmer sägs det. Och förhoppningsvis. Man gör det bara en gång i livet.

De där små orden

Varannan kväll sitter jag i stolen bredvid Prinsens säng när han ska somna. Han tycker om det. Vill ha någon nära. I kväll sa Flickan från landet i norr god natt. Gick ner. Kvar i mörkret står jag bredvid hans höga säng. Han dricker välling.

Några minuter senare sitter jag i den där stolen. Med tårar i ögonen. Med leendet på läpparna. Funderar på om det är så här ren jävla lycka känns.

Innan jag satte mig i stolen smekte jag hand kind. Sa -"Jag älskar dig." lite tyst. Och satte mig ner.
Efter ytterligare några klunkar välling hör jag hur han stannar upp. Tar bort flaskan från munnen och så säger han det. Det som gör mig så otroligt varm i hela kroppen.

-"Jag älskar dig". Säger han innan vällingflaskan åter flyttas till hans mun.

De där små små orden. De kan göra så otroligt mycket.

Prinsen klarar alla krav

Det har varit lite semester. Lite sommarlov. Välbehövligt. Det är inte över ännu heller. Kanske är det det bästa av allt. Nästan tre veckor återstår. Jag tog lite semester från skrivandet också. Tänkte att det kanske inte är så satans intressant att läsa om badutflykter till iskallt vatten. Glassätande. Eller den där påtvingade utemiddagen i det kalla svenska sommarvädret.

Prinsen däremot. Han skulle ha en speciell sommar. Inte direkt lite krav skulle han få. Först ut. Sluta med blöja. Vi provade en dag. Så en dag till. Och en till. Nu har han varit utan blöja hela sommaren och det kanske har skett totalt tre olyckor. Nu har han precis somnat. För första gången utan blöja. Får se om han vaknar upp i en pool.

Andra kravet: Sluta med napp. Jag flög hem med honom från Stockholm. Hittade på att napparna blev kvar hos farmor och farfar. Inte ett ljud. Han har somnat som vanligt varje natt. Hela sommaren. Utan napp.

Inte nog med det. Han provade att cykla på sin stora nya cykel utan stödhjul. Jag provade släppa stången. Och så cyklade han iväg. Flera hundra meter utan att jag höll i. Springandes bredvid. Han har lite att öva på gällande starta och bromsa. Men vad fan. Han kan tydligen cykla. Sen är han inte direkt villig att träna.

Nu väntar vi bara på att han ska bli storebror också. Vilken dag som helst. Tanken var att han skulle bli det i söndags. men vad fan. Det är väl bara en sådär 5% som poppar ut det datumet de ska. Varför vara en av dem.

Nu blev det inga historier om kallbad, smältglass och utemiddagar. I stället blev det en skrytsida om hur fantastiskt duktig och bra min son är. Hur han utvecklas i rasande tempo. Hur han klarar alla krav. Plötsligt blev den lilla 3-åringen en enormt stor 3,5-åring. Vet fan inte hur det gick till. Men stolt är jag.

Normerna i storstaden

Nu var den där resan till huvudstaden inte bara en plågsam resa genom luften. Jag fick träffa fina människor. Min bror som jag inte träffat på ett halvår. Konstigt när man tidigare varit så nära, tränat flera mil varje vecka tillsammans. Plötsligt vet man ingenting om den andres liv längre.

Jag träffade mor och farföräldrarna. Inte mina, de finns inte kvar. Utan Prinsens. De skämde bort Prinsen och han körde med dem. Men det är lite av rätten de har med sina barnbarn. De hade väldigt roligt tillsammans i alla fall.

Vännerna från förr. De goda vännerna. De man alltid skrattar med. Vi tog oss an en uteservering inne i stan. Kungsholmen. Satt vid vattnet och drack tysk pilsner. Mådde gott.

När jag tog mig in till stan åkte jag pendeltåg. Det var länge sedan jag åkte pendeltåg. Jag promenerade genom centralen och bort mot gallerian. Beställde en cappuccino vid ett café. Där satt jag och försökte läsa men jag kunde inte slita blicken från alla människor. Jag älskar att titta på människor. Studera dem. Fundera vad de är för personer. Jag älskar också att försvinna in i mängden.

