Jag har tidigare. Med pojkarna på min avdelning. Haft lite bordsskicks undervisning. Hur man dukar. Hur man äter. Och hur man gör när man avslutat måltiden.
Det har verkligen fastnat. Vid mitt bord. Sitter fyra flickor. Och två pojkar. Pojkarna äter ordentligt. Och de lägger gafflen och kniven ihop som man bör. När man är klar.
Det har imponerat på mig. Och på andra.
Det jag tänkt vidare på. Är vuxna människors bordskick. Kanske är jag fel uppfostrad. Jag vet inte. Men jag kan inte tänka mig det. För mig faller det naturlig. Att inte ha armbågar på bordet. Ha servetten i knät medan man äter. Använda både kniv och gaffel. Och att vänta tills alla sitter ner innan man börjar. Och när man äter. Pratar man inte med mat i munnen.
Efter maten. Lägger man ihop kniv och gaffel för att visa att man är färdig. Och servetten lägger man bredvid tallriken.
Men det är inte alla som kan det. Långt i från. I går var jag på middag hos en vän. Där var flera vänner. Och det åts. Ja. På en hel del olika sätt.
Samma sak gäller på arbetet. Jag har kollegor som inte äter speciellt trevligt. Armbågar på bordet. Pratandes med mat i munnen. Bestick som ligger lite här. Och lite där. När det är på det viset. Blir det svårt att försöka lära barnen ett bra bordsskick.
Som sagt. Kanske är min uppfostran gammaldags. Fel. Eller helt enkelt tysk. Vad vet jag. Men om så skulle vara fallet. Då är jag glad att den är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är bra att du lär dem hur man ska äta. Det har de igen senare.
Jag ska finslipa mitt borsskick framtill fredag. ;)
min man borde ha gått på dagis hos dej :)
Erika >> Han är välkommen. Det är aldrig försent att lära sig. =)
Hmmm....när jag, för så där 100 år sedan, jobbade på en förskola utanför Sthlm fanns det en kille, 3 år, som hade en annorlunda ätteknik.
Han ville aldrig blanda någon på tallriken och han ville ha allt delat i "munsbitar".
Sedan satt han, med fingrarna, och åt bit för bit, potatis för potatis, ärta för ärta osv.
Det tog tid, det var inte "fint bordskick" men gosse hur den killen kunde njuta av mat. Det lyste om hela honom för varje bit.
Självklart arbetade vi alla inom personalen för att få honom att äta "fint" men samtidigt...det var något så sinnligt över hans njutning som jag beundrade då och tänker på idag.Risken att han skulle drabbas av ätstörningar tror jag är mycket små/Mari
Mari >> Det du beskriver är ett svårt läge. Jag tror man måste vara lite finkänslig i dessa lägen. Om man ska tvinga fram ett "fint" bordsskick eller om man ska låta honom njuta av maten. Kanske skulle han inte vilja äta mr om han inte får äta på sitt sätt?
Samma sak vid skopåtagning. När ett litet barn lyckas ta på sig skorna själv. Och blir jätteglad. Sedan kommer en vuxen och säger att de är på fel fot. Förstör man inte hela barnets lyckande då? Och så farligt kan det inte vara att gå med skorna på fel for ett litet tag.
Det finns en del sådana situationer. Där man bör fundera på vad man säger och vad man ska göra.
Skicka en kommentar