Gör-det-själv-känslan

Innan den där knappt märkbara semestern. Då nämnde jag något om pengar. Pengar pengar pengar. Sånt som tyvärr tar upp en rätt stor del av tankarna. Allt som oftast lite sådär lagom stressande tankar. Kanske till och med snuddar vid lätt ångestfyllda tankar närmare slutet av månaden.

Nu kom det sig i alla fall så att vi hade en plan. Flickan från landet i norr och jag. Det skulle renoveras. Uppgraderas. Barnens rum skulle få levla upp. Gå från barnrum till lite mera tonårsrum. Och det är kanske inte alltid gratis. Även om man gör det själv.

Ny säng. Färg på väggarna. TV till den ena. PS5 till den andra. Led-lights. Tavlor. Tv-bänk. And so on. And so on.

Första semesterveckan körde vi igång. Minihoppet till mormor några dagar. Prinsen till en kompis några dagar. De hade inte en aning om vad som skulle hända. Sen körde vi. 07-23. Kanske en EM-match där mellan. Fötterna värkte. Armarna värkte. Ögonen sved. En sak efter den andra föll dock på plats. Plötsligt började rummen likna något. Och det är då vi kommer till det här med pengarna. Ni vet. Pengar pengar pengar.

Vi hade tur. Något så djävulskt mycket tur kan man säga. Kanske också lite skicklighet. Om man nu får klappa sig på ryggen. Slå sig på bröstet. Och sen ge all credd till Flickan från landet i norr. 

Begagnad ny säng. 6000:- sparat. Begagnat PS5. 2000:- sparat. TV bortskänkes. Tusenlappar sparade. 20% på all färg. Ytterligare några hundra sparade. 

Dagar gick och färg torkade. Saker monterades. Det städades. Det skruvades. Det städades mer. Och så plötsligt var det klart. De nya rummen. Och då kommer vi till det bästa. The magic moment. Och det är väl kanske det här som är själva grejen. Som egentligen inte går att prissätta.

Barnen öppnar nervöst sina dörrar. De ser både chockade och överlyckliga ut på en och samma gång. Så otroligt nöjda. Så tacksamma. Så överraskade. Tydligen är de så stora nu.

Och där sitter vi. Flickan från landet i norr och jag. Och har den där gör-det-själv-känslan i knät.

Den lediga semesterkvällen

Mötte en bil i veckan. På väg till arbetet. Personen i bilen höjde handen och hälsade. Jag var som vanligt inte på tårna utan höjde min hand lite halvlöjligt sådär fem sekunder efter att våra bilar mötts. Tidigare har det varit två bilar jag får den hälsande handen av. Två bilar jag till slut lyckats förstå vilka de är. Ja, inte bilarna alltså. Utan personerna som kör dem. Men det här var en ny bil. Har någon av de tidigare kända personerna bytt bil? Har de lånat en kompis bil för att förvirra mig? Eller är det helt enkelt en ny. En tredje person. Som jag antingen känner. Eller som bara vill vara trevlig och hälsa på folk. Han eller hon kanske hälsar på alla.

Det har gått några veckor på arbetet nu. Efter den där semestern som kom och försvann. Allt är inte igång än. Men vi närmar oss. Jag ska inte ljuga. Jag saknar semestern. Jag saknar att vara ledig. Det som egentligen är det bästa med ledigheten, det är inte den lediga dagen. Det är den lediga kvällen. När stressen att få barn i säng, stressen att själv komma i säng, inte finns där. Det är de bästa kvällarna.

Idag är det fredag. Det är en sån dag. En sån kväll. Där ingen har bråttom i säng. Ingen måste upp klockan 06.00. Eller 07.00 för den delen. I morgon är en fullspäckad dag. Med matcher. Träningar. Kvartersfest. Och fler matcher. De på jobbet tycker jag ska lugna ner mig lite. Jag kommer inte orka att jobba snart med all träning och saker som ska göras på den så kallade fritiden. Jag vet inte. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men det mesta vill jag inte vara utan. 

Det jag dock skulle kunna vara utan är dock främmande personer som hälsar i bilar jag inte känner igen. De ger mig dåligt samvete att jag inte hinner hälsa tillbaka.

Herr Winnerbäck

 Jag var på konsert i somras. Med Flickan från landet i norr. Det var Winnerbäck som sjöng. Så klart.

Det är inte direkt första konserten med Winnerbäck. Verkligen inte. Det har blivit rätt många sedan 1996. Den där kvällen på Grönan. Det stod ett knappt hundra personer i publiken. Köpings M frågade om jag skulle med. Jag förstod inte alls vem det var som skulle spela.

Nu var det betydligt fler. Fler som kom dit av säkert lika många anledningar som människor. Själv är jag där för det gråa. För det dystra. De lågmälda texterna. För mig är inte Winnerbäck sommar. För mig är det höst. Tandläkarväder. Som han skulle sagt. Grått och regnigt. Lite ångest. Lite deppigt. Men ändå vackert.

Vi funderade på vart vi skulle stå. Ovanför sittplatserna. Eller framför. Vid scenen. Valet föll på det sistnämnda. Där ska det vara stämning. Där ska det sjungas med. Högt. Utan att någon hör hur fantastiskt ovackert man sjunger. Men så kommer vi dit. En stund innan det ska börja. Och där börjar redan min förvåning. Där står, (knappt) personer. De vinglar. Försöker hålla balansen. Häller i sig mera pilsner. Och jag kan inte förstå vad man får ut av en konsert när man är kalasfull. Full kastrull.

Winnerbäck kommer ut. Börjar spela. Och fler och fler börjar kasta sig runt i publiken. Stöter till. Dunkar i ryggen. Knuffas. Är otrevliga. Aggressiva. Allt för onyktra. Det kanske är åldern. Det kanske är vi som inte platsar där framme vid scenen längre. Vår tid är förbi. Vi ska förpassas till sittplats. Där tar man det lugnt och fint. Bockar och bugar. Väntar snällt på sin tur och var person har sin plats.

Tyvärr tar allt det där knuffandet och otrevligheterna för mycket fokus av musiken. Det vackra. Det dystra. Vem ska knuffa vem? Ska hon slå honom nu? Når vakten hennes arm? Snälla släng bort kärringen. Långt bort. Sådär var det inte 1996. Det kan jag säga. Då behövde man inte trängas och knuffas. Alla fick vara med.

Scheisse

Då var det dags igen. Semestern kom. Och försvann. Plötsligt sitter man här på arbetet igen och har en evighetslång termin framför sig. Kul. Men höstterminer brukar innebära nyårsafton. I augusti. Ni vet. Nystart. Ta tag i saker. Försöka bättra sig. Får se om jag lyckas den här gången.

Igår satt jag med några barn och byggde lite. Vi arbetar mycket med flaggor just nu. Ett intresse som växt hos en del barn under fotbolls-EM och OS. Själv har jag alltid gillat flaggor.

Ett av barnen började svära. Fan. Fan. Fan. Sådär som barn ibland gör när de lärt sig ett nytt ord. Ett ord som kanske är lite förbjudet. Jag bad honom sluta svära.

Scheisse. Han började svära på tyska i stället. Jag bad honom sluta svära på tyska också. Då tittar han på mig med leende ögon. Säger på tysk brytning: "Äsch. Jag glömde bort att du också kan tyska."

Och så byggde vi vidare. Jag tänker. Att det är såna här små tillfällen som ändå gör att man orkar igenom de mindre positiva dagarna.

Som sagt. Nu är höstterminen igång. Scheisse.

Vägmöte

Jag åker oftast bil till arbetet numera. Det är inte helt oskönt. Att få sätta sig i en tyst bil. Framför allt efter arbetsdagens slut. Få utvärdera dagern. Det gör jag rätt ofta. Funderar på vad som gått bra. Vad som gått mindre bra. Oftast är det rätt lätt att hitta något mindre bra. Sådär lagom självkritisk.

När jag sätter mig i bilen på morgonen. Drar igång lite löparpodd. Kör iväg ut på den slingriga vägen mot arbetet. Då möter jag ofta två vita bilar. Eller. Jag möter många vita bilar. Men just de här två hälsar varje gång. Och det kan man tycka är trevligt. Det är bara lite jobbigt när jag inte hinner hälsa tillbaka. När vi hinner passera varandra. Kanske är reaktionsförmågan inte på topp sådär tidigt.

