Vägmöte

Jag åker oftast bil till arbetet numera. Det är inte helt oskönt. Att få sätta sig i en tyst bil. Framför allt efter arbetsdagens slut. Få utvärdera dagern. Det gör jag rätt ofta. Funderar på vad som gått bra. Vad som gått mindre bra. Oftast är det rätt lätt att hitta något mindre bra. Sådär lagom självkritisk.

När jag sätter mig i bilen på morgonen. Drar igång lite löparpodd. Kör iväg ut på den slingriga vägen mot arbetet. Då möter jag ofta två vita bilar. Eller. Jag möter många vita bilar. Men just de här två hälsar varje gång. Och det kan man tycka är trevligt. Det är bara lite jobbigt när jag inte hinner hälsa tillbaka. När vi hinner passera varandra. Kanske är reaktionsförmågan inte på topp sådär tidigt.

Den första tiden jag åkte den där vägen. Kanske första två månaderna. Samma vita bil hälsar. Och jag förstod inte vem det var. Hade verkligen ingen aning. Vad är det för nisse som vinkar varje morgon? Och inte bara en handlyftning. Nej, det vinkas av glatta livet. Till slut förstod jag att det var en gammal kollega. Inte för att jag hinner vinka tillbaka för det.

Den andra vita bilen. En mera diskret handlyftning. En gammal förälder. Hinner inte vinka där heller.

Numera försöker jag vara på tårna hela tiden. En vit bil. Kom igen nu. Nu ska jag vinka först. Ibland vinkar jag på helt oförstående personer i vita bilar. De måste tycka att den där nissen i den blåa bilen borde lugna ner sig lite. 

Nu är det bara tre dagar till innan semestern. Tre dagar har jag på mig att vinka till rätt bil. Om inte de kanske redan gått på semester. Då får jag vinka till någon annan. Som vanligt.

Med ro i sinnet

Det är bara några pinnar kvar. Några enstaka. Sedan är det semester. Ledigt. Möjlighet till sovmorgon, men som aldrig tas ändå.

I år är det dock en helt annan känsla i kroppen. I huvudet. Det är lite mera ro. Eller mycket mera. Om man ska vara ärlig. De här sista veckorna har känns rätt lugna. Det rullar på. Det plockas lite här. Det plockas lite där. Det tittas på sommarlovsmorgon. Det tittas på fotbolls-EM. Inte speciellt mycket stress alltså. Mest en väntan. Det behövs inte riktigt räknas ner dagar. Timmar. Minuter. Semestern kommer när det kommer. Så att säga.

Så jag tänker så här. Att när semestern rullar in. Då behövs det inte två veckor för att börja slappna av. Jag kanske kan göra det på en gång. I bilen hem.

Det behövs inte två veckor med ångest och uppvarvning. Jag kan göra det lite lagom när jag väl är på plats igen. Eller möjligtvis kvällen innan. Och skulle det vara så. Då vore det magiskt.

Så jag sitter här på det lilla kontoret. Hör Malin i sommarlov prata till barnen utanför. Fixar lite Inprintbilder. Letar inspiration för ett rum som ska skapas till hösten. Och väntar. Sju dagar kvar.

När semestern väl kommer. Då startar ett annan projekt i stället. Som kan skapa lite mera stress. Men det är en helt annan historia.

Att ha en vän

Prinsen har haft lite otur med sina vänner de första 12 åren. På förskolan hade han en riktigt bra vän. Vännen flyttade.

I början på skoltiden träffade han en ännu bättre vän. En sån där som man har i ur och skur. De satt ihop. De fick varandra att må bra. Känna sig trygga. Den vännen flyttade. Också.

Efter några år i skolan började Prinsen träffa en ny vän. De blev bättre och bättre kompisar. Lyfte fram bra saker i varandra. Stöttade varandra. Tills den vännen flyttade. Så klart.

Nu har det gått en tid till och Prinsen har haft det lite jobbigt. Inte så att han inte haft vänner. Men med känslan av att inte ha en riktigt bra vän. En sån där som man kan prata med allt om. Och när det blir så känns det även i föräldrahjärtat. Jag önskar verkligen att han skulle ha en vän som finns där. Som hjälper och stöttar. Som uppmuntrar. Som lyfter och som finns där. Någon han kan prata med om jobbiga saker. Om saker han kanske inte vill eller kan prata med oss om.

I går skickade en annan förälder meddelande. Hon berättade att hennes son. Prinsens lagkamrat i olika idrotter. Han hade sagt att Prinsen är en sån där riktig kompis. Som han kan prata om allt med. Och mina ögon började fyllas upp. Det känns så bra. Så otroligt bra. Det är så viktigt. Att ha en vän. En riktigt bra vän. Och förhoppningsvis stannar den här nya kompisen kvar.

Pengar pengar pengar

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Som jag skulle vilja beta av. Saker att uppleva och saker att fixa till. Att ändra och förnya. Nu förstår jag att det här låter som någon slags bucketlist, men så är det inte. Det här handlar mera om resor, renoveringar och trädgårdsarbete. Men det finns ett problem. Ett stort problem. Pengar. Cash. Para.

Nyligen var vi i Thailand. My God vad det var magiskt. På alla sätt och vis. Vi vill tillbaka. Allihopa. Helst nyss. Och jag vill visa barnen Tyskland. Det vore kul. Pengar pengar pengar.

Prinsen har snart gått och blivit tonåring. Galet. Nyss skrev jag om att han kom till världen. Visserligen kan antal inlägg däremellan kanske inte skvallra om att det gått lång tid. Hur som helst. Hans rum behöver följa med hans ålder på något sätt. Även om han själv inte bryr sig riktigt. Vi börjar skissa på ett nytt rum. Pengar pengar pengar.

Minihoppet växer han också. Hans rum behöver också en uppdatering. Oj då. Pengar pengar pengar.

Elbil. Hybrid. Tankarna flyger i väg på bilbyte också. Miljövänligt och ekonomiskt i längden. Dyrt för stunden. Pengar pengar pengar.

Slutligen har vi altanen. Baksidan. Där saker bara växer. Ja, allt utom gräsmattan förstås. Den har gett upp tror jag. Det gjorde den för flera år sedan när barnen mest spelade fotboll och bandy på den. Och när solen beslöt sig för att aldrig någonsin lysa på större delen av den. Pengar pengar pengar.

Vart ska jag hitta alla de här pengarna egentligen? Hur mycket vågar man satsa innan räntor beslutar sig för att falla? Vad ska prioriteras? Ibland blir tankarna för mycket. Ibland blir de ekonomiska funderingarna för stora. I bland blir pengahögen alldeles för liten. Fan också.

Två avslut

I fredags var jag på AW. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Det där jag nyligen lämnade efter allt för många år. 

Jag blev inbjuden och tänkte att det skulle kunna bli något slags avslut. En sista kväll med gänget, så att säga. Vi skulle äta och dricka på arbetsplatsen. Senare skulle en del ut. Ta sig vidare. Ut i natten. Min plan var att cykla hem. Snabbt.

När jag klev in genom de där dörrarna tänkte jag först att det skulle bli lite roligt att se stället igen. Kanske skulle jag till och med sakna det lite. I stället fick jag en våg av ångest. En klump i magen. Och aldrig har det varit tydligare att jag gjorde rätt val när jag sökte mig bort. Bort från arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Inte från kollegorna.

Kvällen i sig var trevlig. Roligt att se en del kollegor igen. En del körde på hårdare än andra. Sista två timmarna tittade jag mest på klockan och var sugen på att rulla hemåt. Så där som jag brukar göra när det är sociala tillställningar.

Helgen passerar och det blir måndag. Avslutningsmiddag med all personal. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Så klart. Det ska bjudas på mat. På restaurang. Och det ska bli ett avslut till. Ett sista avslut tänker jag mig. Säga hej då. Tack för mig. Tack för det som varit. Nu går vi vidare i livet. Kanske ses vi på stan någon gång. Eller kanske inte. 

Slut.