Du gamla, du fria

Igår lyssnade jag på webbradio. På matchen mellan Djurgården och IFK Göteborg. Det slutade bra. En skön seger. Och en fortsatt hållen nolla. Men. Det hör inte hit. Just nu.

I början av sändningen. Nationalsången spelades på Stockholm stadion. Borgen. Kommentatorerna blev tysta och nationalsången ekade även ut ur mina högtalare. Nästan som om jag satt på Stadion. Fast ändå inte.
Jag ställde mig upp. Kanske av ren reflex. Men det ska man.
Jag rös. Det vet jag inte om man ska. Men jag gör det. Jag gör alltid det. När jag hör nationalsången.
Jag ryser. Och blir helt still. Helt still. Förutom läpparna som långsamt rör sig i takt med sångens verser.

Hur det kommer sig att jag alltid blir så här vet jag inte. Inte riktigt. Men jag kan tänka mig att det har mycket med min dröm att göra. Den där bilden jag har i huvudet. När OS finalen. Eller VM finalen är avklarad. Och den svenska fanan hissas. Jag står där. Överst på pallen. Och alla dessa år av slit betalat sig.

Jag kan klara av en hel del sorgliga saker. Utan att tårarna kommer. Men. När jag ser bilderna. När någon står på prispallen. Och TV bilden delas mellan sista spurten av segerloppet och flaggan som hissas. Och personen på prispallen. Då. Då har jag svårt att hålla tillbaka tårarna.

En gång. När jag skulle springa JSM i Karlskrona. 1998. På 2000m Hinder. Så var invigningen precis innan våran start. Jag höll på att värma upp. Den där sista uppvärmningen innan startskottet. Överdragsbyxorna var av. Tröjan var av. Spikskorna på. De gröna shortsen och det grön/vita linnet var redo. Jag var redo.
Då ställde sig publiken upp. Och nationalsången spelades. Det var mäktigt. Men. Vi visste inte om vi skulle stanna och titta mot flaggan eller om vi skulle fortsätta våra sista förberedelse. Jag tror det blev något halvdant.
Jag kom femma. Jag log.