Känslorna flyger runt

Det är jobbigt med känslor. Otroligt jobbigt. Inte bara för att jag är uppväxt med att inte visa dem ordentligt. Utan ibland blir det helt enkelt för mycket. Väldigt mycket för mycket. Nu låter det här som att det är något allvarligt. Jag vet. Men det är det egentligen inte. Inte om man ser på det stora hela. Men det kan vara lika jobbigt ändå.

Igår. Då var det hockey. Det var derby. Och då kan ni förstår att känslorna bubblar upp redan innan match. De ligger där vid ytan alltihopa. Glädje. Sorg. Ilska. Vrede. Likgiltighet. You name it.

Matchen är igång. Spelet hackar som tidigare. Domaren gör misstag som vanligt. Och målvakten ska lägga sig ner varenda jävla gång en puck som kommer emot honom. Ni hör ju. Känslorna.

I slutet på matchen kvitterar det bästa laget (läs: Djurgården). Glädjen är total. Ett lyckorus genom kroppen. Fan vad bra jag mår. Idrott alltså. Vilken grej! Bara en kort stund senare så görs ett litet misstag. Mål. Underläge. Ridå. Nattsvart. Helvete. Jag hatar idrott. Mörkret blir totalt. Ilskan bubblar. Det vänder totalt. Från ren lycka till ilska på bara en minut.

Nu sket sig resten av matchen efter det. Humöret i botten. Dags att sova. Bästa för alla. Tror jag. Och så var det det där med idrott. Var det verkligen så härligt? Är det värt att få må så dåligt? Bli så arg? Ibland undrar jag. Men samtidigt får man uppleva den där lyckan. När det går bra. När vinsten kommer. Under en livstid kommer det gå både upp och ner. Säsonger med mycket lycka. Säsonger med mycket ilska. Och till slut uppgivenhet. Men tänk om man inte alls brydde sig. Skulle inte det vara tråkigt? Vill man inte känna? Precis som i övriga livet.

Nu vet jag att det här bara är idrott. Det är ett spel. Det är en lek. Bla bla bla. Men ändå. Känslorna flyger runt där i luften utanför kroppen. Och hur jobbigt det än är så vill jag inte vara utan dem. Kanske är det också mitt sätt att kunna visa känslor.

En värld av tid

Barnens fotbollssäsong är över. En helt ny värld öppnar sig. En värld där helgerna inte längre styrs av matcher. Där helgernas humör inte styrs av utgången av matcherna. Där kvällarna inte går åt för att planera och strukturera upp morgondagens tider och intag av mat.

Nu är det ändå så att jag älskar att titta på deras matcher. Det är inte det. Det finns knappt något bättre än att se dem jaga den där bollen. Eller. Det skulle vara att se dem springa utan att jaga en boll. Så klart. Jag är ändå inbiten friidrottare. Men det är otroligt roligt med boll också. I alla fall när det går bra. Det är alltid roligare när det går bra. För går det inte som de vill så blir hemresan och ett bra tag efteråt inte så roliga. Precis som när jag var yngre.

Men nu är det alltså slut på säsongen. Och plötsligt finns det tid. Det är fortfarande en hel hög med träningar under veckan. Men på helgen. Då är det inte så mycket matcher och sammandrag längre. Det krävs inte lika stor planering. I stället finns tid till att göra saker. Eller ta det lugnt. Jag sa faktiskt att det fanns tid. Inte ork. Inte alltid i alla fall.

På tal om ork. Igår fanns det inget kvar av den sorten. Jag tror hela mitt arbetslag hade slut på ork. Jag somnade på rasten. Med boken i knät. Min kollega somnade till under ett lektionspass. Han undrade hur jag klarade av att hålla mig vaken. Men det var jag som höll i passet. Illa hade det varit om jag mitt i en mening hade somnat. Jag pratade om kondition och hälsa. Att man blir piggare av att ha bra kondition. Det hade inte varit toppenreklam för bra kondition om jag hade somnat till. Det är även tur att det faktiskt finns kaffe.

Idag är det i alla fall fredag. Två och en halv timme kvar att arbeta den här veckan. Sen får jag ta helg. Jag får rulla hem med lite shoppingångest idag. För nyss. Då råkade jag beställa två par löparskor. Inte för att jag absolut behöver dem precis just nu. Utan för att jag helt enkelt vill. Jag villhöver dem. Och jag kommer faktiskt att behöva dem. Snart. Om någon månad. Tror jag.

Misshandel. Endast 1045:-

Som om inte sömnen var nog. Eller. Bristen på sömn. Jag skulle i väg och bli misshandlad förra veckan också. Ni vet. Lägg dig här på stolen och gapa. Så ska jag misshandla din mun en stund. Skrapa lite på tänderna. Få dig att blöda på tandköttet. Förolämpa dig lite lagom också för att det någonstans slarvats lite med borstningen. Kanske på en tandjävel som varken syns eller gå att nå. 

Skulle inte det vara nog med förnedring så kostar det hela lika mycket som en mindre bil. Bara att hosta upp pengarna. Jag antar att det inte går att säga att jag var missnöjd med bemötandet. Med servicen. Få pengarna tillbaka. Kan man få tandvård med öppet köp?

Nåväl. Gjort är gjort. Bara 1045:- och en sovmorgon fattigare. Inga problem. Det gör jag så gärna om. Inte. Undrar lite hur tandläkare själva har det i munnen. Sköter de alltid allting perfekt så de knappt behöver kolla något. Eller slarvas det där också ibland och de fixar till det själva? Så där lite snabbt framför spegeln hemma i hallen. Kanske har de arbetsplatsträff. Eller personalfest. Där de kollar varandras munnar. 

Tandläkare är ett av topp tre arbeten jag aldrig någonsin skulle tänka mig ha. Fy fan. Bara en sak kan vara värre. Fotvård. Inte ens under pistolhot. Fotvård? Nej tack. Pang!

Sängen skakar och väggarna rasar in.

Fredag. Det har varit en tung vecka. Både Flickan från landet i norr och Minihoppet har varit sjuka. Inte bara sådär lite sjuka som går över efter någon dag. Det här verkar vara förkylningen från helvetet. Förkylningens mamma. Förkylningen som aldrig ta slut. Det har varit feber i en vecka. Hög feber. Nästan 47 grader. Och så hosta på det. Och det är just den som gör att jag sitter här som något slags halvt levande lik. 

Det har inte varit den bästa sömnen på nätterna. Nu är inte jag den som egentligen ska sitta här och klaga. Det är inte jag som haft hög feber i en vecka. Det är inte jag som hostar så att sängen skakar och väggarna rasar in. Jag är bara den som inte får sova ordentligt. Lite som när barnen var riktigt små.

Men nu är veckan snart färdig. Sista timmarnas arbete kvar. Hoppas få sova ordentligt i helgen. Ta igen några timmars sömn. Flickan från landet i norrs hosta börjar ebba ut. Minihoppet har en bit kvar. 

Det har väl gått en tio dagar sedan den första sjuknade in. Känns lite som att det är en lagom tidsperiod för att nästa familjemedlem ska åka dit. Huvudvärken har börjat komma. Är jag inte lite öm i halsen? Kanske har det bara med tröttheten att göra. Kanske har det med en kommande förkylning att göra. Förkylningen från helvetet. Och tänk då på att jag är man. Jag kommer må sämst.

Återkommer. Kanske i feberdimman.