I carried a watermelon

Hade en sån där dag där små saker gör att man bara trycks längre och längre ner. Det kan vara små kommentarer jag kanske tolkar fel. Eller något jag inte riktigt fick fram något bra svar på. Det blir lite som den där Baby i "Dirty Dancing". " I carried a watermelon?" Ja, ni vet säkert vad jag menar.

Hade i alla fall en del såna idag. Både med kollegor och föräldrar. Och med min osäkerhet så känns det som att jag blir några cm kortare för varje gång. Och börjar fundera. vad tycker föräldrarna egentligen om mig? Tycker de att jag gör något vettigt överhuvudtaget på det här stället?

Sedan blev det inte bättre när jag sandpapprade en vedbit och fick in en två cm lång sticka under nagelbandet. En cm stack upp och en cm satt mellan negeln och nagelbandet. Återigen fick jag det bekräftat. Glory is temporary, pain is forever.

Och tills slut vädret. Kom igen, det var vår förra veckan. Fåglarna kvittrade, leenden på läpparna, barfota spring i gräset, brunbrända ben, bad och ja, hela det där. Nu öste det ner snö. Snöplogarna mullrar fram. Och man pulsar fram i två meter höga snödrivor. Tur att jag inte är en överdriftens man i alla fall.

Funderar på att fortsätta gnälla lite. Och det på hela veckan. Har en tung vecka framför mig. Hemska samlingar. 91km - 6 pass. Tvättning. Personalmöte. Fullt upp hela dagarna. Och nämde jag vädret?
Men något positivt ska nog gå att hitta. En mamma läste min dagbok jag skriver på avdelningen. Hon sa att hon tyckte jag skulle skriva blogg på internet. Jag log bara mot henne. Jag log.