Två slags verkligheter

Det har varit mycket den senaste tiden. Mycket i huvudet. Mycket i armar och ben. I hela kroppen. Ännu en gång har jag simmat omkring och bara försökt hålla mig flytande. Huvudet precis ovanför alla de där sakerna som måste göras. Sakerna jag lagt på hög utan att ha skjutit upp någonting.

Den här veckan har det varit långa dagar på arbetet. Möten och stägningar. Samtalen har rullat igång. Jag var först ut. Jag vill ha dem avklarade. Eller bortgjorda. Första samtalet gick strålande. Allt gick som det skulle. Jag provar en ny taktik i år. Föräldrarna får med sig ett papper med lite frågor inför samtalet. Då får de på ett synligare sätt vara delaktiga. Dessutom blir de tvugna att förbereda sig lite också. Och till sist. Det är ett skönt underlag för mig att stå på. För mig som är så förbannat osäker.

Det andra samtalet gick sådär. Det var med J. Med J som gjorde om vårat badrum. Jag kände att det var svårt att få till ett riktigt professionellt samtal. Men det var ändå okej.
Båda har varit väldigt nöjda med sin nya avdelning och har känt att deras barn växt sedan de börjat på min avdelning.

Fem samtal kvar. Kanske sex. Men det är bara toppen på isberget just nu. Det finns så mycket i mitt huvud som måste göras. Och även om jag är bra på att organisera och förbereda så känns det som att det rinner över snart. Saker ska skrivas. Fler uppgifter varje dag. Fler än jag hinner avverka. Besök. Samtal. Bokförlag. Remisser och hälsenor. Sena kvällar och tidiga gryningar. Föreläsningar och prao-elever. Möten. Mail och månadsblad. Hitta vilse. Diplom. Höst och vinter. Pyssel. Och så allt som tillhör den andra vardagen.

På väg till arbetet läser jag. Ögonen lämnar inte boken. Det är en räddning. Just nu är det Liza Marklunds - Livstid. Den är snart utläst. Då blir det en ny. Direkt. Läsningen gör att jag snabbt kan fly verkligheten och leva mig in i en annan värld. Det behövs. Tills jag kommer hem. Då är Flickan från landet i norr här. Då är det dags att komma tillbaka till verkligheten. För det är en verklighet jag inte vill fly i från.