Två månader senare

Och så plötsligt öppnade jag den här sidan. Och se. Inte fanns det några ord skrivna på nästan ett år. Eller i alla fall två månader. Det kanske är två månader som känts som ett år. Ja, någonting sånt måste det vara.

Och under två månader händer det givetvis en hel massa. Det har det gjort. Så klart. Men dessvärre kan jag inte ens skriva hälften av vad som hänt här. Ni vet. Offentligheten och allt det där.

Det jag däremot kan skriva. Det är att jag lever. I fall någon undrade. Ibland känns det som att dagarna är så fulla så att det knappt känns att jag lever. Dagar som är fulla med föreståndarsaker och heltidstjänsten i barngrupp. Utbildningar på specialpedagogiska skolmyndigheten och föreläsningar om nya läroplanen. Och om inte det var nog så maler jag mellan 8 och 13 mil varje vecka. Och snabbt går det numera. Jävligt snabbt.

För kanske är det just det som jag kan vara mest nöjd med. Att jag springer mycket och jag springer snabbt. Jag undrar om jag någonsin varit så här bra tränad. För en timme sedan avverkade jag exempelvis 9x1000m med 60'' vila på 3.20.59 i snitt. Det kanske inte säger någon ett skit. Men det är bra för att vara mig. Riktigt bra.

Och eftersom jag blickat två månader bakåt i tiden. Kanske jag ska blicka två månader fram också. Då står jag nämligen där. På startlinjen till det där förbannade marathonloppet. Utan att ha en aning om vad som egentligen väntar mig eller hur det ska gå. Förhoppningsvis går det snabbt. Precis som intervallerna i dag.

Nu har jag blickat både bakåt och frammåt. Nästa gång. Som förhoppningsvis inte är två månader fram i tiden. Kanske jag ska hålla mig till nutid. Det blir enklare så. För det som varit har varit. Så enkelt är det. Och den som säger så har förbannat rätt.