Ge det tid

En stor del av gårdagen bestod av diskussioner. Diskussioner kring mig och mitt självförtroende. Mitt självförtroende är otroligt lågt. Det har det alltid varit. Och jag vet inte exakt varför. En del funderingar har jag. Men jag tror inte att jag kommit på alla faktorer. Ännu.
Det diskuterades om hur svårt jag har för att ta åt mig positiva saker. Positiv kritik. Komplimanger. Beröm.

Jag har alltid haft svårt för det. Inte bara svårt. Jag har stundtals haft helt omöjligt att ta åt mig något positivt. Tvärtom är det med det negativa. Med kritiken. Den suger jag in så snabbt det bara går.

Men. Jag tänker inte gå in på hur det hela fungerar nu. Inte här. Jag har säkert nämnt det tidigare. Och jag kommer säkert göra det i framtiden igen.
Och för de som känner mig. Ja. Ni vet hur svårt jag har.

Igår under diskussionerna. Funderade jag. Som vanligt. Jag vet att det kan bli frustrerande för den som säger de snälla sakerna. Om jag inte kan ta åt mig dem. Jag tycker precis likadant.
Men igår skämdes jag lite. Att jag har svårt för det. Jag kände att det var dåligt av mig. Att det var dålig stil att inte kunna förstå att det stämmer det folk ibland säger.

Jag vet att personer i min närhet bara vill mig väl. Och jag är givetvis väldigt smickrad över det ni säger. Jag vet att ni är ärliga.
Men tvinga inte fram det. Tvinga mig inte att ta åt mig. Tvinga mig inte att säga hur bra jag är. Det går inte. Det blir bara värre då. Och bli inte arga om jag inte kan säga en massa positiva saker om mig själv. Eller nicka instämmande på det andra säger.

Jag måste få arbeta i min egen takt. Inte nödvändigtvis ensam. Men i min egen takt. Och jag vet. Att på de senaste åren har jag kommit en bit. En bra bit. Som är väldigt synlig.

Jag måste ge det tid. Jag hoppas andra kan göra det också.