På en buss genom mörkret

Jag sitter framför datorn i huset från förr. Det är fortfarande huset från förr. Även fast det just precis nu inte alls känns så. Det är något nytt här. Något som är så mycket annorlunda än tidigare.

Igår kväll efter ett möte på arbetet satte jag mig på en buss. Där satt jag. Länge. En evighet. I nio timmar satt jag där och tittade ut genom fönstret. Jag såg inte så mycket. Mest lite gatlampor och en hel del mörker. Svarta skuggor av träd som snabbt flög förbi och ersattes av fler svarta skuggor.

05.00 steg jag av bussen. Tog min väska över armen och promenerade genom en tyst sovande och kyligt barndomsförort.

Jag hade hoppats kunna sova lite på bussen. Men så satt det två yngre killar med en söt rökdoft en bit framför. Tittade på youtubeklipp på hög volym.

Jag hade hoppats få slumra till lite i alla fall. Men så satt det fem kacklande kvinnor framför mig. De pratade. Skrattade. Och hade tydligen inte en minsta tanke på att slumra till. Vid Arlanda klev de av. Kändes för sent att blunda då.

Jag hade hoppats kunna kliva av utan att känna mig som en zombie. Men jag hittade ingen bra sovposition. Jag provade olika ställningar. Men jag verkade inte ha rutinen. Ibland var benen för länge. Ibland var ryggen sned. Ibland var nacken böjd i 90 grader.

Nu sitter jag här i alla fall. Även om jag känner mig som en zombie så får jag tränga undan det. Just den här helgen. Jag satte mig inte på den där bussen för att jag ville. Jag satte mig på den för att jag kände att jag måste. För att jag skulle ångra mig annars. Jag vet inte hur lång tid det är kvar. Ibland får jag känslan av att det kan dröja. Ibland får jag känslan av att det kan hända när som helst. Och det är just den där andra känslan som gjorde att jag satte mig på bussen.

På söndag sätter jag mig på en flyg norrut igen. Innan dess ska jag säga hej då. Och det är jag livrädd för. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Hur jag ska tänka och känna. Men jag måste säga hej då. Förhoppningsvis hinner jag säga hej då många gånger till i framtiden.

Den svartaste av vindar

Under förra veckan kände jag att vinden hade vänt lite. Saker hade börjat ljusna. Jag kunde se lite mera positivt på tillvaron igen. Men så kom samtalet. Samtalet ifrån huset från förr. Pappas sjukdom hade blivit sämre. Mycket sämre. Det fanns inget mer för läkarna att göra. Plötsligt pratades det om att det var veckor kvar. Så där stod jag. Ensam mitt i barngruppen med mammas ord ekandes i huvudet. Pappa kommer att dö. Ord som fortfarande ekar. Ord som inte riktigt går in. Ord som samtidigt vägrar lämna.

 Jag vet inte om det handlar om någon vecka. Om det är någon månad. Eller till och med hela året. Antar att ingen vet. Men jag vet att jag inte är redo. Hur ska man någonsin kunna vara redo för en sådan sak? Pappa. Som alltid varit odödlig. På något sätt.

Det går inte många sekunder per dag som jag inte tänker på det. Hur länge kan jag vänta innan jag ska åka ner? Är det här verkligen på riktigt? Det sorgliga kommer över mig konstant. Men jag gör som jag brukar. Som jag vet inte är rätt sätt. Men jag gör det ändå. Jag biter ihop. Biter i läppen och sväljer. Trycker ner känslorna. Lägger dem på den där jävla känslohögen som jag burit med mig så länge. Håller en extra sekund i korset runt halsen.

I morgon är det måndag. Och jag är så galet nervös varje gång det låter i telefonen. Att det är det samtalet som kommer. Jag går på helspänn. Samtidigt känner jag att jag måste arbeta. Måste få annat att tänka på. Måste hålla uppe saker som går bra i livet. Maten. Träningen. Faller även det. Då faller jag. Totalt.

I morgon är det måndag. Vare sig jag vill eller inte. Det kommer inte att blåsa några positiva vindar mer. Inte än på ett tag. För det finns inget som är så pass positivt att det kan slå ut det här. Det som komma skall. Men mitt i det här är jag otroligt tacksam. Inte bara för alla år jag fått med pappa. Utan även att Flickan från landet i norr är här med mig. Hon som för några år sedan gått igenom samma sak.

Tveksam början på året

Vid varje tolvslag på nyårsafton tänker man att det ska börja hända något. Det ligger någon tanke där om att de nya tomma bladen ska fyllas med så satans mycket positivt liv. Nu har det gått en hel del dagar och veckor sedan det där tolvslaget var. Och givetvis. Jag hade många planer på att det här skulle bli ett riktigt bra år. Ett positivt på många sätt.

Nu blev det inte så. Inte än i alla fall. Det är mycket kvar av året. Början av året har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. En vadskada och ett senfäste som strulade satte stopp för löpning första sex veckorna. Sen kom en förkylning som inte ville försvinna.
Samtidigt har värmepumpen strulat vilket medfört en väldigt massa ekonomiska funderingar. De där jävlarna är inte direkt gratis att förnya.
För att göra allt ännu värre har min far gått och fått en otrevlig sjukdom vilket skapat väldigt mycket oro och funderingar. Och på arbetet är det en hel del förändringar som också ger huvudbry och en ännu oroligare barngrupp. Just det. Jag har en liten son också som knappt sover på natten. Det ger  mig inte direkt tonvis med energi.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen och allt sånt. Det hade kunnat vara värre. Och så finns det där ordspråket. "Efter regn kommer solsken". Jag får tro på det. Det är mars nu och det kommer att bli bättre. Det är jag säker på. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva. Se de ljusglimtar som finns.

Värmepumpen är inte helt trasig. Jag behöver inte köpa en ny ännu. Pappas sjukdom är på bättringsvägen. Skadorna i mina ben känns bra just nu och förkylningen är över. Långsamt har jag börjat ta några löpsteg igen. Och vad gäller arbetet så finns det inte så mycket jag kan påverka mer än att vara så pass bra pedagog jag kan vara.

Så bara för att tolvslaget för nio veckor sedan inte gav det jag hade hoppats och tänkt på betyder inte att de resterande 43 veckorna behöver gå åt samma håll. Tvärtom. Efter semestern kommer ett nytt tolvslag. I min mening ett starkare tolvslag än nyårsafton. Då jävlar.

Olika tröttheter

Jag har märkt att det finns olika sorters trötthet. En sort. Som jag visserligen i stort sätt aldrig numera upplever. Det är tröttheten som infinner sig efter en sen natt på krogen. Baksitröttheten kan vi kalla den. Det är en vidrig transportsträcka till livet igen. Lagom till livet är tillbaka kommer den enorma tröttheten.

Sen finns det tröttheten som jag många gånger upplevt. En trötthet jag saknar något enormt. Om man nu kan säga så om trötthet. Det är sluttröttheten. Efter ett tufft löppass. Där hjärta, lungor och ben har tagit ut sig enormt. Kanske en tävling. Kanske ett bra tempo-, intervall- eller långpass. En skön trötthet. Men inte fan orkar man mycket efter det.

Det finns två tröttheter till. En när det varit mycket på arbetet. Full upp. Ofta i april och maj. Man är rätt slut både fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad vi ska kalla den. Kanske Arbetströttheten. Tung är den i alla fall.

Och så kommer vi till den sista. Den senast upptäckta. Och kanske är det här den vidrigaste tröttheten av alla. Barnatröttheten. De flesta som har småbarn har säkert upplevt den. Och när man är mitt i den. Då känns det ytterst tveksamt om den någonsin ska gå över. Dagar. Veckor. Månader. År av tidiga morgontimmar. Av sönderryckta nätter. Av ljud och ett tempo som inte är av denna värld. Tålamodstestande. Gränssättning. Ögonen svider redan på eftermiddagen av trötthet. När kvällen närmar sig är de rödsprängda. Till bollibompa sover man i soffan. Det är så mycket som spelar in i den här tröttheten. Men att aldrig få sova på riktigt. En hel natt. Sovmorgon. Fan. Det hade varit underbart.

Det är tur att mina barn är fantastiska på många sätt och vis. Det är självvalt och jag ångrar egentligen inte en sekund av min tid med dem i det här livet. Men kom igen. Kan ni inte sova en hel natt någon gång. Kan ni inte ta sovmorgon någon gång. Så svårt kan det väl inte vara.

Det här med fritidsaktiviteter

Det sägs att det här med fritidsaktiviteter är rätt bra. Jag borde egentligen veta. Åka ner till idrottshallen. Lämna in hockeytrunken i receptionen. Gå på simträning. Byta om och ut på isen. Snabbt vidare ut till löparbanan och friidrottsträning. Så höll det på. Lägg där till fotbollsträning och en sommar med tennisskola. Jag hade att göra helt enkelt. Men nu var det inte mig vi skulle prata om.

Under mina år som förskollärare har jag haft många barn. Allt från 2-6 åringar. De har blivit hämtade ibland och så stressa iväg till bollskolor, gymnastik och simning. Allt möjligt. Och visst. Jag anser att föreningslivet är awesome. Absolut. Men när ska barn få vara barn? Tids nog kommer de att stressa runt. Kan de inte bara få komma hem efter en fartfylld dag på förskolan och bara få ta det lugnt?

Därför har vi inte valt att låta Prinsen börja på någon aktivitet än. Han har fått komma hem. Ta det lugnt. Leka. Men nu har han passerat fem och det känns som en bra start med simskola. Kom igen. Det måste du faktiskt lära dig. Vare sig du vill eller inte. Och då jag var. Lite lagom ödmjukt. En rätt bra simmare. Så skulle just simning vara rätt roligt om han fastnade för.

Men åter igen. Nu var det varken mig eller simning vi skulle prata om. Vi frågade vidare vad han skulle vilja börja på. Och då kom det. Det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Friidrott. Han sa friidrott! Satan vad trevligt. Och av en slump har faktiskt Umeå en förening som har friidrottsskola i sommar.

Jag önskar så innerligt att han ska fastna för det. Jag kan se mig själv åka runt till olika arenor med honom. Heja på. Njuta. Minnas. Se hans glada ansiktsuttryck han har när han får springa. Och givetvis i smyg kolla tider. För inte vill jag pressa honom till någonting. Han ska vilja själv och välja själv vad han vill göra.

Nu är det några månader kvar. Kanske hinner han ändra sig. Kanske inte. Kanske tar han efter mig och vill springa. Det är han faktiskt rätt bra på. Åter igen är jag så där lite lagom ödmjuk.

Jag vill också briljera

Jag läser en hel del nu för tiden. Sida efter sida. Bok efter bok. Jag har mina favoriter. Precis som alla andra. Oftast blir det deckare och kriminalromaner. Vad den nu är för skillnad egentligen. Men jag älskar den där jakten. Ledtrådsletandet. När jag från första rad får fundera och misstänka personer. Är det en riktigt bra bok hinner nog alla bli misstänkta. Är den mindre bra. Ja. Då hinner jag knappt halvvägs innan jag är säker. Böckerna får gärna utspela sig i Stockholm också. Jag tycker om när jag kan se gatorna och platserna som bilder i huvudet. (Det finns inte direkt högvis med deckare som utspelar sig i Umeå).

Men så ibland. Som nu. Får jag för mig att jag ska läsa något annat. Så jag plockade fram en klassiker. En modern klassiker. Som de flesta säkert känner till eller har läst. Alternativt sett som film. Sett Tom Hanks springa runt på Roms gator. Dan Browns "Änglar och demoner". Jag ska erkänna. Att efter de första 100 sidorna ville jag bara begrava bokjäveln ute i de meterhöga snödrivorna. Det var så mycket fakta om atomer och protoner och vad det nu heter. Men så plötsligt börjar jakten. Och då är jag game.

Det som då slår mig. Som det också gör när jag ser filmerna. Det är Robert Langdons kunskaper. Jag blir så otroligt fascinerad och imponerad av människor som kan så otroligt mycket om något specifikt. Som egentligen inte ens behöver tänka. De kan bara mala fram fakta i sömnen. De har hittat sitt område och de kan det så in i helvete bra.
Jag vill också vara sån. Jag kan en del pedagogik. Jag kan en del om löpning och träningslära. Men kom igen. Jag är inte ens i närheten av Robert Langdon. Jag är inte ens nära att kunna rabbla fakta och vara så säker på min sak. Jag vill också kunna briljera. I mitt försvar kanske just pedagogik inte kan jämföras då en viss sak fungerar på ett barn men inte på ett annat. But still.

Jag är ensam hemma i helgen med två barn. Två friska barn med en halvsjuk pappa. Toppen. Men när barnen sover tar jakten på Roms gator vid. Mr. Langdon och jag ska leta runt i Vatikanstaten efter antimateria. Det blir bra. För det går faktiskt inte att alltid bara lösa mordgåtor.

Det här med feber

Jag har ofta svårt att somna. Tankarna snurrar konstant. Den senaste tiden har tankarna mest varit insnöade på ekonomi. Det har varit en hel del att fundera på. Hitta lösningar. Jag vrider och vänder på allt. Både i tankarna och på mig själv. En stund på rygg. En stund på mage. Jag sätter mig upp. Lägger mig ner. Lagom till sömnen kickar in vaknar lillen till. Bra tajming.

Igår var det inte så mycket ekonomi i huvudet. Igår hade jag en riktigt bra text att skriva här. Men det var igår. Nu minns jag inte ett dugg vad jag skulle skriva.
Jag sitter fortfarande hemma med den lilla som är sjuk. Feber. Fem dagar med feber. De två senaste med 40 grader och uppåt. Jag förstår inte hur han kan stå upp. När jag ligger på 37.5 är jag tagen. Närmar vi oss 38 grader är jag sängliggandes. (alternativt envis och full med alvedon gå till arbetet). 39 grader - halvdöd. Hade jag sedan legat på 40.5 som lillen hade igår. Då hade ja garanterat varit död.

Jag minns en gång när jag var yngre. 12 år tror jag. Jag spelade fotboll i ett lag med ett år äldre killar. Efter att ha varit på klassresa kom jag hem och vi hade match. Jag skulle vara med. Tydligen hade jag feber. Ordentligt med feber. Men jag skulle spela. Envis redan då. Mina föräldrar körde till matchen. Men där tog det stopp. De pratade med tränaren och det slutade med att jag fick sitta på bänken hela matchen. På bänken! Hur kul är det? Med feber eller inte.

Idag verkar den lilla må bättre. Feberfri och überpigg. Fantastiskt roligt när pappan i stället börjar känna sig lite tagen. Vi får se vart det slutar. Tagen. Sängliggandes (envis). Halvdöd. Eller död. Blir det det sistnämnda. Ja. Då behöver jag inte fundera på hur lång tid det ska ta att somna i kväll i alla fall.    

Livets tråkiga vardagssysslor

Det finns otroligt mycket tråkigt här i livet. I vardagslivet. Jag ska inte vara för negativ. Men just nu måste jag ta upp lite. Eller mycket. Av det tråkiga. Alla vet att hänga och vika tvätt tillhör livets värsta vardagssysslor. Inte minst när 98% av alla plagg av någon anledning vänds ut och in i tvättmaskinen. Att tömma diskmaskinen. Byta sängkläder. Ingen nyhet där direkt. Saker som måste göras. Saker ingen vill göra. Har man dessutom inte ens en diskmaskin. Ja. Då sitter man i skiten ordentligt.

Men på senare år har jag upptäckt ytterligare en sak. VAB. Vård av barn. Fy satan vad tråkigt. Jag bara sitter här och väntar på att tiden ska gå. Att timmarna ska passera. Har man dessutom riktigt små barn som inte riktigt kan hitta på saker själv. Då är det ännu tråkigare. Jag kan inte göra någonting utan att ha en (men all rätt om man har 40.5 graders feber) gnällig 1,5 åring runt benen. Krydda det sen med en 5-åring som vill göra saker hela tiden, som är pigg och aktiv. Som vill spela spel. Bygga lego. Men som också blir åsidosatt för att den lilla sjuka ska ha all uppmärksamhet.

Tycker man dessutom om att gå till arbetet. Vara fysiskt aktiv. Då blir tristessen och rastlösheten ännu större. Jag är inne på andra dagen nu. Tror jag tittar på klockan fyra gånger i minuten. Märkligt nog kan jag inte få tiden att gå snabbare.

Varje kväll de senaste dagarna har den lilla varit feberfri. Förhoppningarna växer snabbt att det snart är dags att arbeta igen. Men så vaknar man (Eller nja. Egentligen är jag vaken större delen av natten också.) och booom! 40.5 grader igen. Jag ser inte ljuset än. Jag ser bara mörker. Och in och ut vända kläder. Och en full diskmaskin.

Ha! Ni ser hur jag gjorde. Jag påpekade inte ens att jag inte skrivit på 17 år. Och ni har säkert inte ens märkt det. Inte reflekterat över det. Varsågoda.

Run Basti Run

Det här känns som ett rätt svårt inlägg att skriva. Jag vill inte vinkla det hela till något som det egentligen inte är. Det kan säkert lätt bli misstolkat.

I vilket fall som helst. En måndagskväll. Bara en vanlig kväll. Ett gäng löpare samlas i ett terrängspår på andra sidan stan. Förväntningarna och spänningen är hög. Alla vill iväg. Visa vad de går för. Prova på. Ta de där första stegen efter att startskottet gått. Känna glädjen och lyckan i att bara få springa.

Klockan 18.00 ska starten gå. Som på alla lopp är tiden framflyttad. Det är för många löpare så startgruppen delas upp i två. 18.15 går startskottet för andra startgrupp. Och där. De där första stegen. Det är så det alltid ska vara. Det är sån lycka som ska infinna sig när man gör något.

Nu är det inte mig det hela handlar om. Det hade det kunnat. Om jag hade varit skadefri. Men nu är det Prinsens kväll. Det är hans första löptävling. 500m terräng. Och han är så taggad. Så laddad. Han vill bara springa. Tydlig med att jag inte får springa med. Jag ska möta honom vid målet. Själv hoppas jag bara att han följer med strömmen. Vem vet vad han kan hitta på vägen som stjäl hans uppmärksamhet.

När starten går och han springer iväg så skiner han med hela ansiktet. Med hela kroppen. Han ser så lycklig ut och det gör mig alldeles varm inombords. Äntligen får han utlopp för all sin energi.

Runt hörnet försvinner barnen och jag joggar mot målet. Joggar på lätta steg en 40-50 meter från målet för att möta honom. Plötsligt ser jag honom komma. Och det är nu det är svårt att formulera sig.
Han ligger där framme med den vuxna förlöparen och två barn till. Han ler. Jag börjar heja på honom (att han är duktig, inte att han kommer att vinna, så klart) och han lägger in ett ryck när han ser mig. Fortfarande världens största leende på läpparna. Han lägger i en extra växel och springer först in i mål. En klar seger med en 20 meter.

Nu blev det plötsligt svårt. Som gammal (ja, jag är sjukt passé och gammal vid det här laget) löpare så är jag givetvis fantastiskt lycklig och stolt. Min son vann. Han sprang snabbast. Samtidigt så vet jag att det inte är viktigast att vinna. Framför allt när man är 3,5 år gammal. Eller ung. Det viktigaste är att han var så där fantastiskt lycklig som han såg ut att vara. Att han vill springa nästa vecka igen. Att han kan fokucera på något och använda som energi till något positivt. Jag antar att jag förmedlar det ena till Prinsen och håller den andra vinnarkänslan för mig själv. Jag vill inte sätta någon press på honom. Absolut inte. Han ska göra det han blir lycklig av. Så där lycklig som ni kan se han vara när han pinnar iväg närmast kameran i det första klippet. Underbara unge.

           Starten. Och han pinnar iväg som en ko på grönbete.

Målgången. Ni ser också den sjukt spänstiga pappan som viker av strax innan målgången.

Mackan

Redan innan vi fick reda på att William började växa i magen så började Basti prata om en bebis. Han ville ha en och han var väldigt bestämd med vad han skulle heta.

Tiden gick och vi funderade inte speciellt mycket på det där Basti hade pratat om. Men varje gång vi nämnde bebisen i magen så kom samma namn upp.

När det nästan var dags och vi började prata namn på allvar så kom Basti med sitt namnförslag igen. Markus. Lillebror skulle heta Markus. Mackan. Och det efter Markus på Morgonshowen på Barnkanalen.

Så vi förväntade oss nästan en liten rödhårig sak som skulle komma ut. Och hade det gjort det, då hade det kunnat bli en Markus. Då hade det kunnat ligga en Mackan här bredvid mig i soffan. Sugandes på sin egen underläpp.

Nu tyckte vi att det här med Bastis namnförslag under hela resan var rätt roligt. Så vi ville få med det på något sätt ändå. Låta "storebroren", som han själv kallar sig, vara delaktig. Inte helt otippat fick det alltså bli hans mellannamn.

Välkommen William

Allt eftersom sommaren rullade på så kom nästa stora händelse allt närmare. Det här var aningen mer planerat än den där frågan på berget vid havet. Det här är något vi väntat på. Länge. I närmare nio månader.

Jag kan välja hur jag ska berätta det här. Antingen gör jag som Flickan från landet i norr gjort med sina vänner. Redogör minut för minut. Det tar ungefär två dagar. Eller så gör jag som jag gjorde, med USM. Berättar att allt gick bra. Det tar någon enstaka minut.

Nu är mannen och kvinnan på helt olika sidor. Har helt olika uppgifter och roller när det gäller vistelsen på förlossningen. Och även om jag under själva födseln många gånger önskar att jag skulle kunna byta med Flickan från landet i norr så är jag rätt glad att det är som det är. Hon gjorde ett fantastiskt arbete och bör hyllas med stående ovationer. Med pom-poms och parader. En riktigt super-kvinna.
Själv stod jag bredvid. Försökte stötta och massera. Peppa och uppmuntra. Hur mycket det hjälpte vet jag inte. Och även om jag kände mig överflödig ibland så är jag glad att jag fick vara där. På någon sida läste jag om en kvinna som inte tyckte mannen hade någonting där att göra. Han var helt onödig på en förlossning. Jag vill tro att fallet inte alls är så.