Den första tiden jag åkte den där vägen. Kanske första två månaderna. Samma vita bil hälsar. Och jag förstod inte vem det var. Hade verkligen ingen aning. Vad är det för nisse som vinkar varje morgon? Och inte bara en handlyftning. Nej, det vinkas av glatta livet. Till slut förstod jag att det var en gammal kollega. Inte för att jag hinner vinka tillbaka för det.

Den andra vita bilen. En mera diskret handlyftning. En gammal förälder. Hinner inte vinka där heller.

Numera försöker jag vara på tårna hela tiden. En vit bil. Kom igen nu. Nu ska jag vinka först. Ibland vinkar jag på helt oförstående personer i vita bilar. De måste tycka att den där nissen i den blåa bilen borde lugna ner sig lite. 

Nu är det bara tre dagar till innan semestern. Tre dagar har jag på mig att vinka till rätt bil. Om inte de kanske redan gått på semester. Då får jag vinka till någon annan. Som vanligt.

Med ro i sinnet

Det är bara några pinnar kvar. Några enstaka. Sedan är det semester. Ledigt. Möjlighet till sovmorgon, men som aldrig tas ändå.

I år är det dock en helt annan känsla i kroppen. I huvudet. Det är lite mera ro. Eller mycket mera. Om man ska vara ärlig. De här sista veckorna har känns rätt lugna. Det rullar på. Det plockas lite här. Det plockas lite där. Det tittas på sommarlovsmorgon. Det tittas på fotbolls-EM. Inte speciellt mycket stress alltså. Mest en väntan. Det behövs inte riktigt räknas ner dagar. Timmar. Minuter. Semestern kommer när det kommer. Så att säga.

Så jag tänker så här. Att när semestern rullar in. Då behövs det inte två veckor för att börja slappna av. Jag kanske kan göra det på en gång. I bilen hem.

Det behövs inte två veckor med ångest och uppvarvning. Jag kan göra det lite lagom när jag väl är på plats igen. Eller möjligtvis kvällen innan. Och skulle det vara så. Då vore det magiskt.

Så jag sitter här på det lilla kontoret. Hör Malin i sommarlov prata till barnen utanför. Fixar lite Inprintbilder. Letar inspiration för ett rum som ska skapas till hösten. Och väntar. Sju dagar kvar.

När semestern väl kommer. Då startar ett annan projekt i stället. Som kan skapa lite mera stress. Men det är en helt annan historia.

Att ha en vän

Prinsen har haft lite otur med sina vänner de första 12 åren. På förskolan hade han en riktigt bra vän. Vännen flyttade.

I början på skoltiden träffade han en ännu bättre vän. En sån där som man har i ur och skur. De satt ihop. De fick varandra att må bra. Känna sig trygga. Den vännen flyttade. Också.

Efter några år i skolan började Prinsen träffa en ny vän. De blev bättre och bättre kompisar. Lyfte fram bra saker i varandra. Stöttade varandra. Tills den vännen flyttade. Så klart.

Nu har det gått en tid till och Prinsen har haft det lite jobbigt. Inte så att han inte haft vänner. Men med känslan av att inte ha en riktigt bra vän. En sån där som man kan prata med allt om. Och när det blir så känns det även i föräldrahjärtat. Jag önskar verkligen att han skulle ha en vän som finns där. Som hjälper och stöttar. Som uppmuntrar. Som lyfter och som finns där. Någon han kan prata med om jobbiga saker. Om saker han kanske inte vill eller kan prata med oss om.

I går skickade en annan förälder meddelande. Hon berättade att hennes son. Prinsens lagkamrat i olika idrotter. Han hade sagt att Prinsen är en sån där riktig kompis. Som han kan prata om allt med. Och mina ögon började fyllas upp. Det känns så bra. Så otroligt bra. Det är så viktigt. Att ha en vän. En riktigt bra vän. Och förhoppningsvis stannar den här nya kompisen kvar.

Pengar pengar pengar

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Som jag skulle vilja beta av. Saker att uppleva och saker att fixa till. Att ändra och förnya. Nu förstår jag att det här låter som någon slags bucketlist, men så är det inte. Det här handlar mera om resor, renoveringar och trädgårdsarbete. Men det finns ett problem. Ett stort problem. Pengar. Cash. Para.

Nyligen var vi i Thailand. My God vad det var magiskt. På alla sätt och vis. Vi vill tillbaka. Allihopa. Helst nyss. Och jag vill visa barnen Tyskland. Det vore kul. Pengar pengar pengar.

Prinsen har snart gått och blivit tonåring. Galet. Nyss skrev jag om att han kom till världen. Visserligen kan antal inlägg däremellan kanske inte skvallra om att det gått lång tid. Hur som helst. Hans rum behöver följa med hans ålder på något sätt. Även om han själv inte bryr sig riktigt. Vi börjar skissa på ett nytt rum. Pengar pengar pengar.

Minihoppet växer han också. Hans rum behöver också en uppdatering. Oj då. Pengar pengar pengar.

Elbil. Hybrid. Tankarna flyger i väg på bilbyte också. Miljövänligt och ekonomiskt i längden. Dyrt för stunden. Pengar pengar pengar.

Slutligen har vi altanen. Baksidan. Där saker bara växer. Ja, allt utom gräsmattan förstås. Den har gett upp tror jag. Det gjorde den för flera år sedan när barnen mest spelade fotboll och bandy på den. Och när solen beslöt sig för att aldrig någonsin lysa på större delen av den. Pengar pengar pengar.

Vart ska jag hitta alla de här pengarna egentligen? Hur mycket vågar man satsa innan räntor beslutar sig för att falla? Vad ska prioriteras? Ibland blir tankarna för mycket. Ibland blir de ekonomiska funderingarna för stora. I bland blir pengahögen alldeles för liten. Fan också.

Två avslut

I fredags var jag på AW. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Det där jag nyligen lämnade efter allt för många år. 

Jag blev inbjuden och tänkte att det skulle kunna bli något slags avslut. En sista kväll med gänget, så att säga. Vi skulle äta och dricka på arbetsplatsen. Senare skulle en del ut. Ta sig vidare. Ut i natten. Min plan var att cykla hem. Snabbt.

När jag klev in genom de där dörrarna tänkte jag först att det skulle bli lite roligt att se stället igen. Kanske skulle jag till och med sakna det lite. I stället fick jag en våg av ångest. En klump i magen. Och aldrig har det varit tydligare att jag gjorde rätt val när jag sökte mig bort. Bort från arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Inte från kollegorna.

Kvällen i sig var trevlig. Roligt att se en del kollegor igen. En del körde på hårdare än andra. Sista två timmarna tittade jag mest på klockan och var sugen på att rulla hemåt. Så där som jag brukar göra när det är sociala tillställningar.

Helgen passerar och det blir måndag. Avslutningsmiddag med all personal. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Så klart. Det ska bjudas på mat. På restaurang. Och det ska bli ett avslut till. Ett sista avslut tänker jag mig. Säga hej då. Tack för mig. Tack för det som varit. Nu går vi vidare i livet. Kanske ses vi på stan någon gång. Eller kanske inte. 

Slut.

Ett nytt kapitel

Som vanligt. Det var inte igår. Det var inte förra månaden. Det var för fan inte ens förra året. Men nu har bladen vänts så många gånger den senaste tiden så jag blir helt enkelt tvunget att slänga ur mig några väl valda ord.

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett helt nytt. På en helt ny arbetsplats. Helt nya kollegor. Helt nya arbetsuppgifter. Ni hör hur modig jag har varit. Men först ska vi backa några steg.

Det har varit några år som varit riktigt tunga. Framför allt arbetsmässigt. Allt för hårda hjärtslag. Helt färdig på alla möjliga sätt. Klump i magen när det är dags att ta sig till arbetet. Ohållbart skulle någon kunna kalla det. Ingen planeringstid. Knappt någon rast. Mycket rotation bland personal. Tuff barngrupp. Och en total omorganisation på det.

