En träningskompis

Ibland kan jag vakna upp och känna sån enorm olust att ta mig an dagen. Framför allt när det är måndag. Det gör ont i hela kroppen av trötthet. Matthet. Och inte blir det bättre när fyra av fem dagar innebär sena arbetspass. Två stängningar. Ett öppet hus på kvällen. Och så funktionärsarbete i fem timmar en tisdagskväll. Ingenting jag kände att jag är så sugen på den här veckan. Jag gissar att mattheten kommer att hänga i. Ändra till helgen. Kanske ända till nästa måndag. Där den byts ut mot ny matthet.

Någon som har lika mycket matthet. Det är Prinsen. Han kör hårt just nu. Inte mycket vila mellan träningar och tävlingar. Och så slutkläm på skolan och lite pollen på det.

Tidigare har jag skrivit om att han haft lite kämpigt med kompisar. Att de bästa flyttat. Att han blivit kvar ensam. I hans fotbollslag har han en kille som är lite blyg. Lite försiktig. Den killen har en äldre bror. Som också är väldigt blyg och försiktig. Och som älskar att springa. Ni hör! Den här äldre brorsan och Prinsen. De har börjat ta lite kontakt. Och i lördags skulle de träffas för att springa en sväng. När de kom hem frågade jag intresserat vad de kört. Jag fick ett stort leende tillbaka. Milen. Träningspers med en och en halv minut. Satan i gatan. 

Men hur glad jag än blir över att han går framåt med löpningen. Så är det en annan sak med det där som slår högre. Högra än alla tider i världen. Något som känns ända in i hjärtat. När Prinsen skickade och frågade om de skulle springa så hade den äldre brorsan blivit hela galen av glädje. Skuttat runt. Ålat på golvet. Blivit alldeles till sig. Mamman till den äldre brorsan blev alldeles varm i hjärtat. Och jag hoppas. Jag hoppas något så djävulskts. Att de ska fortsätta träffas. Springa. Umgås. Och känna att de har hittat en bra vän. För det är viktigt. Riktigt jävla viktigt. Dessutom är det en bonus om de kan pressa och inspirera varandra till bra tider och träning. Så klart. Men som sagt. Det är sekundärt.

En stor bunt samtal

Sommarvärme ute idag. På onsdag ska det vara fem grader och regn. Det är otroligt roligt med väderskiftningarna ibland. Något som inte är lika roligt. Det är att sitta instängd i ett rum i flera timmar. Mata av samtal efter samtal med blivande föräldrar. Eller. De är föräldrar redan nu, så klart. Men i höst ska deras barn börja här.

I fredags satt jag och en klasslärare i det där rummet. 12 samtal hade vi. Det ena efter det andra. Och för varje samtal som betades av så växte huvudvärken och smärtan bakom ögonen. När vi var klara för dagen var jag helt körd. I botten. Jag lämnade bygget några timmar senare och hade inte min bästa fredagskväll. Om vi säger så.

Idag har vi gjort klart resten. Sju samtal till var inbokade. Sex av dem kom till start. En del mer frågvisa och oroliga än andra. Några är inne på sin andra, tredje eller fjärde runda med barn som börjar skolan. Då kan man det här. Andra är helt nya. En del är oroliga. En del är mer avslappnade. Men vi drar våra punkter. Sen lyssnar vi in. Antecknar. Och väntar till hösten då det är dags att träffa dem.

Nu behöver jag inte sitta instängd i ett rum i flera timmar mer. Nu är jag fri att gå. Gå ut i sommarvädret och njuta av den enda dagen. För det här är ändå norrland. Man vet aldrig när sommaren är över. Kanske har den inte börjat riktigt än. Kanske är den slut i morgon.

I väntan på domen

Jag var på bilprovningen för ett tag sedan. Lämnade över bilnyckeln och satte mig ner i soffan för att vänta. Det satt flera personer där. En del av dem såg ut att älska bilar. De har antagligen full koll på vad som fungerar och vad som inte fungerar i sina bilar. Och skulle det vara något som inte fungerar som det ska så kan de säkert fixa till det hur enkelt som helst.

Sen fanns det några få personer där i soffan. Såna som jag. Som har noll koll. Som sitter där och känner nervositeten stiga för varje minut som bilen är under besiktning. Som känner att det är en lång väntan att få tillbaka sitt prov. Är jag godkänd eller inte? Hur mycket kommer skiten att kosta nu då? Hade jag varit nagelbitare hade jag gnagt på ordentligt nu. Någon som lämnade in sin bil efter min fick tillbaka den. Oron växer. Nu har de hittat något stort och dyrt fel. Motorn behöver bytas. Hela karossen är trasig. Alla däck har punktering. Något åt det hållet. 

Till slut kommer mannen tillbaka. "Ja, allt såg ju bara bra ut." Det är domen jag får. Helvete vad skönt. Då kan jag lägga pengarna på något roligare. Som exempelvis en bilservice. 

För övrigt undrar jag hur omväxlande arbete en som arbetar på bilprovningen har. Titta efter brister efter samma lista dag ut och dag in. Kan inte vara speciellt stimulerande. Men det är kanske tur att det finns de som arbetar med sånt också.

Maj är en skitmånad

Så klart det inte ska lätta nästa vecka. 

Så klart ska det fyllas på med mer saker i huvudet.

Så klart slutar jag sova på nätterna.

Nu är veckan inte slut än. Det finns ett par välfyllda dagar kvar. Saker som måste göras. Som måste bockas av. Huvudet fullt med tankar som måste få sin plats. Men jag har redan nu insett att nästa vecka. Den ser fan lika illa ut. Men det är ändå maj. Och maj, det är en riktig skitmånad. På riktigt. Det går inte att ducka saker i maj. Intensiv tid på arbetet. Intensiv tid på alla fritidsaktiviteter. Hur man än gör så går det inte att komma undan. Hur mycket man än bockar av så fylls det på med mer.

Hemma mår Flickan från landet inte så bra. Riktigt dåligt faktiskt. Det oroar mig. Hon är sliten. Under isen. Känslorna utanpå. Det har blivit för mycket helt enkelt. Det gör att allt som jag själv går och funderar på. Oroar mig över. Alla måsten som behöver göras och planeras. Det måste jag hålla för mig själv. Lösa på egen hand. Trycka ner. Allt för att minska stressen och beslutsfattandet. Underlätta och ge plats till återhämtning. 

Igår kväll dök det upp lite nya saker. Oro och funderingar. Och så lite funktionärsarbete. Och en friidrottstävling. Det slutade med att även den här natten. Den blev väldigt kort. Bara någon enstaka timme. Annars tillbringade jag den liggandes i sängen. Ögonen öppna. Hjärnan på högvarv. Precis som många nätter den senaste tiden.

I helgen ska jag försöka hitta en liten stund att strukturera saker. Få ner det på papper. Det brukar vara lättast så. Se allt på samma ställe. Stryka. Bocka av. Fylla på. Och försöka få till några fler sömntimmar. Allt för att inte bli ett vrak.

Vill bara andas

Tidigare år. Då har jag ofta haft tanken att jag bara ska ta mig igenom veckan. Det blir lättare efter det. Brukar jag tänka. Det kan ha varit något kvällsmöte. Samtal. Mycket att hinna med både på arbetet och fritiden. Vart jag än letade så hittade jag ingen tid för att bara sitta ner och andas. Men efter den där korta perioden. Då skulle det bli lättare. Konstigt nog började bara en ny period då. En likadan period. En period utan möjlighet att sitta ner.

Efter allt för många såna år. För ja, det blev fan år till slut. Stickningar i bröstet. Så bytte jag arbete. Heja mig. Och efter det har jag nog inte haft någon sådan vecka. Där stressen är total. Där det är saker som måste betas av hela tiden. Varje dag. Varje kväll. Varje dag. I alla fall till idag.

Den här veckan. Det är första gången jag känner så. Det är för mycket i huvudet. För mycket som måste sorteras ut. Som måste hinnas med. Det är möten. Det är saker på arbetet som behöver startas upp. Utbildning. Det är besiktningar. (Denna ständiga ekonomiska oron med bilhelvet.) Det är barnens matcher. Match efter match efter match. Och så lite träningar på det. Inköp och pengar. Nya rutiner inför hösten. Och så lite kvällsmöte på det. Jag ser inte vart jag kan sätta mig ner och andas lite. När jag kan sortera tankarna. Det slutar med att det ska sorteras när det är dags att sova. Och så ligger jag där i sängen och stirrar upp i taket. Försöker sortera. Och ser hur klockan tickar mot en ny morgon.

Idag är det måndag. Det är otroligt mycket kvar av den här veckan. Så jag får ta en dag i taget. Försöka beta av så många saker som möjligt. Sen får jag andas igen. Nästa vecka. Hoppas jag.