Allting gick till slut bra. Jag har varit väldigt nervös inför den här födseln. Att något ska gå fel. Bevisligen i onödan. 38 timmar utan sömn. 19 timmar utan mat. Men det är inte riktigt sånt man känner av när ens barn är på väg att födas. Och efter en del funderingar så fick pojken ett namn också. William. Hur han fick sitt mellannamn. Det är en spännande historia. Men den tar jag en annan gång. Håll till godo.

Inom 10 år bör man veta

Den här sommaren. Det hände mycket. Mer än jag kanske hade planerat. Så även om vädret har varit lagom inspirerande så kommer jag att minnas den här sommaren.
Det första minnesvärda utspelar sig några mil norr om Umeå. Sikeå. På en klippa vid vattnet. På andra sidan vägen från vår stuga.

Det började med att vi pratade för något år sedan. Jag kommenterade att inom 10 år borde man vara rätt säker på att man vill fortsätta leva resten av sitt liv med den människan man är med. Egentligen vet man nog det betydligt tidigare men vid 10 år går fan gränsen.
I februari 2016 har Flickan från landet i norr och jag varit tillsammans i 10 år. Ni hör själva vart det här är på väg.

Så jag tar ett beslut. Bakar lite kakor. Går till en smyckesaffär. Vi åker upp till stugan och vi får Prinsen att somna på kvällen. Efter det går vi ut. Över vägen. Upp på klippan som ger en fantastisk utsikt över havet. Där har vi lite picknick. Känner mig inte nervös.

Till slut så tar hon kakburken. Fortfarande ingen nervositet. Öppnar för att ta en kaka. Stannar upp i rörelserna och ser på mig. Långsamt tror jag det sjunker in. Är det...? Ska du...? What!?

Själv ler jag. Säger några väl valda ord och ställer mig på knä. Med havet som bakgrund. Men med den finaste utsikten framför mig. Leendet som kan få den gråaste dagen att bli solig. Ögonen som tindrar som stjärnor. Jag frågar. Hon svarar. Ja! Så klart. Det är inte klart. Men det låter bra. Känner mig fortfarande inte nervös. Bara säker. Och det kanske det blir mer naturligt då. Vad vet jag. Jag har aldrig friat till någon förut.

Så nu sitter jag här med en ring på fingret. Försöker vänja mig vid det. Vänja mig vid tanken att vi ska ha ett bröllop. Mycket att planera. Mycket att välja och bestämma. Nervöst. Otrevligt att vara i centrum. Men det är samtidigt roligt. Det ska väl bli en sån där dag man aldrig glömmer sägs det. Och förhoppningsvis. Man gör det bara en gång i livet.

De där små orden

Varannan kväll sitter jag i stolen bredvid Prinsens säng när han ska somna. Han tycker om det. Vill ha någon nära. I kväll sa Flickan från landet i norr god natt. Gick ner. Kvar i mörkret står jag bredvid hans höga säng. Han dricker välling.

Några minuter senare sitter jag i den där stolen. Med tårar i ögonen. Med leendet på läpparna. Funderar på om det är så här ren jävla lycka känns.

Innan jag satte mig i stolen smekte jag hand kind. Sa -"Jag älskar dig." lite tyst. Och satte mig ner.
Efter ytterligare några klunkar välling hör jag hur han stannar upp. Tar bort flaskan från munnen och så säger han det. Det som gör mig så otroligt varm i hela kroppen.

-"Jag älskar dig". Säger han innan vällingflaskan åter flyttas till hans mun.

De där små små orden. De kan göra så otroligt mycket.

Prinsen klarar alla krav

Det har varit lite semester. Lite sommarlov. Välbehövligt. Det är inte över ännu heller. Kanske är det det bästa av allt. Nästan tre veckor återstår. Jag tog lite semester från skrivandet också. Tänkte att det kanske inte är så satans intressant att läsa om badutflykter till iskallt vatten. Glassätande. Eller den där påtvingade utemiddagen i det kalla svenska sommarvädret.

Prinsen däremot. Han skulle ha en speciell sommar. Inte direkt lite krav skulle han få. Först ut. Sluta med blöja. Vi provade en dag. Så en dag till. Och en till. Nu har han varit utan blöja hela sommaren och det kanske har skett totalt tre olyckor. Nu har han precis somnat. För första gången utan blöja. Får se om han vaknar upp i en pool.

Andra kravet: Sluta med napp. Jag flög hem med honom från Stockholm. Hittade på att napparna blev kvar hos farmor och farfar. Inte ett ljud. Han har somnat som vanligt varje natt. Hela sommaren. Utan napp.

