I aftonbladet idag står det om Hagamannen. Inte ovanligt. I dessa tider. Men just nu är det inte mannen i sig jag syftar på. Det finns några andra artiklar. Som handlar om att allmänheten bör ingripa oftare. Då skulle det finnas färre gärningsmän. Och färre brott.
Må så vara. Det kan jag inte svara på. Varken förneka. Eller hålla med om.
Men jag tror nog mannen som talar. En professor. Kan ha en poäng.
Det hela får mig att tänka på ett tillfälle. När jag var på väg ut till mitt regemente. När jag låg i lumpen. Jag satt på pendeltåget. Och det var en bit in på kvällen. En vanlig vardagskväll.
Jag sitter iförd min M90. Och tittar ut genom fönstret. Drömmandes.
Det är lite folk på tåget.
På sätet bredvid mig. Sitter en man. En lite äldre man. Kanske några år över femtio.
En bit längre bort sitter en kvinna. En ung kvinna. Kanske kring 16-17.
På sätet bredvid henne sitter en man. En man som kanske är runt trettio. Och ser väldigt sliten ut. Lite skum. Den sistnämnda mannen tar några steg över och sätter sig mittemot den unga kvinnan. Han börjar säga saker. Och ta lite på hennes lår. Hon försöker skaka bort hans hand.
Den lite äldre mannen kommer fram till mig. Han säger: "Ska vi inte ta och gå bort dit?" Och så pekar han på den skumma mannen. Och den unga kvinnan.
Jag reser mig. Och vi går tillsammans bort dit.
Den äldre mannen sätter sig bredvid kvinnan. Och jag sätter mig bredvid den skumma mannen.
Vi frågar kvinnan om allt var okej. Det var det inte.
Då säger vi åt kvinnan att sätta sig med oss. På sätet bredvid. Det vill hon. Och så går vi.
Den skumma mannen följer med. Och sätter sig bredvid mig. Och fortsätter prata med kvinnan. Och ta på henne.
Vi ber snällt mannen att sluta. Och gå där i från. Då blir hans humör lite sämre.
Han svär högt och undrar vad som är problemet. Han sparkar till mig på knät. Och försöker skalla mig. Men missar.
Sedan lugnar han ner sig.
Tåget stoppar. Slutstation. Alla reser sig. Kvinnan ställer sig närmast dörrarna. Den äldre mannen och jag bakom. Sedan kommer den skumme. Han ställer sig tätt bakom mig. Och jag känner hans andedräckt i nacken.
Jag känner mig övertygad om att så fort dörrarna öppnas. Får jag en spark i ryggen.
Dörrarna öppnas.
Inget händer. Alla går av. Och den skumma mannen försvinner. Kvinnan också. Åt andra hållet. Utan att säga något.
Den äldre mannen och jag samtalar lite. Gåendes längs perrongen.
Jag sätter mig på fel buss. Förvirrad. Uppspelt. Och står sent på kvällen ute på en åker. Utan att veta vart jag är.
Men jag vet. Att jag var med och stoppade något. Något litet. Som hade kunnat bli stort. Och det var nog bra det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du var definitivt med och stoppade något som kunde blivit riktigt stort. Och även om det kanske aldrig blivit något stort har du och den äldre mannen verkligen underlättat för tjejen ifråga. Det är skönt att det finns de som ställer upp och hjälper i såna lägen!! Bra gjort!
Nej, det förstår jag. Det känns alltid bättre att vara två, speciellt när det handlar om en helt främmande människa som faktiskt kan vara farlig... Jag har praktiserat på ett företag som heter ICA Meny, dotterbolag till "stora" Ica. De är leverantörer till restauranger och storhushåll.
Skicka en kommentar