torsdag, september 21, 2006

Fortfarande inget leende

Det går fortsatt tungt. Leendet som jag tappat bort har ännu inte hittats. Kanske tvärtom. Det har nog blivit sämre än tidigare. I stort sätt allting känns väldigt jobbigt och ansträngande just nu. Kanske blåser det helt enkelt motvind. Efter alla dessa vindar i ryggen. Fast. Jag tycker då att jag haft en del vindar mot mig också.

Träningen hade gått så bra. 85 km på sex träningspass förra veckan. Passen bara maldes ner och det känndes roligare och bättre än på väldigt väldigt länge. Klart det skulle ha sitt slut snabbt också.
En misstänkt stressfraktur i höger fot satte stopp för det. Den här gången. Jag hade något liknande för några år sedan. Och blev borta från träningen fyra veckor. Nu känns det inte alls lika illa. Men ett tag framöver blir det nog vila. Tyvärr.

På arbetet finns det inte mycket att hämta. Ingen inspiration. Ingen lust att leka med barnen. Ingen vidare kommunikation med kollegorna. Ja. Det går åt helvete med andra ord. I går kom ja till arbetet. Båda mina kollegor var hemma. Kul. Tänkte jag. Och jag hade visserligen rätt. Jag fick arbeta med chefen hela dagen. Och vi fick väldigt mycket gjort. Och hade väldigt roligt. Men idag var det slut på det roliga. Kollegan tillbaka.

Kanske inte ska fortsätta klaga. Tycker inte om att gnälla. Men. Ibland blir det bara för mycket. Och då måste det ut någonstans. Jag brukar kunna hålla inne med mycket. Men ibland får inte allt plats. Det på klistrade leendet ramlar av. Tyvärr.

Jag ska nog inte återkomma hit. Förrän klagovisan har tystnat. Och när jag har lite mera tid. Känns just nu som att all tid verkligen bara försvinner. Jag vet inte riktigt vart den tar vägen. Dagarna rullar på. Och blir allt för enformiga. Förhoppningsvis tar det inte så många dagar. Tills det blir bra. Tills det vänder. Då ska det bli lite ändring. På skrivandet också. Kanske är det bra i morgon? I kväll? Har planeringsdag i morgon. Så det kan kanske vända på det hela. Vem vet.

Derbyförlust igår. Men elitserieledning. Det är inte dåligt det.
Tack och adjö.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det kommer! Det blir alltid först värre innan det blir bättre. Ha tålamod.