Sucka mitt hjärta, men brist dock ej

Igår var det idrottsgalan. Och givetvis var jag där. Tillsammans med Flickan från landet i norr. Och det är inte bara en gala. Det var egentligen där allting började. Det var därför vi träffades första gången. För drygt ett år sedan. Och efter det. Har allting gått väldigt snabbt. Resor hit. Resor dit. Tårfyllda farväl. Ont i hjärtat. Glada återseenden. Timslånga telefonsamtal. Och slutligen flyttlass.

Nu känns det som att vi varit tillsammans hur länge som helst. Vi känner varandra så pass bra. Samtidigt känns det som att vi nyss har träffats. Att vi precis börjat våran resa. Och när man tänker efter. Och kanske bygger lite på sitt luftslott. Så inser man att det faktiskt bara är början.

Idrottsgalan då. Jo. jag har lite svårt för dem. De är fina och trevliga och allt det där. Men jag mår lite dåligt av dem. Eftersom jag byggt hela mitt liv på idrott. Jag har drömt så många drömmar om att stå på prispallar. Fler än jag gjort. Viktigare än jag stått på.
Så jag blir så tagen av att se dessa idrottsmän och kvinnor (samt curlinglaget) ta emot priser. Se deras prestationer. Se glädjen.

Samtidigt måste jag väl erkänna. Att det är fruktansvärt mycket avundsjuka bakom. Jag skulle ge det mesta för att stå där. Att få vara med i toppen. Bland de bästa. Jag kanske inte i längden är nöjd med att bara vara skadefri och springa mina 10 mil i veckan. Det kanske inte duger för mig. Jag kanske vill ösa på mer. För att jag vet att det är det som behövs för att byta plats med de där på prispallarna. Och på idrottsgalan.

Men så länge man drömmer. Så länge hoppet finns kvar. Så får man väl vara nöjd. Jag kan bli frustrerad över mina skadeproblem. Över att talangen i tonåren aldrig blev mera än just talang. Inte ännu. Jag kan säga som Mark Levengood. "Sucka mitt hjärta, men brist dock ej." För brister det. Då är det slut. Då finns inte ens drömmar eller hopp kvar.