Till slut blev det ändå fredag. Och den började bra. Ett gott humör. För att vara klockan 05.00 då klockhelvetet ringde.
Men det goda humöret höll sig inte länge. Redan tidigt på arbetet dalade det. Och tystnaden var nästintill total från min sida. Jag drog mig undan kollegor. På gården stod jag själv. Lekte inte med några barn idag. Pratade inte med några kollegor. Ensam.
Jag såg hur en del kollegor började prata med varandra. Tittandes på mig. Någon frågade hur det var. Jag svarade med rosslig röst "bra". Sådär som jag brukar svara.
Innan vi skulle gå in. Började några prata med chefen. Och hon kom ner till mig. Konstigt nog. Tror hon inte på mig när jag säger att det är bra. Hm. Undrar varför. Men idag fick hon inte ur mig någonting. Och tur var ändå det. För hade jag börjat prata där. Då hade det brustit.
Brast gjorde det. Men inte ute på gården. Utan en liten stund senare. Inne på toaletten föll tårarna ner i handfatet. Jag försökte pressa fram ett leende. Ibland gick det. Ibland inte. Senare brast det ännu en gång.
Det var inte min dag idag. Eller så blev det helt enkelt för mycket. Jag pressar mig själv till tårar. Hur illa är egentligen inte det? Jag känner att jag ska komma på alla idéer. Det är upp till mig att få fram det positiva i min ena kollega. Jag ska driva fram avdelningen till stordåd. Allting ska överarbetas och det ena ska bli bättre än det andra. Till slut klarar jag det inte mera. Inte med ett leende i alla fall.
Jag läste några rader. "Jag har säkt min ambitionsnivå och försöker bedriva en vettig verksamhet med den lilla kreativitet som jag har". (Jag hoppas det är okej att jag citerar.)
Kanske så jag ska tänka lite. Inte direkt när det gäller kreativiteten. Utan allting. Jag måste sänka min ambitionsnivå lite. Jag kan inte göra allting lika bra som förra terminen. Med den bra kollegan. Jag får ta terminen och göra så gott det går. Utifrån kapaciteten som finns där. På avdelningen. Tyvärr. Men samtidigt väldigt rätt.
Jag gör gärna lite mindre med ett leende på läpparna. Än stora saker som driver en till ett tårdränkt handfat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hoppas att du kan klara av att sänka ambitionsnivån. Men det är ok att vara nere och ledsen. Jag tror att du har ett bra nätverk att luta mig och som kan ge dig nya krafter. Du behöver inte vara bäst.. jämt. Gör inte allting själv, delegera och försök säg nej. Jag övar i det varje dag, jag lyckas inte jämt och jag ler inte jämt.
Mötesformerna hos oss är mycket i planeringsstadiet. Men vi har möte för förskollärarna en gång i veckan. Sedan kommer vi att få arbetslagsmöten några gånger per månad utan chef och då sätter vi in vikarier. Den tiden ska användas till reflektion och diskussion. Utöver detta har vi arbetsplatsmöten och även avdelningsmöten. Det gäller bara att begränsa antalet kvällsmöten.
Men nu är det helg..glöm jobbet.
Självklart var det ok att du citerade!
Du MÅSTE helt klart försöka sänka ambitionsnivån i nuläget om du ska orka! Du kan vrida upp den igen ifall situationen ändras. Gå på sparlåga ett tag. Gör det nödvändigaste, ägna dig åt barnen och märk att även det som inte känns märkvärdigt för en själv ändå uppskattas av omgivningen och fram för allt av barnen!
INGEN människa orkar vara på topp hela tiden och vi måste inte vara bäst.
Jag hoppas verkligen att du hittar ditt leende på jobbet igen.
Kräv inte för mycket av dig själv, du får aldrig tro att du ensam måste ansvara för allt, för då är du inte långt ifrån att "gå in i väggen", och den ska du hålla dig borta ifrån. Att dina känslor kommer fram är bara ett sundhetstecken, så låt det komma! Du ska se att leendet inte är långt borta när du sänker din ambitionsnivå och börjar leva i nuet. Din trötthet och oförmåga att känna glädje beror på att du går emot dina sunda instinkter. Att bryta ett sånt här mönster kan vara smärtsamt till en början, men du har allt att vinna på det!
Sänder en tanke.....
Skicka en kommentar