Tiden går fort

När man pratar med andra föräldrar. Föräldrar som har lite äldre barn. Så hör jag ofta att man ska ta tillvara och njuta av småbarnsåren. Det går så snabbt för dem att bli stora. Själv har jag egentligen aldrig riktigt tänkt så. Jag menar. Ett år är alltid ett år. Det kan väl knappast gå snabbare nu än det gjort tidigare?

Men så kom en tanke flygandes. Alldeles nyss faktiskt. Lilla Basti ligger bredvid i soffan och har äntligen somnat. En film rullar på tv:n. I filmen berättar en kvinna för sin sambo att hon är gravid. Två lyckliga leenden möts. Två läppar möts.

Jag skickar tillbaka tankarna till Stockholmsområdet. Det gör jag visserligen ofta. Men nu går tanken till en speciell dag. En dag som faktiskt känns som igår. Platsen är vid matbordet i det lilla köket. Jag har just kommit hem från arbete och löpband. Åkt iväg igen för att få tag på rätt sticka. Och vi står där tillsammans. Flickan från landet i norr och jag. Hoppfulla och nervösa. Nervösa ut av bara helvete.

Vi ser på stickan och ser plötsligt ett lite otydligt streck. Positivt. Positivt? POSITIVT! Det var där resan började. Resan fram till det lilla fantastiska som ligger här bredvid mig i soffan. Och det slår mig nu hur snabbt det hela har gått. Från den där dagen vid köksbordet till soffan här uppe i norr. Och kanske stämmer det då. Det där som föräldrarna alltid säger. "Ta vara på tiden." "Njut av småbarnsåren, de går så snabbt."

Så jag ska njuta. Det har faktiskt redan gått en månad sedan Basti kom till världen.

Snälla, sluta skrik.

Okej. Hur ska man egentligen veta vad det handlar om? Skriker han för att han är hungrig? Skriker han för att han är trött? För att han vill ha ny blöja eller vill ha närhet? Eller skriker han helt enkelt för att han har lust för det och vill plåga oss? Vart kan man ladda ner facit?

Just nu ligger Basti under en filt bredvid mig på soffan. Han har varit tyst i närmare tre timmar. Vilken lättnad. Han är två veckor gammal så jag tror fan inte att han själv har någon aning om varför han skriker eller vart han överhuvudtaget är någonstans. Eller, som förälder ska man kanske skryta om sina barn? Det har jag hört att man brukar göra. Allt det där om att just mitt barn är så himla stark i nacken. Mitt barn kan flytande franska. Mitt barn kan springa maran innan fyra års kalaset. Eller ska jag framhäva BVC damens senaste kommentar om att han är tidig med att fokucera och se långt. (Ha! Där ser ni hur skrytsamheten kommer smygandes.) Själv sitter jag hjälplös och förstår inte ens varför han skriker.

I vilket fall som helst. Vare sig han kan läsa innan han fyller ett eller fortfarande inte vet vart han är någonstans när han fyller tjugotre så är man stolt. När han halvligger i bilbarnstolen och jag bär omkring på honom. Inne på Ica eller på Godishuset (ojojoj vilket ställe!). Jag lyser av stolthet och vill bara skrika i högtalarna att alla ska se på min son. På Min lilla Basti. Min lilla prins.

Sebastian

Nu sitter jag här. I soffan. Inte samma soffa som tidigare utan en ny. Den gamla ligger på Sörab 63 mil härifrån. Där kan den gott ligga. Jag sitter ännu bättre i den här. Och sover. För det gör jag också i den här. Både under dagen och under natten.

Soffan står placerad 63 mil norr om Stockholm. Mmm...Stockholm. Den gamla hemstaden har bytts ut mot en ny. Umeå. Det är här jag håller till numera. Det är här jag springer. Det är här jag arbetar. Det är här jag fryser. För övrigt får jag knappt plats i staden för all snö.
Det är också här jag håller till med min familj. För så kan jag säga nu. Familj. Det är helt sjukt. Jag är pappa nu och Flickan från landet i norr är mamma. Vem kunde tro att det skulle bli så här när hon först kommenterade i min webblogg för drygt sex år sedan. Magiskt.

Bredvid mig i soffan ligger Sebastian. Han sover. En nyfödd liten kille som tycker livet går ut på att skrika och äta. Och sova på helt meningslöst oregelbundna tider. Men han är söt ändå. Det måste jag erkänna. Men han tär på ens krafter. Det måste jag också erkänna.

Nu har vi bott här i en månad. Saker och ting har kommit på plats. Möbler, tavlor, arbetsdagarna och lite löprundor. Även om just löprundorna kräver lite extra när man ska sticka iväg i 47 minusgrader på snöiga vägar och vitt landskap. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt väg hem när man inte känner till staden.

2012 är mer än bara ännu ett nytt år. Det kommer med ett helt nytt liv. Både för Flickan från landet i norr och mig. Samt det nya lilla livliga livet Basti. Men det kommer att bli ett bra år. När alla rutiner faller på plats.