Scrubs bjuder på minnen

Lördagskvällen börjar lida mot sitt slut. I alla fall för mig. För andra kanske den precis har börjat. Jag har precis sett ett avsnitt av Scrubs. Ett avsnitt som bjöd på tillbakablickar av olika slag. Tillbakablickar på fall. På fina saker och på elaka saker de gjort mot varandra. Men det kändes inte som att det var så hemskt. De verkade ha haft det riktigt bra där. I sina sex år. Och det pratades om dagdrömmandet.

Och plötsligt satt jag där. Med huvudet snett upp till vänster. Tankarna flög i väg. Och landade så smått på min arbetsplats. Jag har inte varit där i sex år. Knappt tre. Men det finns minnen. Vi har gjort så mycket roligt. Och vissa stunder ser jag det som obegripligt att ens fundera på att sluta där. Kanske ska jag väga in de tankarna i Tant S erbjudande?

Men barn har kommit och gått. Föräldrar likaså. Snart är det sommar. Och sedan börjar ett nytt kapitel. Både för barnen och för mig. Nytt kapitel med nya minnen. Vi har gjort elaka saker mot varandra i personalgruppen. Vi har gjort mycket snällt också. Och roligt. Och vad gäller fallen. Då är det nog bara jag som får stå för dem.

En stund mindes det om dansande i Scrubs. Jag minns mina danssteg. Jag är nog den enda bland pedagogerna som dansar omkring på arbetet. Det måste man ibland. Det blir så mycket roligare då. Och det syns utåt att man trivs och har roligt.

Men utan att bli för sentimental så här inför tolvslaget, så är minnen i regel bra. Även om det gäller minnen där man kanske inte blivit behandlad eller behandlat någon på bästa sätt. I stället har man lärt sig, utvecklats och gått vidare. Det stärker oftast. Och då blir det till bra minnen. Precis som i serien jag precis sett. Fall. Dans. Roligt och tråkigt. Minnen är minnen och i slutändan är det just det som ingen kan ta i från oss. Och det är bara upp till oss själva om de ska framställas som bra eller dåliga.