Andras livsöden

Jag har varit lite påverkad de senaste dagarna. Inte påverkad som i alkohol eller något sånt. Så klart. Hur skulle det se ut? Utan påverkad som i lite tagen. Lite ledsen. För någon annans skull.

Det är så här. Att det finns föräldrar som separerar. Det är inget ovanligt. Inget nytt. Och det gör att fler personer blir berörda. I många fall är det kanske rent av sunt att separera. Det brukar kunna bli bättre då. Faktiskt. Både för barnen och föräldrarna.

Det finns ofta barn som är inblandade. De som allt som oftast är oskyldiga i separationen. Men de som hamnar i kläm. De som kanske inte riktigt alltid vet vad som händer. Tror att det är deras fel. Tar på sig skulden. Och reagerar. På olika sätt.

Jag har under de senaste dagarna fått trösta ett barn. Ett barn som precis fått veta nyheten. Ett barn som inte riktigt vet vad det här innebär. Vad som kommer hända nu. Barnet saknar mamma. Barnet saknar pappa. Allt är nytt. Och ovisst.

Jag minns när jag var yngre. Kanske 10-12 år. Mina föräldrar pratade om att skilja sig. Jag blev ledsen. Min bror visade inget. En kompis kom och knackade på precis då. Vid helt fel tidpunkt. Men hur kunde han veta? Det är något minne som ligger kvar i alla fall. Nu skildes inte mina föräldrar. Men jag antar att tanken var där. Varför de pratade med min bror och mig om det. Det känns oklart.

Så det har varit lite tankar i huvudet senaste dagarna. Hur olika livsöden också påverkar andra. Utan att ens veta om det. Jag får fortsätta trösta barnet. Hålla min famn öppen. Så kommer nog det här barnet också landa till slut.

Trötta ögon i trafiken.

Nu för tiden åker jag bil till arbetet. Och med det finns det så klart en massa fördelar. Och nackdelar. Men en stor fördel är så klart att det är smidigt. Och det är skönt. Sätta sig i en varm bil. I alla fall på morgonen. På eftermiddagen är den kall. Riktigt jävla kall.

Lyssna på lite podd. Lite musik. Och komma fram 18 minuter senare. Men senaste tiden. Och det här är något som egentligen bara gäller när jag ska åka hem. Eftersom jag bor i norrland så är det såklart mörkt hela tiden. Och kallt. Så klart. Det är mörkt när jag åker till arbetet. Det är mörkt när jag åker hem. Tur jag får vara ute en del under dagarna.

Den senast tiden. När jag åker hem. Har jag tänkt på vilken dålig förare jag egentligen är. Inte för att jag kör dåligt. Tvärt om. Jag följer alla regler så det blir ordning. Host.Host. Men för att jag kommer på mig själv att bara stirra rakt fram. Fastnar med blicken på spåren på vägen. Känner hur trötta ögonen är. Hur trött huvudet är. Och kroppen. Och det är inte bra. verkligen inte. Det vet jag.

Jag kanske borde ha ett flak med energidryck eller något i baksätet. Som jag kan svepa innan det är dags att rulla hem. Eller köra med rutan nere och låta alla de 47 minusgraderna slå mig hårt i ansiktet medans jag kör. Eller helt enkelt gå och lägga mig ännu tidigare. Inte för att jag tror att just det egentligen skulle hjälpa så mycket.

Det är tur att jag inte ska köra så långt. Och att det inte är speciellt mycket trafik. Men jag måste hitta ett sätt att börja piggna till snart. I väntan på att taket ska fixas. Och ljuset ska komma tillbaka. Och plusgraderna återvända. Och och och...

Taket vill ner

Okej. Nu blev det ett uppehåll igen. Som så många gånger förr. Men jag ska börja med att skylla i från mig. Precis som förra gången. När datorn gick sönder. Det är inte mitt fel. Inte den här gången heller.

Nu var det så här. Att taket på vår avdelning på arbetet beslutade sig för att börja sjunka in. Vilket gjorde att vi var tvungna att flytta en hel avdelning på 80 barn till andra ställen. Lite härligt utspridda i skolan. Och bära möbler och material till förbannelse. Barn och föräldrar som får för sig att de vet vad som händer. Att hela taket rasar in. Vilket inte ens är nära sanningen. Men det behöver fixas till. Och så klart ska ingen gå under det under tiden.

Så det har varit lite körigt den senaste tiden. Ingen riktigt som vet vart man ska eller vad som händer. Man håller ihop under arbetsdagen för att sedan komma hem och vara helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Och då är det bara allt hemmafix kvar att göra. Tvätta. Skjutsa. Träna. Handla. And so on. 

Nu har det gått någon vecka och vi har börjat få tillbaka några rum på avdelningen. Skönt. Under några enstaka dagar har vi fått skapa ett nytt fritids. Spännande. Återigen flytta möbler och material. Alla barnens hyllor. Nu ska vi. Och barnen. Bara landa i det här. Så kanske det kommer tillbaka lite ork.

Jag återkommer. Inom kort. Om det inte uppstår fler problem. Som inte är mitt fel. 

Alla lämnar skeppet

Det var det här med nytt jobb. Klumpen i magen som fanns där på kvällarna. Som växte på sig och var ännu större på morgonen. När det var dags att gå till arbetet. Nu är det inte så att klumpen är tillbaka. Absolut inte. Utan jag pratar om det förra arbetet. Arbetet med de yngre barnen. På förskolan.

Sedan jag slutat där så har flera pedagoger också lämnat. Lämnat skeppet. Jag har träffat några av dem. Lite här. Och lite där. Vi har pratat om hur det känns att ha bytt. Att ha lämnat verksamheten. Det är kanske inte en chock att jag är otroligt lättad. Att jag inte kommer att söka mig tillbaka den den sortens verksamhet. Men det är också lite skrämmande att höra hur alla de andra resonerar. Hur de känner. Ingen av dem. Verkligen ingen. Har några som helst planer på att återgå. Är det verkligen så hemskt alltså? Just min förra verksamhet. Där jag höll till. Skeppet jag var på. Den tror jag ligger i framkant på mycket. Rent pedagogiskt.

Jag kan sitta här och rada upp allt negativt med det. Absolut. All stress. För den finns verkligen där. Hur man nästan alltid är underbemannad. Stora barngrupper. Hur det kommer orimliga krav från alla möjliga håll som man ska försöka uppfylla samtidigt som man ska vara tillgänglig 120% i barngruppen. Ja. Ni förstår. Nu är det mesta sånt som faktiskt förskolorna i sig har svårt att styra själva. Det kommer från så mycket högre upp. En stor känsla av otillräcklighet. Att inte kunna finnas där för alla som behöver det.

Men nu var det nytt år. Och då skulle man tänka positivt. Var det inte så? Så jag måste ändå avsluta med att säga som så. Att förskoleverksamheten är en härlig plats att vara på. Egentligen. Det finns otroligt mycket fantastiskt där. Att följa utvecklingen. Arbeta nära både barngrupp och kollegor. Samtalen. Samtal med barnen alltså. Inte utvecklingssamtalen. De är vidriga. Utevistelse. Ja. Det finns bra saker. Det gäller bara att hitta det under allt annat.

Nytt år

Nytt år. Ny dator. Inte för att den här datorn egentligen fungerar som den ska. Men det går att använda den lite sådär lagom mycket i alla fall. Men det sista samtalet till IT-supporten är garanterat inte ringt.

Men nytt år är det. Det går inte att komma i från. 2024 är lagt till handlingarna och 2025 har börjat rulla i gång. Välkommen vardag och allt det där. Varje gång jag har försökt sammanfatta ett år som gått har det varit väldigt negativt. Skador och skitjobb. Sånt som är 96% av vardagen. Men 2024. Det var fan inte så dåligt år ändå. Om man tänker fter.

Jag tog till slut tag i det. Faktiskt. Efter flera år. Sökte nytt jobb. Fick det. Bytte jobb. Klumpen i magen varje kväll och morgon försvann. Enda frågan är varför det skulle dröja så länge bara. Dessutom tog vi oss till Thailand. Hela familjen. Värmen. Utomlands. Ledighet mitt i vintern. Helvete vad underbart det var. Det var otroligt välbehövligt. När man var som mest slutkörd. När man var helt slutkörd.

Träningen rullade på utan större avbrott. Prinsen började högstadiet och tog det hela med storm. Imponerar stort. Så hela året var faktiskt rätt så bra. Det är inte ofta det. Nästan så att jag blir lite orolig över vad det här året ska bjuda på för överraskningar. Inte kan det väl bli två bra år efter varandra?

Nytt år innebär väl också nytt tänk? Är det inte så det ska vara? Man ska vara positiv. Säga ja. Utmana sig själv. Och så ska man lova saker man ska ändra på. Sluta med. Göra bättre. Det där har jag egentligen gett upp för många år sedan. Det är bara meningslöst. Vara positiv? Hallå!? Jo, visst. Men visst finns det saker att förbättra. Det gör det alltid. Men det kommer när det kommer. Det kan ligga där lite i bakhuvudet och puttra. Och så kan livet rulla vidare ändå. 

Åtta dagar har gått. Inte så länge kvar faktiskt. Snart slår det om till 2026. Under de här första åtta dagarna har datorn strulat två gånger. Dessutom bilar de precis under våra fritidslokaler. Hela tiden. Det låter som en helikopter som cirkulerar runt runt precis utanför fönstret. Men visst. Det är också en arbetsmiljö. Snart överröstar nog barnen som har musik här bredvid borrljudet ändå.

För alltid en Grinch.

Och så var den förbi. Julen. Och jag har verkligen försökt det här året. Det har jag. Varit positiv. Sett julfilmer. Lyssnat på julmusik alldeles för tidigt. Varit en hel del mindre Grinchen helt enkelt. Men jag vet också att det inte riktigt går. Jag kommer aldrig att bli en jul-person. Det är för mycket kring julen som jag inte tycker känns bra.

Det är prestationskrav. Det är stress. Det är julklappsletande. Träffar. Adventsfrukostar. Presenter. Avslutningar. Matplaneringar. Pengar som flyger i väg åt alla möjliga håll. Det är så förbannat mycket saker hela december så hur man än gör. Hur man än planerar och försöker göra saker tidigt. Så står man ändå där och stressar runt till slut. Precis som alltid. Någonstans försöker jag tänka lugnare. Skruva ner förväntningarna. Behövs verkligen allt? Kan vi inte bara stanna upp en stund och ta det lugnt. Andas lite. Plocka bort en aktivitet. Köpa lite mindre saker. Laga lite mindre mat. Baka lite färre saker. Eller blir inte julen minnesvärd för barnen då? Vad har de för förväntningar? Vad har de för krav? 

Min mamma var alltid hemma när vi var små. Det lilla minns jag. Hon fixade och donade. Gjorde en massa saker. Tror jag. Hade tid för det. Inte mycket hjälp av pappa. Han jobbade. Ute på haven. Men det jag minns var att det var så lugnt. Julen var verkligen fridfull. Som den ska vara. Men jag förstår också att det är ett barns syn på det hela. Nu är jag själv förälder och då ser det annorlunda ut. Så klart. Då är det vi som ska fixa allt. Det är vi som ska stressa.

Men nu är den förbi. Julen. Julhelgen. Och det känns skönt. Så skönt. Jag har arbetat alla dagar under julen. Mest för att semesterdagarna försvann där under Thailandsresan i våras. (Så värt det!) Men också lite för att komma i väg. Slippa lite jul. Det har dock varit extremt lugnt på arbetet. Några enstaka barn bara. Nästan fler pedagoger än barn. Skön start. Snart blir det livligare igen.

Nästa vecka drar allt igång. Och ni kan säkert snabbt räkna ut om jag kommer tycka det blir skönt att komma in i rutinerna, i vardagen. Att veta vad som händer, när och var. Träningarna rullar igång. Vilket faktiskt gör det lättare att planera min egen träning. Skola. Fritids. Arbete. Ny termin. Nya möjligheter. Som man säger.

Hurra för vardag. Tack och hej julen.

Mvh

Grinchen