Jag stannar

Jag kom till arbetet i morse. Och det låg en stämmning som var tyngre än en riktigt tät dimma över förskolan.
I går. Då hade vi mötet. Mötet som förändrade en hel del. Och som rev upp en del känslor. Personal skulle flytta på sig. Byta avdelningar. Arbeta med nya människor. Bryta sammarbetet med sina favorit kollegor. Nya barngrupper och nya barnantal på avdelningarna.

Någon blev kanske nöjd. Någon brydde sig inte speciellt mycket. Några blev väldigt besvikna. Och någon. Gick en med en fruktansvärt negativ syn på det hela.

Jag personligen. Blev kanske inte helt nöjd med min nya kollega. Men samtidigt får jag vara kvar på min avdelning. Med de stora barnen. Och det ville jag nog. Innerst inne.
Dessutom. Jag fungerar bra med de flesta personerna. Jag ger det åtmindstonde en chans.
Vi kommer att få 18 barn på våran avdelning. Nu har vi 15.
Dessutom kommer det att bli färre personaltimmar i höst. Än vad vi har nu.

Min nya kollega. D. Började genast med en väldigt negativ inställning. Det skommer aldrig att fungera. Allting kommer bara bli skit. Enligt henne. Och det är det jag har svårt för. Som jag stör mig på.
Ge det i alla fall en chans. Det kommer att bli bra. Det är jag övertygad om. Och jag har fullt förtroende för att chefen har gjort uppdelningen på ett bra och genomtänkt sätt.

Jag fick reda på placeringarna innan alla igår. Jag fick skriva ut det på papper. Och chefen förklarade för mig hur hon hade tänkt.
Jag berättade att jag nästan hade tippat som det blev. Och när jag sa exakt min tanke. Så blev hon tyst. Funderade länge och sa att hon kanske skulle ändra allt. För mitt sätt var nästan bättre.
Men. Hon bestämde sig för att ha kvar det som hon tänkt från början.

Jag verkar ha inflytande. Förtroende. Och jag tror att jag ligger bra till hos min chef. Det verkar som det.
Idag. Tycker jag mest synd om Tant S. Hon blev inte nöjd. Inte ett dugg. Hon kommer att få en trist höst.