Inte nog med det. Han provade att cykla på sin stora nya cykel utan stödhjul. Jag provade släppa stången. Och så cyklade han iväg. Flera hundra meter utan att jag höll i. Springandes bredvid. Han har lite att öva på gällande starta och bromsa. Men vad fan. Han kan tydligen cykla. Sen är han inte direkt villig att träna.

Nu väntar vi bara på att han ska bli storebror också. Vilken dag som helst. Tanken var att han skulle bli det i söndags. men vad fan. Det är väl bara en sådär 5% som poppar ut det datumet de ska. Varför vara en av dem.

Nu blev det inga historier om kallbad, smältglass och utemiddagar. I stället blev det en skrytsida om hur fantastiskt duktig och bra min son är. Hur han utvecklas i rasande tempo. Hur han klarar alla krav. Plötsligt blev den lilla 3-åringen en enormt stor 3,5-åring. Vet fan inte hur det gick till. Men stolt är jag.

Normerna i storstaden

Nu var den där resan till huvudstaden inte bara en plågsam resa genom luften. Jag fick träffa fina människor. Min bror som jag inte träffat på ett halvår. Konstigt när man tidigare varit så nära, tränat flera mil varje vecka tillsammans. Plötsligt vet man ingenting om den andres liv längre.

Jag träffade mor och farföräldrarna. Inte mina, de finns inte kvar. Utan Prinsens. De skämde bort Prinsen och han körde med dem. Men det är lite av rätten de har med sina barnbarn. De hade väldigt roligt tillsammans i alla fall.

Vännerna från förr. De goda vännerna. De man alltid skrattar med. Vi tog oss an en uteservering inne i stan. Kungsholmen. Satt vid vattnet och drack tysk pilsner. Mådde gott.

När jag tog mig in till stan åkte jag pendeltåg. Det var länge sedan jag åkte pendeltåg. Jag promenerade genom centralen och bort mot gallerian. Beställde en cappuccino vid ett café. Där satt jag och försökte läsa men jag kunde inte slita blicken från alla människor. Jag älskar att titta på människor. Studera dem. Fundera vad de är för personer. Jag älskar också att försvinna in i mängden.

Medan jag satt där så tänkte jag på skillnaden mellan Stockholm och Umeå. I Stockholm kan man verkligen ta på sig vad som helst. Se ut hur man vill. Det är ändå ingen som tittar konstigt på dig. Du kan ha neonfärgade gläder och lila hår som står åt alla håll. Du kan ha klackar som är tre decimeter höga. Du kan klä dig helt i guld och glitter, i enbart läder eller utan kläder.
I Umeå. Där är det inte alls så. Färre invånare gör att det tittas konstigt på den som är lite utanför normerna. Som bryter ramarna.

Jag tycker om båda städerna. De har båda sin charm. Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Konstigt vore det annars. Och jag tror nog att Stockholm alltid kommer att ligga närmast hjärtat. Men Umeå. Det finns betydligt värre ställen att bo på.

Nu väntar EM - final för U21 killarna. I det laget finns det också en kille som bryter normerna en del. Precis som Mr. Z tidigare gjorde. Eller fortfarande gör. En del gillar honom. En del hatar honom. Det går inte att vara likgiltig. Hoppas på ett svenskt guld i alla fall. Tyskland har tyvärr gjort sitt redan.

Flyg du fula fluga flyg

Den där streaken jag pratade om. Den där som var så nära. Precis runt hörnet. Den satt. Den satt precis där den skulle. En hel termin utan att vara borta en enda dag från arbetet. Lite slitsamt stundtals men trevligt. Trivs man riktigt bra i arbetslaget så känns det lättare.

Förra veckan flög jag flygplan. Den här veckan också för den delen. Inga enorma sträckor utan bara ner till huvudstaden. Till den gamla goda tiden. Till huset från förr. Det där huset som kanske inte alltid ger de mest positiva känslorna. Bredvid mig i planet satt Prinsen. Han tycker det där med att flyga är det roligaste som finns. Själv tycker jag att det tillhör livets mindre roliga saker. När Prinsen sitter och glatt tittar ut genom fönstret vid starten och pekar på bilarna och husen som bara blir mindre och mindre. Hur marken täcks med vita moln. Han är så uppspelt. Han ser inte hur pappan krampaktigt sitter och håller i armstödet och blundar.

Nu överlevde vi både dit resan och hemresan. Ibland skakade planet lite. Antagligen var det inget mer än lite vindar. Men tankarna att hela skiten störtar infann sig snabbt.

