Jag kände det redan för några dagar sedan. Irritationen växte. Jag hatade fan folk. Strax efter det brukar det bli jobbigt. På riktigt. Jag vill inte vara nära någon. Inte prata med någon. Det blir för mycket helt enkelt. Och det räcker med små saker för att det ska bli tyngre och tyngre. Och så får alla lida för mitt beteende.
I vanliga fall brukar jag kunna ventilera när jag är ute och springer. Få en paus. Få en tid i tystnad och i ensamhet. Det sätter ett knä stopp för just nu. I stället måste jag avverka alla hårdare pass inne på gymmet. På ett gym där idioter till människor pratar högljutt samtidigt som de tränar. Eller inte tränar. Irritationen byggs på. Jag behöver komma ut en stund. Men jag får inte heller gå promenader. Så det skiter sig också. Allt skiter sig just nu.
Mitt i det hela blir det fel med ett barn. Ett eget barn alltså. Jag känner skuld. Känner att det är mitt fel. Det blir fel med det andra barnet. Han vill hålla avstånd. Och så känner jag mig värdelös som förälder. Igen. Vet inte hur jag ska fixa det. Så jag håller tyst.
Som sagt. Små saker blir enormt stora. Stressiga. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt det här. Jag sitter på något sätt fast. Innan jag flyttade upp till norr drömde jag ofta att jag satt fast. Vaknade mitt i natten och skrek. Kanske det blir så snart igen. Måste på något sätt strukturera upp saker. Minska stressen. Få saker gjorda. Listor listor listor. Som vanligt. På något sätt kanske jag kan minska ner irritationen och skulden om jag betar av andra, praktiska, saker. Jag måste prova. Jag vet också att steget till att göra något dumt inte är långt. Men jag ska göra allt jag kan för att inte hamna där igen.
Tills vidare får jag gå ut och sätta mig på en bänk. I den där ensamheten. Andas in. Andas ut. Och få en paus från människor. Fy fan vad skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar