En förklarande ursäkt

Mina inlägg verkar inte vilja visas på blogg.se. Men det är väl bara skriva på i alla fall. Här.
Någon gång kanske de ändrar sig och publicerar inläggen fullt ut.

Jag lyckades inte riktigt skriva av mig det jag inte visste vad det var tidigare. Så jag satte mig i bilen. Den franska kombin. Körde en timme. Sedan sprang jag 32 minuter. Sedan körde jag en timme till. Huvudet rensades. Det brukar det. Av bilkörning. Men framför allt. Av löpningen.

Inget rensar huvudet bättre än min träning. Är så rädd när det gäller löpandet just nu. Om det ska göra ont. Jag känner efter konstant. Antagligen för mycket. Minsta lilla smärtkänsla kan förstöra mycket.
Löpningen är en sådan enorm del av mitt liv. Och när den inte fungerar. Då fungerar inte jag heller.

Jag ber väldigt mycket om ursäkt för de som kommer i vägen. Det är inte min mening. Men som nu. När jag är rädd. Rädd för att knät ska göra ont i gen. Då blir jag kort och konstig. Jag blir inåtvänd och tyst. Jag är rädd och orolig. Jag hoppas folk kan ha förståelse. Men jag förstår om de inte har det.

Samtidigt sitter det där med Fröken J.L i bakhuvudet. Hon förtjänar inte allt det där. Hon har gått igenom ett helvete. Jag är orolig för henne. Det är jag.

Idag blev det till slut sju km. Där det fanns tendens till ömhet mellan minut åtta och femton. Men ingen direkt ömhet. Tyvärr inte helt problemfritt ännu. Tyvärr kommer oroligheten fortgå. Ett tag till. Nio dagar till Monte Gordo. Nio dagar. Det är vad jag har på mig