Aprilprincipen

Det är 33 grader på min balkong. Okej. Det är i solen. Men ändå. På gården på arbetet hade vi 18 grader. I skuggan.
Det är skönt. Fruktansvärt skönt. Jag tycker om solen. Och värmen. Det blir sällan för varmt. Inte för mig. Men för barnen. De små liven.

Det är röda kinder. Matthet. Blöta pannor. Och klagande.
Och det är just i det. Klagandet. Min fundering ligger just nu.
De vill ta av sig jackor. Tröjor. T-shirts. Skor och strumpor.

Det är varmt ute. Absolut. 33 grader. Och 18 grader. Det har jag sagt. Men det är samtidigt fortfarande april. Och för inte alls länge sedan låg det stora drivor med snö. Förra veckan snöade det.

För mig får barnen springa runt i T-shirt. Kanske en tröja. Någon pedagog skickar ut barnen med mössor. Och fleece. Eller jacka.
Är det principen som spökar? Är det april så ska det kläs efter ett typiskt ruskigt aprilväder? Går det inte att bryta mönstret? Eller är det så att barnen verkligen måste ha så mycket kläder på sig? För inte behövs det väl så mycket skydd för solen?

Jag är lite fundersam över väderperioden just nu. Det är jag. Solen tittar fram. Och människor tar av sig en hel del. Ungdomarna går runt i shorts och t-shirt. Korta kjolar. Det känns som om det går lite väl fort.
Men jag kan inte vara ensam om att vara förbryllad. En del har tjocka vinterjackor på sig fortfarande. Det måste vara kalla själar.

Jag köper inte aprilprincipen. Det gör jag inte. Men samtidigt köper jag inte shortsen heller. Det måste finnas ett mellanting. För ungdomarna. Och även för barnen. Våra barn.


Avslutningsvis måste jag säga Grattis. Det är ingen födelsedag. Antagligen större. Det är G-spot. Han har fått ett arbete i sommar. Tyvärr lämnar han landet för det. Men han återkommer. Får jag hoppas. I alla fall. Grattis kompis.
Ni kan läsa om det på hans sida. Det står på Isländska. Så. Ha! Lycka till.