Vill du gå på kalas?

I slutet på förra veckan kom en mamma fram till mig på arbetet. Hennes dotter skulle fylla år på fredagen, samtidigt som hennes kompis som också går på min avdelning.
Mamman berättade att hennes dotter gärna ville att jag skulle komma på hennes kalas i helgen. Och mamman hade försökt förklara att jag kanske hade annat att göra och inte riktigt hade tid. Eller ork efter att ha varit med alla barnen under veckan. Hennes dotter hande blivit besviken. Men förstått.

Jag blev lite generad. Och rörd. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. En del av mig ville verkligen gå. De här två som fyllde år måsste jag ärligt säga tillhör mina favoritbarn på arbetet. Men samtidigt. Måste jag gå på allas kalas då? Vad köper man för present? Kan verkligen "fröken" komma på barnen kalas? Hade jag tid och ork?

Jag vet inte. Jag gick aldrig. Men tyckte det var väldigt snällt av dottern att vilja. Att verkligen vilja. Men nu blev det inte så. Jag valde att vara frånvarande. Men jag var närvarande i tanken. I min tanke var jag där. Och kanske var jag även det i hennes.