Ännu en stor dag?

I slutet på förra året vann förskolan jag arbetar på ett pris. Ett miljöpris. Ett "Grön Flagg" pris. Igår ringde det i chefens telefon. En tidning ville komma på besök och göra ett reportage om hur vi arbetar med miljön och med "Grön Flagg". Tidningen heter "Förskolan".
Den brukar gå ut till de flesta förskolor i landet. Och läses säkerligen av en hel del människor.

"Otroligt roligt!" tänkte jag när chefen berättade det för mig idag.
Efter det talade hon om att de från tidningen ville gå med ut i skogen med en av våra tvärgruper. Och att det självklart skulle vara min kollega D's och min grupp. Hon fortsatte och talade om att jag skulle prata med dem, och verkligen framhäva att jag är förskollärare. Vilket inte min kollega är. Jag skulle formulera mig sådär väl som jag brukar. Och bara vara som jag brukar med barnen.

Hon såg min panik i ögonen väldigt snabbt. Innan jag hann öppna munnen sa hon att det inte skulle vara några problem. Det skulle gå jättebra. Visst. Lätt för henne att säga. Eller. Så blir det inte problem. Det brukar kunna lösa sig relativt bra. Och efteråt frågar jag mig vad jag var så orolig över. Men, oroligheten är där nu ändå. Och det kommer bara växa inför tisdagen då de kommer.

Otroligt bekräftande och upplyftande fär våran förskola. Mest panikslaget för mig. Mina ord i en tidning? Kanske ska börja med formuleringar redan nu. Skriva ihop ett litet manus. Det skulle vara något.