Medan jag satt där så tänkte jag på skillnaden mellan Stockholm och Umeå. I Stockholm kan man verkligen ta på sig vad som helst. Se ut hur man vill. Det är ändå ingen som tittar konstigt på dig. Du kan ha neonfärgade gläder och lila hår som står åt alla håll. Du kan ha klackar som är tre decimeter höga. Du kan klä dig helt i guld och glitter, i enbart läder eller utan kläder.
I Umeå. Där är det inte alls så. Färre invånare gör att det tittas konstigt på den som är lite utanför normerna. Som bryter ramarna.

Jag tycker om båda städerna. De har båda sin charm. Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Konstigt vore det annars. Och jag tror nog att Stockholm alltid kommer att ligga närmast hjärtat. Men Umeå. Det finns betydligt värre ställen att bo på.

Nu väntar EM - final för U21 killarna. I det laget finns det också en kille som bryter normerna en del. Precis som Mr. Z tidigare gjorde. Eller fortfarande gör. En del gillar honom. En del hatar honom. Det går inte att vara likgiltig. Hoppas på ett svenskt guld i alla fall. Tyskland har tyvärr gjort sitt redan.

Flyg du fula fluga flyg

Den där streaken jag pratade om. Den där som var så nära. Precis runt hörnet. Den satt. Den satt precis där den skulle. En hel termin utan att vara borta en enda dag från arbetet. Lite slitsamt stundtals men trevligt. Trivs man riktigt bra i arbetslaget så känns det lättare.

Förra veckan flög jag flygplan. Den här veckan också för den delen. Inga enorma sträckor utan bara ner till huvudstaden. Till den gamla goda tiden. Till huset från förr. Det där huset som kanske inte alltid ger de mest positiva känslorna. Bredvid mig i planet satt Prinsen. Han tycker det där med att flyga är det roligaste som finns. Själv tycker jag att det tillhör livets mindre roliga saker. När Prinsen sitter och glatt tittar ut genom fönstret vid starten och pekar på bilarna och husen som bara blir mindre och mindre. Hur marken täcks med vita moln. Han är så uppspelt. Han ser inte hur pappan krampaktigt sitter och håller i armstödet och blundar.

Nu överlevde vi både dit resan och hemresan. Ibland skakade planet lite. Antagligen var det inget mer än lite vindar. Men tankarna att hela skiten störtar infann sig snabbt.

På hemresan satt jag framför en kvinna som också var flygrädd. Det berättade hennes dotter till Prinsen. Treåring till treåring. Själv tänkte jag att det borde finnas speciella avdelningar för oss flygrädda. Där vi kan sitta och lugna varandra. Ni kan se det framför er. Flera rader fulla med människor. Unga som gamla. Vi sitter där och svettas. Håller händerna. Önskar och ber att allt ska gå vägen.  Rad 23-40 kanske. Om det nu finns så många räddharar.

Nu gick det som sagt bra, även om jag inte fick sitta i någon gemensam avdelning med de övriga flygrädda. Jag har tidigare klarat att flyga både till Thailand och Australien. Nog ska en timme till Stockholm gå bra. Men en start är alltid en start. En landning är alltid en landning. Nu ska jag inte gå på några fler flygplan på ett tag. Inte heller någon ny streak som ska påbörjas. I stället ska jag snällt sitta och invänta en resa till förlossningen. Synd att man inte kan boka den tiden i förväg.

Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.

Framtiden är deras

Jag sitter ibland vid borden inne på avdelningen. I det största rummet som är uppbyggd som en ateljé. Färger. Pennor. Skräpverkstad. Gips. Garn. Tyger. Ja, you name it. Det finns allt i det där rummet. Allt som kan behövas för att skapa någonting. Och varje station har noggrant utstuderade antal platser.

Många barn tycker om att vara där. En del ritar bara. En del målar. Sedan finns det de som är mer avancerat. Garnbollar, gör vävar eller syr egna gosedjur. Och till slut, någon enstaka, som är förbannat duktig. De skapas så enormt avancerade saker så jag mest sitter och gapar. Jag har inte en jävla suck att kunna hjälp dem.

Men jag sitter där. Och så tittar jag på barnen och försöker se deras framtid. Jag försöker lista ut vad de ska göra när de blir större. Jag sitter och ser på en flicka. Hon skapar helt enormt fina saker. Blir hon inte konstnär som hennes faster så är något konstigt.

Jag ser en pojke som sitter och skriver. Ritar fina bilder till varje sida. Noggranna linjer och färgerna är inte slumpmässigt utvalda. Tecknare. Helt klart.

Jag ser en flicka som löser bråk. Hon medlar. Hon skapar en trygghet kring bordet. Kanske psykolog.

Jag ser en pojke som egentligen inte gör så mycket. Men han sitter med vid borden. Han är aldrig tyst. Hans historier är makalösa. Det är svårt att veta vad som är sanning och fantasi. Författare.

Jag ser en pojke som mest bara sitter och väntar på att få springa ut. Ut på fotbollsplanen. Han klipper och klistrar kaptensbindlar. Han ritar fotbollsbilder. Dessutom är han en enormt talangfull målvakt. Men ett enormt stort tävlingssinne.

Listan kan bli lång. Och kanske har jag rätt med vad de ska bli. Kanske är jag helt fel ute. I vilket fall som helst så skulle det vara väldigt spännande att se hur det går för dem. Om 10 år. Om 15 år. Om 20 år. Någonstans finns även en avundsjuka. hela deras liv ligger framför dem. Med alla möjligheter. Det är bara välja och vraka.

Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.

Vi kan säga att det är trötthet.

Att trycka på den där knappen där det står nytt inlägg är nästan alltid lika spännande. För när jag trycker på den så vet jag inte. Jag vet nästan lika lite som ni. Vad som kommer att stå på de följande raderna.

Jag är trött. Jag är så djävulskt trött just nu. Ögonen svider. Men jag funderar på om det bara är tröttheten som gör sig påmind i mina ögon. Under den senaste tiden har jag börjat undra. Jag läser mycket. Det är ingen nyhet. Jag betar av bok efter bok. Kanske ytterligare ett sätt för mig att fly verkligheten. För några sekunder sedan slog jag ihop Mons Kallentofts "Vindsjälar". Men jag har märkt att jag håller boken en bit i från mig. Den glider iväg på något sätt. Armen sträcks. Och så kisar jag med ögonen.

Någonstans vet jag vad det innebär. Det gör jag. Men jag tror inte jag vill att det ska vara så. Det är ett tecken. Ett tecken på att åren tickat på. Så jag försöker övertyga mig själv att jag är trött. Förbannat trött. Ljuga lite sådär lagom för mig själv.

I morgon kommer jag öppna en ny bok. Om det blir Kallentofts "Jordstorm" eller Sarenbrants "Vila i frid". Det vet jag inte än. Men jag vet. Att min arm kommer att glida iväg och mina ögon kommer att kisa. Samtidigt kommer tröttheten. "Tröttheten".

In your face - fears!

Måndag. Och det är alldeles snart dags för att stå där. I ett stort rum. Framför ett högt datorbord. Bredvid en projektorbild. Utblottad framför 16 föräldrar. Och berätta om avdelningens tankar. Idéer. Syfte. Pedagogiska verksamhet. Ja, allt det där som man egentligen någonstans kan men inte har et dugg jävla lust att prata om. Inte inför en massa föräldrar. Alla föräldrar har olika syn på hur de tycker deras barns behov ska mötas och hur deras dag ska se ut. Det blir till slut väldigt svårt att möta 40 familjers önskemål.

I vilket fall som helst. Nu hade jag inget val. Jag stod där framme och pratade. Och pratade lite till. Visst var jag nervös. Men plötsligt hade jag sagt allt mitt. Jag hade pratat på i nästan 20 minuter i sträck. Nice! In your face.

Mötet rullade på. Och plötsligt var det där rummet tomt igen. Förutom min kollega och mig. Vi stod där och kände oss rätt nöjda ändå. Städa undan lite stolar. Lite material vi lagt fram. Och begav oss cyklandes hemåt i vårkvällen.

Sedan dess har dagarna rullat på. Några små möten. En utvärderingsdag. En hel massa regn och någon enstaka soltimme. Plötsligt är det bara 14 arbetsdagar kvar innan en efterlängtad semester.

I kväll samlas min avdelning på min altan. Inte barnen. Utan kollegorna. Det är lite jobbigt att öppna upp sitt hem så här. Vi tänder grillen. Knäcker några kapsyler. Spelar lite spel och försöker undvika att prata arbete. Jag har nu slängt ihop en frisk tvålagers lime och kokospaj med marängtäcke. Har en kall Heineken bredvid mig. Och lyssnar på Håkan på en provocerande hög volym. Men jag vet att så fort gästerna kommer så kommer jag inte få höra Håkan mer. Jag fastnar på några speciella rader ur Det kommer aldrig vara över för mig. Jag är inte trettionio. Men just nu. Då känns det som att pojken från förr är tillbaka. Pojken från förr står där i hallen och stirrar på mig. Och hur mycket jag än försöker låsa dörren så lyckas han ta sig in.

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt in i själen

Informationsmöte - face my fears

De senaste dagarna har jag tillbringat med en kollega instängd i ett rum. Det där låter inte direkt jättepositivt. Men det är inte så illa som det låter heller. Jag har inte suttit där hela dagarna och hela kvällarna. Men några timmar varje dag har vi arbetat med att få ihop material till ett informationsmöte för de nya föräldrarna som ska komma in till oss på storbarnsavdelningen i höst.

Jag hatar det. Jag hatar det sjukt mycket. Inte att det ska komma in nya barn. Utan att stå inför alla föräldrar och berätta om den pedagogiska planen med vår avdelning. Bli bomaderad med frågor som inte går att ducka. Att snällt stå där och le. Jag har alltid hatat det. Ja, inte att le utan att prata inför människor. Vilket så klart gör det fruktansvärt löjligt och lätt ifrågasättande varför jag valde att gå och bli lärare.

Men om vi försöker förtränga alla de gånger man skulle läsa högt i lågstadiet. Alla de där redovisningarna  i högstadiet. Presentationerna på gymnasiet och de hållna lektionerna på lärarhögskolan. Och i stället fokuserar på nutiden. På det här mötet. På det här jävla mötet som äger rum på måndag. Så har vi till slut arbetat fram en powerpointpresentation som förklarar varenda liten rutin vi har. Vi har material som ska visa på all pedagogik som kan ske i varje rum. Vad vi har för förväntningar på föräldrarna och vad föräldrarna ska kunna förvänta sig av oss. Och så har vi till slut en fruktansvärt välstädad och fin avdelning att visa upp. Givetvis är inte det där sista. Den där välstädade avdelningen. Den är inte riktigt klar än. Det är svårt att få till den när det drar runt 40 barn där samtidigt.

I morgon är det fredag. Då har jag planering på morgonen och ska sätta ihop det sista. Dra ut åhörarkopior. Kontrollera det tekniska. Min film jag gjort som snabbt visar upp vad man kan hitta på som barn på en stor avdelning. Sen ska allt vara klart. Bara att invänta måndag kväll. Helveteskvällen. Om ni missat det. Så hatar jag det där. Nu vet ni. Samtidigt valde jag att ta på mig det här. Face my fears. Som man säger. Jag vet att jag kommer att vara nöjd över att jag gjorde det här. Sent på måndag kväll. Samma kväll som Stockholms stolthet vinner derbyt.Hur man sen kunde lägga det här mötet samma kväll som ett Stockholmsderby. Det är ofattbart. Jag antar att det är för att jag bor i norrland. Fan.

About me.

Onsdag. Fast det är fredag. Och i morgon är det torsdag fast fredag men ändå söndag. Det är sjukt förvirrande och jag kan göra det hur komplicerat som helst. Men jag nöjer mig med att säga att det är kvällen före en ledig dag. Det är alltid bra. På alla sätt och vis.

Jag och Prinsen har varit ensamma i kväll. Flickan från landet i norr är ute på gravidäventyr. Vad det nu innebär. Prinsen och jag tar fram vikterna. Lyfter lite skrot. Värmer lite rester. Delar på en chokladbit. Avslutar med lite bolibompadrake som ger i från sig skumma ljud.

Nu är det lite soffläge som gäller. Prinsen snarkar i sin säng och är laddad för att få hoppa i vattenpölarna i morgon. Jag sätter på en film. About Alex. Jag tänkte att jag skulle slötitta lite samtidigt som football manager spelas flitigt på datorn. Men än så länge har jag inte riktigt kunnat slita blicken från filmen. Inte alls.

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på. Men kort sagt. Det handlar en ung man som försöker begå självmord. Han klarar sig och ett flertal av hans vänner samlas över en helg i hans stuga.
Alla hanterar det här på olika sätt. På sitt eget sätt. Någon skämtar. Någon låser sig. Någon gråter. Någon vakar. Konflikter uppstår. Hanteras och reds ut. Vänskap sätts på prov.

Jag fastnar. Reflekterar. Tänker tillbaka. Jag minns. Jag försöker att inte minnas. Jag har sett en halvtimme av den här filmen och det finns redan så fruktansvärt mycket som är, vad ska jag säga, fantastiskt. Eller igenkännande. Riktigt jävla bra helt enkelt.
Ibland blir det sådär. En helt vanlig film. Men så träffar den. Rakt i hjärtat. Man känner igen sig. Skrattar. Låter tårarna rinna. Känner den salta smaken i munnen. Och blir så satans jävla berörd.

När filmen är slut kommer jag känna mig tom. Det vet jag. Men på ett skönt sätt. Jag ska försöka att inte minnas för mycket. För som Håkan brukar sjunga. "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än..."

Resa till klockarbäcken

I morse vaknade vår bil utanför ett garage på andra sidan stan. Den stod där och väntade på att få sig en service. Kollas igenom. Få en ny baklykta och lite andra små skavanker. Lite sådär som en löpare känner sig i slutet på en säsong. Det går att köra på. Men det är ömt lite här och där.

I eftermiddags ringde verkstaden och meddelade att servicen var klar. Lampan får vänta. Den var beställd. Och jag hade tre timmar på mig att hämta den innan de stängde. Med andra ord. På med skorna och ta Prinsen i handen. Det var inte direkt svårt att få med honom när det skulle åkas buss.

Det här kanske var tredje eller fjärde gången någonsin jag åker buss i den här nya staden. Så det var lite av ett äventyr för mig också. Ner på stan och bussbyte. Hoppar på en buss som såg ut att vara från andra världskriget. Kändes inte direkt säker. Men den tog oss åt rätt håll i alla fall.

Vi hade tur med oss och lyckades få en buss som gick hela vägen ut till ingenstans. Till världens största område fullt med garage och verkstäder. Och ett media markt. Bussen stannar mitt på vägen och släpper av oss. Dammet yrde och vi stod där. Hand i hand. Liten och stor. Och såg ut över fälten och garagen.

Den lille lyftes upp på den stores axlar och så promenerade de iväg. Prinsen fortfarande lyrisk över att få ha åkt buss. Jag lyrisk över att vi snart hade bilen igen. Och inte satt på bussen från andra världskriget.

Inne i verkstaden berättade man vad de gjort och vad som skulle göras senare. Jag stod mest och nickade. Han hade kunnat säga vad som helst och jag hade inte fattat ett dugg. Det är sjukt vad jag skulle kunna bli lurad. Men jag vill tro gott om människor. När han pratat klart om hjulaxlar, bromsbelägg och luftfilter så drog jag kortet. Tog Djurgårdsnyckeln och satte oss i bilen. Äntligen. Nu ska bilen få sova i sitt egna garage igen.