På hemresan satt jag framför en kvinna som också var flygrädd. Det berättade hennes dotter till Prinsen. Treåring till treåring. Själv tänkte jag att det borde finnas speciella avdelningar för oss flygrädda. Där vi kan sitta och lugna varandra. Ni kan se det framför er. Flera rader fulla med människor. Unga som gamla. Vi sitter där och svettas. Håller händerna. Önskar och ber att allt ska gå vägen.  Rad 23-40 kanske. Om det nu finns så många räddharar.

Nu gick det som sagt bra, även om jag inte fick sitta i någon gemensam avdelning med de övriga flygrädda. Jag har tidigare klarat att flyga både till Thailand och Australien. Nog ska en timme till Stockholm gå bra. Men en start är alltid en start. En landning är alltid en landning. Nu ska jag inte gå på några fler flygplan på ett tag. Inte heller någon ny streak som ska påbörjas. I stället ska jag snällt sitta och invänta en resa till förlossningen. Synd att man inte kan boka den tiden i förväg.

Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.

Framtiden är deras

Jag sitter ibland vid borden inne på avdelningen. I det största rummet som är uppbyggd som en ateljé. Färger. Pennor. Skräpverkstad. Gips. Garn. Tyger. Ja, you name it. Det finns allt i det där rummet. Allt som kan behövas för att skapa någonting. Och varje station har noggrant utstuderade antal platser.

Många barn tycker om att vara där. En del ritar bara. En del målar. Sedan finns det de som är mer avancerat. Garnbollar, gör vävar eller syr egna gosedjur. Och till slut, någon enstaka, som är förbannat duktig. De skapas så enormt avancerade saker så jag mest sitter och gapar. Jag har inte en jävla suck att kunna hjälp dem.

Men jag sitter där. Och så tittar jag på barnen och försöker se deras framtid. Jag försöker lista ut vad de ska göra när de blir större. Jag sitter och ser på en flicka. Hon skapar helt enormt fina saker. Blir hon inte konstnär som hennes faster så är något konstigt.

Jag ser en pojke som sitter och skriver. Ritar fina bilder till varje sida. Noggranna linjer och färgerna är inte slumpmässigt utvalda. Tecknare. Helt klart.

Jag ser en flicka som löser bråk. Hon medlar. Hon skapar en trygghet kring bordet. Kanske psykolog.

Jag ser en pojke som egentligen inte gör så mycket. Men han sitter med vid borden. Han är aldrig tyst. Hans historier är makalösa. Det är svårt att veta vad som är sanning och fantasi. Författare.

Jag ser en pojke som mest bara sitter och väntar på att få springa ut. Ut på fotbollsplanen. Han klipper och klistrar kaptensbindlar. Han ritar fotbollsbilder. Dessutom är han en enormt talangfull målvakt. Men ett enormt stort tävlingssinne.

Listan kan bli lång. Och kanske har jag rätt med vad de ska bli. Kanske är jag helt fel ute. I vilket fall som helst så skulle det vara väldigt spännande att se hur det går för dem. Om 10 år. Om 15 år. Om 20 år. Någonstans finns även en avundsjuka. hela deras liv ligger framför dem. Med alla möjligheter. Det är bara välja och vraka.

Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.

Vi kan säga att det är trötthet.

Att trycka på den där knappen där det står nytt inlägg är nästan alltid lika spännande. För när jag trycker på den så vet jag inte. Jag vet nästan lika lite som ni. Vad som kommer att stå på de följande raderna.

Jag är trött. Jag är så djävulskt trött just nu. Ögonen svider. Men jag funderar på om det bara är tröttheten som gör sig påmind i mina ögon. Under den senaste tiden har jag börjat undra. Jag läser mycket. Det är ingen nyhet. Jag betar av bok efter bok. Kanske ytterligare ett sätt för mig att fly verkligheten. För några sekunder sedan slog jag ihop Mons Kallentofts "Vindsjälar". Men jag har märkt att jag håller boken en bit i från mig. Den glider iväg på något sätt. Armen sträcks. Och så kisar jag med ögonen.

Någonstans vet jag vad det innebär. Det gör jag. Men jag tror inte jag vill att det ska vara så. Det är ett tecken. Ett tecken på att åren tickat på. Så jag försöker övertyga mig själv att jag är trött. Förbannat trött. Ljuga lite sådär lagom för mig själv.

I morgon kommer jag öppna en ny bok. Om det blir Kallentofts "Jordstorm" eller Sarenbrants "Vila i frid". Det vet jag inte än. Men jag vet. Att min arm kommer att glida iväg och mina ögon kommer att kisa. Samtidigt kommer tröttheten. "Tröttheten".