Överlämnandekonferens

Förra veckan fick vi brev från en av skolorna som ligger i närheten av mitt arbete. Det är den skolan dit de flesta av våra barn går. När det blir dags.
Nu gällde det en överlämnadekonferens. Där det ska pratas lite om barnen. Men rektor. Med förskolor. Och med de kommande förskoleklasserna.

Jag har varit på samma konferrens två gånger tidigare. Första året var jag ny på stället och följde med min dåvarande kollega S. Jag sa nog inte ett ord.
Förra året var jag tvungen att gå själv. Verkligen tvungen. För inte hade jag gått dit frivilligt. Jag sa inte mycket då heller. Inte mer än några meningar. Kände mig dum. Gick tillbaka. Med svansen mellan benen. Eller vad det nu heter.

I år. Då var det annorlunda. Jag förstod direkt att det var jag som skulle gå. Och det var inga problem. Faktiskt. Jag ville nästan gå. För det första. Det är mitt område nu. Jag sköter det mesta när det gäller överflyttningar till skolorna och avslutningar. Dessutom, på något sätt känner jag mig lite seriösare när jag kan gå på något såndant. Jag satt där. Mellan rektorer och erfarna lärare. Och jag öste på. Jag pratade en massa om varje barn vi tänker skicka dit. Och det bästa av allt. Jag kände mig jävligt säker.

Så. Någonting har i alla fall hänt sedan jag började på stället för nästan 2,5 år sedan. Och även om det bara skulle vara det som utvecklats. Är det väl ändå bättre än ingenting. Man får se det så.
Fast. Om jag ska vara helt ärlig. Så skulle det kanske vara tragiskt om det bara var konferenskänslan som utvecklats. Någonting mer måste det finnas. Något som jag kanske inte kan se eller ta på. Kanske något som andra kan se. Och det är för mig viktigare.