Bortglömd igen.

Det var det här med att fylla år. Rätt var det är så är det plötsligt dags. Utan att jag egentligen tänkt något på det över huvud taget. Det var otroligt länge sedan jag firade min födelsedag. Jag slutade vilja fylla år för mer en ett halvt liv sedan. Det låter som väldigt länge sedan. Och det är det också. Låt oss vara ärliga. Mer än halva livet är gjort. Jag närmar mig dödsbädden med stormsteg.

Under min födelsedag inser jag också att jag kommer att bli. Om jag inte redan är. Den där personen som sitter på ett fik i ensamhet. Plockar fram ett litet ljus för att stoppa ner det i en muffins. Tänder det och blåser ut det medan personalen står där och tittar. Efter att ha samlat upp tillräckligt med "tycka synd om tankar" så kommer de fram och bjuder på en kaka och säger grattis. Så är det. Så blir det. Jag har sett såna videos.

För även om jag inte bryr mig. Egentligen. Så blir jag varje år så otroligt besviken. Jag får inga grattismeddelanden. Det är ingen som kommer ihåg. Det är ingen som överraskar. Under arbetsdagen glömde jag till och med bort att jag fyllde år. Men så när det kom tillbaka. Så kom även besvikelsen. Precis som förra året. Aldrig känner jag mig så ensam här uppe som när jag fyller år. Kanske är det just det är mest störande. Att jag reagerar såhär. På en sån löjlig liten sak. Jag blir bara arg och irriterad på mig själv.

20 minuter återstår av årets födelsedag. Sen kan jag gå vidare. Kanske får jag några minuters sömn innan jag ska hålla idrottslektion igen. Ensam. Igen. Och avsluta med ett RUS-samtal med chefen. Kanske slår jag på stort och köper mig själv en tårta på vägen hem också. Bara för att. 

Var är tystnaden?

Förra veckan fick jag äntligen sätta mig i bilen och åka de där 18 minuterna till arbetet igen. Det kändes verkligen så. Äntligen. För att sitta två månader hemma i soffan är inte kul. Några dagar. kanske en eller två veckor. Det är rätt nice. Ta det lite lugnt på morgonen. Dricka kaffe i tystnad. Tystnaden. Gud vad jag saknar tystnaden. Det är aldrig tyst numer. Inte någonstans. 

Fem dagar har jag alltså arbetat nu. Inga konstigheter. Mer än att jag är helt slut när jag kommer hem. Tom på energi. Tom i huvudet. Somnar snabbt. Vecka två har startat nu och jag får det lagom roliga nöjet att hålla två idrottslektioner helt själv. En gick bra. En gick mindre bra. Hade behövt en hand till där. Tempot är högt här. Inte många sekunder jag kan stanna till och andas. De där kaffekopparna jag kunde dricka i hyfsat lugn och ro med tvåorna. De är borta. Här hinns det inte med med att andas. Men högt tempo. Det behöver inte alltid vara fel. Dagarna går rätt fort då. Nyss kom jag hit. Om fyra timmar sätter jag mig i bilen och rullar hemåt igen. Och så börjar vi om i morgon.

Det viktigaste är fortfarande att jag inte har ont tänker jag. Nacken känns bra. Ryggen känns bra. Ibland är det nästan så jag glömmer bort det. Idag skulle jag springa i fatt ett barn till matsalen. Vi sprang förbi ett annat klassled. Då hör jag en flicka längt bak. "Matoto" (Ja, det är tydligen det de kallar mig här.) Fast egentligen ska du ju inte springa!"

Det är tur att barnen påminner mig om att ta det lite lugnt i bland. Undrar om de vet vart tystnaden är också.

 

Åtta veckor senare

Ibland springer tiden verkligen förbi. Det känns som att det var nyss jag tog den där flygturen över styret och mosade nackkotorna. Att jag nyss hade några helvetesdygn på sjukhuset. Nu har det gått åtta veckor och jag ska snart ta och göra någon slags comeback på arbetet. Om det kommer att hålla. Det vet jag inte. Men jag vill tro det. Och hoppas. Så klart. Det var det där med meningsfullhet. Och lön.

Men några dagar har jag kvar. Några morgnar där jag kan känna lugnet. Det där lugnet som kommer endas när den sista har stängt ytterdörren. Då tystnaden lägger sig. Då kaffet står rykande hett på bordet och boken ligger uppslagen. För är det något jag gjort under de här veckorna så är det att ha läst. Läst. Promenerat och sett på serier. That's it.

Men så klart ska jag dra på mig en släng av dåligt samvete också. Och inte bara för att jag skadat mig och inte kan vara på arbetet. Utan jag får dåligt samvete över vad jag inte gjort hemma. Jag kanske borde ha gjort mer. Organiserat saker. Byggt om. Fixat. Ja, allt man annars kanske inte har tid med. Vare sig läkaren säger att jag ska ta det lugnt eller inte. Så ligger det dåliga samvetet där bak. Sluta läs och börja bygg en bokhylla. Sluta promenera och städa upp i alla skåp och lådor. Ge fan i att kolla på en serie till utan fixa till förrådet i stället. Ja, ni hör ju.

Om en vecka är jag på arbetet. Läskigt. Men väldigt skönt ändå. Jag hoppas bara allt håller ihop. Det som oroar mest är egentligen orken. Den tar slut rätt fort bara genom att göra lite saker hemma. Och på träningspassen. De få jag får göra. Då drar pulsen i väg något djävulskt.

Åtta veckor har gått. Fyra veckor tidigare än beräknat. Det är bra. Hoppas jag.