Det är svårt ibland

Den senaste tiden har det gamla på något sätt hunnit i kapp mig. Det stökar på där uppe i huvudet och en hel del gammalt känns återigen som om det vore igår. Jag har fått kämpa ordentligt för att inte falla in i något beteende som jag trott jag tagit mig i från.

Det är sällan det går att sätta fingret på vad det som utlöser allt det här. Inte heller den här gången går det. Plötsligt är jag bara där. I mörkret. Och jag famlar efter en väg ut. Ut till livet igen. Och jag har inte den blekaste hur jag hamnade här.

Desto längre tid jag stannar i mörkret desto mer hatar jag mig själv. Och jag kämpar för att det inte ska synas på utsidan. Jag vet att det inte lyckas. För jag sluter mig mer än vanligt. Jag har en stubin som knappt syns. Och jag vill helst bara stänga in mig i ett rum och slänga bort nyckeln. Stänga ute omvärlden. Eller kanske rädda den från mig.

Varje kväll jag går och lägger mig hoppas jag att det ska vända. Att kommande morgon ska bjuda på en lite bättre känsla. En ljusare känsla. Men de senaste dagarna har det mest gått åt helt jävla fel håll. Och för varje dag som går så behöver jag kämpa allt hårdare för att inte falla tillbaka.

Igår såg jag ett program på tv. Ett program som tog upp en hel del av det jag har längst bak i huvudet. Jag led. Packade ihop mina saker och gick och lade mig i sängen. I förhoppning om att glömma. Tränga bort. Men tankarna var där. De var där en lång stund. Men när jag väl började falla i sömn hoppades jag att morgondagen skulle vara ljusare. Men jag hade fel. Igen.