Vi hade loppis i söndags. En sån där stor som ett helt område var med på. Eller stadsdel kanske det heter. Loppisen i sig är ganska oviktig i det hela. Men mitt i det hela kom det tre kvinnor och tittade på lite saker. De tittade. Och gick i väg. Efter en kort stund kom en av dem tillbaka. Jag kände igen henne.
Hon kom fram. "Visst har du jobbat på förskolan där nere?" Hon pekade. Hon hade haft ett barn där. För något år sedan. Och jag börjar febrilt leta i minnet av alla barn som passerat genom åren. Jag kände igen mamman. Men vad i helvete hette barnet?
Plötsligt sa hon namnet. Jag blev lättad. Kanske såg hon på mig att det var helt blankt. Men när hon sa namnet mindes jag. Han hade haft svårt med språket. Vi arbetade med tecken. Han älskade bläckfiskar. Så klart blev hans tecken just det. Hon berättade att hon mindes mig för barnet tyckte om mig. Att vi sprang tillsammans på gården och att han fortfarande tyckte om att springa. Klart jag minns en sån. Som vill springa.
När hon gått fortsatte jag sälja lite saker. Med ett lite varmare hjärta. Det betyder en hel del när man får höra sånt här. Att man gjort någon skillnad. Att man satt positiva avtryck. Jag natar att det är därför man stannar kvar i yrket. För inte fan är det för pengarna i alla fall. Och när vi ändå pratar om pengar. En kvinna ville inte betala 50:- för ett i stort sätt helt nya höstkängor. Hon skulle pruta ner det till 30:-. Såna vill man bara slå. Hårt. Med en stol. I ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar