Bemärkelsedag

Jag har fyllt år. Det var knappt någon som märkte det. Tror jag. Jag brukar inte sprida någon information om den dagen. Inte nu längre. Har man dessutom hoppat av facebooktåget. Då får ingen informationen serverad. För den delen har jag haft ålderspanik sedan 20-års dagen. Då är 39 inte mycket att fira. Inte ett dugg faktiskt.

Det börjar om jag ska vara ärlig, bli lite väl jobbigt att fylla nu. Åren rullar på lite för fort. Snart 40. Fyrtio år!! Helt sjukt. Snart pension. Men det värsta är inte siffrorna. Det är orken. Återhämtningen. Eller kanske bristen på båda. Det tycker jag är så förbannat jobbigt. Jag vill orka lika mycket som för 20 år sedan. Men jag är inte ens nära.

Hur som helst är jag 39 år nu. Och det är ingenting jag kan göra åt det. Tyvärr. Det jag däremot kan påverka. Det är orken. Fast jag har upptäckt att det är en jävligt fin balans mellan att vara extra sliten. Och bli lite piggare. Utan träning. Då blir jag seg. För mycket träning. Då är kroppen sliten. Men jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt bra på att träffa den där fina linjen mellan.
Kan bara konstatera: Senaste 25 dagarna har jag kört 24 träningspass. Varvat löpning och pulshöjande styrketräning. Känns oftast bra. Men är ofta sliten i kroppen. All in. Eller inget.

Idag är det fredag. Helgen är nära. Dags för lite återhämtning tänker ni? Ha. Jo. Visst. Friidrottstävling hela lördagen. Familjesim. Julklappsletande. Storhandling. Julbak. Städning. Tvättning. Och...träning. Mycket av det är roligt. Det är det. Men jag kallar det knappast för återhämtning. Då ska man ligga på soffan. Spela tv-spel. Läsa bok. Se på film. Känna tystnad. Och kaffe.

39 år. En födelsedag som bara kom och passerade. Undrar vad jag gör om 39 år till. Då är säkert återhämtningen obefintlig. Och det är lika få som säger grattis.