Vad ska man tro på

Semestern börjar lida mot sitt slut nu. Det som skiljer dagen och arbetet är en kort helg. Men det är inte bittert. Inte alls. det ska bli roligt att få börja igen. Det känns inspirerande, som en tidigare lite udda klasskamrat till mig skulle ha sagt. Det ska bli skönt att komma i gång igen.

I torsdags intog flickan från landet i norr och jag Grönan. Med oss hade vi lite släkt till flickan. Det åktes en del attraktioner. Någon kräktes. Andra åkte vidare. Ibland känns det bara så meningslöst att ställa sig i en köjävel och vänta i 30 minuter för att sedan åka i 1 minut. Är det verkligen värt det? Jo, antagligen.

För att sedan avrunda det hela. Och för att spela bort alla våra tillgångar. Som lärare tjänar man så fruktansvärt mycket, så ibland är det svårt att hinna spendera pengarna. Så längst ner i byxfickan hittade jag 50:-. Vilket ungefär är en månadslön. Och så gick vi till ett chokladhjul. Ingen vinst första gången. Andra gången hade vi nummer 61-66. Hjulet snurrade i hög fart. Det stoppades. Och så långsamt långsamt stannade det av. Och så stannade det på nummer...66!
Vilken lycka. En enorm kexchoklad fick följa med oss hem. Perfekt som frukost. Och lunch. Och...middag.

Men inte är det ofta man åker dit på en sådan tur. Men ibland behövs det. För att man ska fortsätta tro på turen. För att man inte ska ge upp hoppet helt. Nu behöver vi inte göra det. Nu kan vi äta kexchoklad tills vi får nog. Och när vintern kommer. Är kexchokladen slut. men kvar finns tron. Tron på turen.