Samma värld - fast tvärtom

Igår kväll medan jag väntade på att få lägga Prinsen i sängen så satte jag in lite räkningar i olika pärmar. Ordning ska det vara. Det har pappa lärt mig. När alla papperna var  insatta under rätt flik så landade ögonen på en tjock blå pärm. Det var pärmen från mitt arbete nere i huvudstaden. Jag öppnade den och bläddrade.

Längst fram låg talet ordföranden höll på luciaavslutningen. Min sista dag. Alla föräldrar var där. Det var ett fint tal. Även om jag verkligen inte ville hamna i centrum så blev jag tårögd. Efter det satt olika utvärderingar. Bilder på pedagogerna med barnen. Det satt olika temaarbeten jag gjort. Som diamantprinsessorna och skogstigrarna. Ett fantastiskt genusarbete.

Dett satt böcker vi gjorde tillsammans med barnen. God jul och glad sommarhälsningar. Lönekriterier och utvecklingssamtal. Åtta år som satt i den där pärmen. Jag kan inte säga att det var åtta fantastiska år. I slutet var det faktiskt riktigt kämpigt. Ni som hängt med förstår säkert vad jag menar. Men när jag tänker tillbaka så gör jag det med glädje. Enormt stor glädje. Det var en fantastisk förskola. Underbara kollegor. Och med några av dem har jag skrattat något enormt. Det var avslappnat men ändå riktigt bra.  Utan skratt kommer man inte långt i förskoleyrket.

I kväll ska jag på en annan förskola. Inte till mitt nya arbete. Det dröjer någon månad till. Men till förskolan Prinsen ska börja på. Det är öppet hus och vi ska kika runt lite. Se vad som erbjuds. Skaka hand med pedagoger och nya föräldrar. Se vad det är för några som ska få jaga vår lilla Prins.

Det blir spännande. Att få vara på den andra sidan. Se vad som finns där. Möta pedagoger som förälder. Jag är övertygad om att lillen kommer att trivas. Bara att få leka med andra barn. Ha stora ytor. Springa av sig på gården. Det kommer att bli bra. Och förhoppningsvis ser han. Och jag. Tillbaka på den här förskoletiden om en bunt år. Med samma lyckliga tanke som jag gör med min förskola nere i huvudstaden.