Tidigare år. Då har jag ofta haft tanken att jag bara ska ta mig igenom veckan. Det blir lättare efter det. Brukar jag tänka. Det kan ha varit något kvällsmöte. Samtal. Mycket att hinna med både på arbetet och fritiden. Vart jag än letade så hittade jag ingen tid för att bara sitta ner och andas. Men efter den där korta perioden. Då skulle det bli lättare. Konstigt nog började bara en ny period då. En likadan period. En period utan möjlighet att sitta ner.
Efter allt för många såna år. För ja, det blev fan år till slut. Stickningar i bröstet. Så bytte jag arbete. Heja mig. Och efter det har jag nog inte haft någon sådan vecka. Där stressen är total. Där det är saker som måste betas av hela tiden. Varje dag. Varje kväll. Varje dag. I alla fall till idag.
Den här veckan. Det är första gången jag känner så. Det är för mycket i huvudet. För mycket som måste sorteras ut. Som måste hinnas med. Det är möten. Det är saker på arbetet som behöver startas upp. Utbildning. Det är besiktningar. (Denna ständiga ekonomiska oron med bilhelvet.) Det är barnens matcher. Match efter match efter match. Och så lite träningar på det. Inköp och pengar. Nya rutiner inför hösten. Och så lite kvällsmöte på det. Jag ser inte vart jag kan sätta mig ner och andas lite. När jag kan sortera tankarna. Det slutar med att det ska sorteras när det är dags att sova. Och så ligger jag där i sängen och stirrar upp i taket. Försöker sortera. Och ser hur klockan tickar mot en ny morgon.
Idag är det måndag. Det är otroligt mycket kvar av den här veckan. Så jag får ta en dag i taget. Försöka beta av så många saker som möjligt. Sen får jag andas igen. Nästa vecka. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar