I kväll är det dags.

Man ska visst aldrig ropa god afton fören man skrammlat den fulla tunnan i ett glashus.
Idag. Finns det känningar i ett knä. Jag tar en extra vilodag. Och hoppas att det ska räcka.
Har det något med klimatet att göra? Eller är det rent psykiskt?
Ja. Jag vet inte. Det är bara hoppas att det går bra nu. Och att den lilla inflamationen lägger sig. För gott.

Verkligheten startade ordentligt idag. Den slog mig i ansiktet som den hårdaste vinden. Pufh.
Upp 04.50. Öppning. Kaffe.
Nu sitter jag på chefens kontor. Framför hennes dator. Och väntar.
Jag har redan slutat. Men ska ha personalmöte klockan sex. Det är ett personalmöte utöver det vanliga. Ett möte av stor vikt. Med stor betydelse för framtiden.
Jag är lite nervös.
Det ska i kväll läggas fram vart alla kommer att hamna i höst. På vilken avdelning.
Det är det där miljöombytet. Som jag talat om tidigare. Som chefen vill ha.

I kväll gäller det alltså. Stanna kvar på min avdelning. Eller börja skola om sig. Till småbarnsavdelningen. Alla är helt ovetande. Alla. Förutom chefen.