Husägare för en helg

För några dagar sedan hade jag en massa tankar i huvudet. Hela huvudet var fullt utav saker jag hade någon slags plan på att försöka få ner på papper. Eller papper och papper. Vad det nu är man kallar det här som jag skriver på. Men som sagt. Det var för några dagar sedan. Mycket tankar. Ingen tid. Nu är det tvärtom. Tankarna pressades undan. Tiden infann sig.

Nu är en av de två värsta veckorna gjorda. Halvtid. Tid att dra in ny luft i lungorna. Luft som ska hålla i en vecka. Det har varit så mycket att göra den här veckan så att uppgifterna nästan rinner ur öronen på mig. Mest på arbetet. Men givetvis har det de privata uppgifterna lyckats hitta just de här veckorna också. Så klart.

Hade tänkt att använda de här två dagarna ledighet till att vara husägare. Det är jag väl kanske hela tiden. Även om banken kanske anser att de har den största biten av kakan. Kanske har de rätt. Men i helgen tänkte jag att jag skulle ta och bete mig som en också. Ni vet. Skura altan. Rensa rabatter. Plocka ogräs. Plantera blommor. Slipa och olja utemöblerna. Allt sånt där som riktiga husägare gör mest hela tiden. Då jag tittar på film. Läser alla mina böcker. Springer mina rundor. (Läs: gör min förbannade jävla rehab.)

Nu är det min tur. Husägare för en helg. Det kanske så det är. Låter väldigt bra. Jag var faktiskt husägare för några veckor sedan också. Då tapetserade jag ett nytt barnrum. Små röda ankare över en hel vägg. Inte illa för en hobbyhusägare som mig. Jag tror lillprinsen kommer att ligga där i sin säng och vara så imponerad av väggen så han kommer helt glömma bort att skrika och vara ledsen. Eller så kanske han glömmer bort att sova. Vilket innebär att jag inte heller kommer att få sova. Fan. Jag får ta ner tapeterna igen. Så här kan vi inte riskera att ha det.

I kväll är det fredag. Vilket innebär att jag inte behöver vara husägare riktigt ännu. Så jag ser på film. Min så kallade pappa. Och läser. Vecka 36. Väldigt passande titel.

Plötsligt är de borta

I veckan satt jag på arbetet och skapade lite film. Jag har filmat med vår skogsgrupp när vi varit iväg och byggt läger. Gått Hitta Vilse kurs. Haft matematik och samarbetslekar. Testat vad som flyter och skickat iväg båtar längs vattnet som långsamt rinner in i skogen. När vi skakade och duschade under träden som var överfulla av nyfallen snö.

I veckan satt jag och klippte ihop filmen. Lekte lite med Imovie. Satte dit musik. Och så insåg jag plötsligt. De här barnen. Som jag träffar en hel del timmar. Fem dagar i veckan. De kommer snart att vara borta. Poff! Och så står det plötsligt ett nytt gäng som knackar på dörren och vill komma in i värmen.

Under de åren de här barnen går på ens avdelning hinner man med mycket. Alla de här temaarbetena, rutinsituationerna och festligheterna. De räknas knappt. För mitt i allt det där. Då hinner man skapa en sådan stark relation till dessa barn. Vare sig det är barn som är tystlåtna och lyssnar. Eller barn som hörs och syns och trotsar lite sådär otrevligt mycket ibland. Och alla dessa relationer hinner skapas utan att man egentligen tänker på det. Fören barnen plötsligt står där. Vinkar hej då. Trevlig sommar. Och vandrar iväg i sommaren för att börja sitt skoläventyr.

Det är ett par veckor kvar innan de står i ytterdörren en sista gång. Det känns bra. Jag har precis börjat lärt känna de här stora barnen. Och under de här sista veckorna. Månaderna. Då känns det som en bra idé att tänka lite extra på att barnen snart säger tack och hej. Inte minst i situationer när man känner att tålamodet rinner iväg i betydligt snabbare takt än den där lilla vattenremsan vi släppte barkbåtar på.

Filmen jag har gjort. Den sammanfattar en termins arbete på femton minuter. På en liten kvart. Men filmen i sig. Med låtar allt från Tarkan och Frost till Iron Maiden och Jay-Z. Den filmen kommer att vara ett mästerverk. Den kommer att vara awesome. Chefen sa i mitt senaste utvecklingssamtal att jag skulle integrera lärplattan med naturarbetet. Boom! Done!

Jag kommer att sakna varenda jävel av de här barnen i den här barngruppen. På ett sätt eller annat. Kanske kan jag försöka få dem att gå kvar ett år? Nej. Jag måste släppa in de nya barnen som är på väg att knacka på. De måste också få komma in och få en ny relation. Få en chans att bli saknade. Och det kommer de att bli. När det är deras tur att vinka adjö och försvinna ut i skolvärlden.

Mitt hjärta gråter

Jag älskar min son. Över allt annat. Det kan vara bra att veta i det här inlägget. Men ibland. Då är det så fruktansvärt svårt. Det handlar inte om när han inte lyssnar eller gör något dumt. Eller okej, det är svårt då också. Men i det här specifika fallet. Det var värre än allt annat.

Jag sitter bredvid Prinsen i soffan. Jag frågar honom om han hejar på Djurgården. Tänker att det är en självklarhet. Han skulle inte våga något annat. Och när jag ser på match så jublar han alltid när Djurgår'n eller Arsenal gör mål. Dessutom har han sin "heja Dif tröja på sig.

Men nu sitter vi här i soffan. Han vänder sig om mot mig. Tittar i mina ögon och svarar: "Nej. Heja Hammarby."

Jag blev helt stum. Vart kom det ifrån? På riktigt. Vem har lärt honom att säga detta hemska ord? Chocken är ett faktum. Det här är inte bra. Jag tror jag måste ta med pojken på match i sommar när vi besöker huvudstaden. Börja lära upp honom från grunden. Få bort alla dessa hemska vilseledande tankar från hans huvud.

Nästa steg blir att förhöra alla på hans förskola. Jag är säker på att det kommer därifrån. Det måste det göra. Kanske dags att kalla till ett extra utvecklingssamtal med hans pedagoger. Jag vill tycka om honom i alla lägen. Men håller han på så här. Då blir det så förbannat svårt.

Lasermannen

Förhandlade till mig några minuters extra rast idag. Hade bokat in ett möte. Bara någon km i från min arbetsplats väntade lasermannen. Jag träffade honom förra veckan också. Och i måndags. Nu sitter ni och funderar på vad i helvete det är med mig som åker iväg och träffar lasermannen. Men jag ska ta allt i rätt ordning.

För två veckor sedan slutade jag tidigt. Det är alltid trevligt. Det som är mindre trevligt är att vi hade kvällsmöte någon timme senare. Så jag tänkte. Jag maler en hel bunt km innan mötet. Sagt och gjort. I duggregn och någon enstaka plusgrad rullar jag iväg runt sjön. Och inte långt in i rundan infinner sig den där känslan man sällan får. I alla fall numera. Annat var det när man sprang konstant och var i form.  Men nu kom den. Benen pigga. Lungorna pigga. Lusten fanns. Och allt kändes hur magiskt och lätt som helst. Jag laddade upp för att dra av en 20-22km.

När jag passerade 12km så stack det till lite i vaden. Några minuter senare sa det pang. Och det kändes verkligen som att något gått av i vadhelvetet. Haltandes. Småjoggandes. Arg. Frustrerad. Smärtsamt. Jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Avverkade mötet. Och gick hem för att maila lasermannen.

Nu kanske det börjar bli tydligt att lasermannen inte är den riksökända idioten som sätter kulor i människor han inte tycker om. I stället är den här lasermannen en riktigt duktig sjukgymnast. Han behandlar mitt ben med laser för att påskynda läkningen.

Nu har det gått två veckor och jag har börjat göra lite tåhävningen för att belasta lite. Två veckor återstår innan jag kan ta ett löpsteg. Undertiden får jag sitta på motionscykeln. Den där förbannat tråkiga cykeljäveln.

För övrigt är det valborg idag. (Valborg. När det är som bäst.) Jag slog på stort med tre-rätters. Toast skagen. Lax. Och så en fin ljuschokladmousse med hallon till efterrätt. På en torsdag. Det som svider mest är Prinsen. Här sliter man så svetten rinner. Och han drar i sig en minimal bit lax och en bit bröd med smör. Tack för den. Tur han brås på mig och uppskattar en efterrätt i alla fall.

Välkommen osköna maj

Det är inte riktigt maj ännu. Men jag kan ändå inte undgå att fundera vidare på den här texten som man tydligen ska sjunga då. Den där som alla gossarna i studentmössor står och sjunger i bakgrunden när alla andra står och ser på en stor förtrollande eld. Den första versen går så här:

Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Och jag hoppas att det enbart är vädret det talas om. Eller sjungs om. För när maj närmar sig så brukar jag ha det svårt att hålla huvudet ovanför ytan. Det är inte skönt. Det är så mycket motsatsen till skönt det kan bli. Jävligt oskönt. Helt enkelt. 

Möten avlöser varandra. Det är överskolningssamtal med skolan. Det är överlämnande konferenser. Det är utvärderingsdagar. Skolbesök med de blivande skolbarnen. Utvecklingssamtal. Avslutningssamtal. Papper som ska skrivas på. Avslutningsmiddagar. Fixarkvällar. Portfolios som ska avslutas. Jag kan göra listan betydligt längre. Om jag bara hämtar min almanacka, den som håller reda på allt som inte får plats i huvudet. Det är tur att den finns.

Så maj är inte skönt. Inte alls faktiskt. Inte arbetsmässigt. Det är den mest hektiska tiden på året. Men visst. Välkommen maj. Välkommen. Kom du bara. Du kommer ändå med lite mera värme. Du kommer med längre dagar. Du kommer med hopp och längtan efter en sommar. Och efter en ny familjemedlem.

Forcera inte fram sommaren

Plötsligt skiner solen. Det där röda strecket på termometern pressar sig lite högre upp än vanligt. Högre upp än de senaste månaderna. Det är en dag där vindarna är varma och passerar man ett skogsområde så luktar det varm sommarskog. Sommarskog. Fast det är april. Människorna ler. Kryper ur sina skal och kastar kläderna. Från dunjacka till shorts. Från måndag till tisdag.

Att det just är april märks dagen efter. Strecket på termometern orkar inte alls ta sig speciellt långt upp. Molnen täcker himlen och från de där stora feta gråa molnen faller det någon mindre smickrande blandning av regn och snö. Kul. Verkligen.

Det är som sagt april. Och i april är det aprilväder. Så har det alltid varit. Men det jag tycker är så fascinerande är alla de som vägrar acceptera att vädret slår om. Att vädret går tillbaka. Bara för att det är varmt och sol en dag betyder det inte att högsommaren är här. Det betyder inte att man går barfota och har shorts och linne på sig. Det går faktiskt inte att forcera fram sommaren. Den kommer när den är redo.

Idag var jag på stan. Det gick runt folk i shorts och t-shirt. De gick runt folk i dunjacka. I såna här Kanadagåsjackor. Det var fem grader varmt. Lite sol. Lite moln. Aprilväder skulle man kunna säga.

Man kan inte forcera fram sommaren. Tyvärr. Kunde man det så skulle jag göra det. Tillsammans med alla de där stackars själarna som redan nu går runt och plågar sig i fem plusgrader i sommarkläder. Men jag nöjer mig med att veta att våren är på intågande. Det känns okej. För då dröjer det inte en evighet innan det är sommar. Det är 37 arbetsdagar kvar till midsommar. Då kanske det är sommar. Även om just midsommar kanske inte direkt gör sig superkännt som en varm och skön dag.

Tre systrars arv. Och sedan mitt.

Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.

På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.

Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.

Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.

Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.