Så en dag kom det ut en tjänst. På en skola. Lite längre bort. Jag skickade in. Tack vara Flickan från landet i norr. De ringde. En vecka senare var allt klart och jag började räkna ner. Två och en halv månad. Sen var det tack och adjö.

När jag gick ut sista gången genom ytterdörren. Visst var det aningen jobbigt, jag har ändå varit där i nästan elva år. En hel del fina kollegor. Men framför allt kände jag lättnad. Nästan en liten känsla av frihet. Och jag antar att det inte är den känslan man ska ha för att stanna kvar där ytterligare en tid.

Direkt från den där ytterdörren till bilen. Från bilen in på Arlanda. Från Arlanda till Thailand. Från kyla till värme. Från ekorrhjulet till det där livet som nästan är en dröm. Även om det bara varar en kort tid.

Nu är jag alltså på ett nytt kontor. En ny barngrupp. Äldre barn. Många barn. Och än så länge är det bara positiva vindar som blåser. Det finns en helt annan energi i kroppen nu. Jag hoppas den finns kvar även om ett år. Eller fler.

Ett nytt kapitel i livet. Och jag är väldigt glad att steget togs. Till slut. Samtidigt undrar jag varför det dröjde så länge bara.

En tanke väcker en annan

Klockan är 01.17. Kalendern har slagit över från lördag till söndag. För några timmar sedan låg jag i sängen. Tröttheten slog till. Skönt att få sova. Men så precis när ögonen hade slagit igen. Då dök det upp något. En krock. Ett problem. Som inte gick att lägga undan. Så klart. Tankarna började snurra.

Så byttes den mjuka varma sängen ut mot ett lite kyligare kök. Mörkret byttes ut mot en upplyst datorskärm. Lagom charmigt. Men jag är tvungen att försöka få ordning på allt. Alla datum och siffror. Timmar och telefonnummer. Tyvärr är det inget jag kan lösa exakt nu. Inte heller i morgon. Det måste vänta till på måndag. Klockan åtta. Och sedan klockan nio. Efter det hoppas jag allt är löst. Först då kan jag släppa det.

Planeringen och tankarna är skrivna ord nu. Jag vet vad jag behöver göra. Men ändå kan inte huvudet sluta snurra. En tanke väcker en annan. Och så vidare.

Klockan närmar sig 01.30. Jag är både trött och pigg. Hur man nu kan vara det. Önskar jag bara kunde stänga av. Jag har önskat det så många gånger förr. Hitta den där off-knappen och bara somna. Men än så länge har jag inte hittat någon sådan. Så jag får snällt fundera vidare. Kanske kommer tröttheten snart igen. Kanske kommer den inte fören i morgon eftermiddag.

Dags för nya kapitel

Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Att känslorna skulle bubbla upp så här. Men det gör de.

För åtta år sedan började Prinsen på sin förskola. Det var en strulig inskolning. Men när allt hade landat har vi varit enormt nöjda med förskolan. Men verksamheten. Men pedagogerna. Prinsen växte. En lillebror kom. Minihoppet. Han var bara ett år när han skolades in. Jag minns det så väl. Han kunde inte ens gå. Och det kändes lite jobbigt att lämna honom på dagarna. Men även det gick bra.

Så rullade det på. Den där lilla blev stor. Han lärde sig snabbt att gå och plötsligt var han med i den där "5-års gruppen". Där de blivande skolbarnen är med. Skolansökningar skickades in. Överföringssamtal. Städa hylla. Allt gick så fort.

Jag har två dagar kvar att arbeta. Minihoppet har två dagar kvar på sin förskoletid. Och det känns så förjävla jobbigt. För mig. Och jag tror även han tycker det är lite jobbigt. Lämna tryggheten. Lämna de fantastiska pedagogerna.

Vi har nu haft våra barn där i åtta år. Åtta år av hämtningar och lämningar. Åtta år av dagliga samtal. Inte konstigt att tårarna samlas i ögonen. Inte konstigt att det är jobbigt att säga hej då. Framför allt när vi har varit så nöjda hela tiden.

I morse lämnade vi över en liten present. Tack för den här tiden. Minihoppet blev lite blank i ögonen. Flickan från landet i norr likaså. Jag knöt näven och var tyst.

Om sex veckor börjar nya kapitel i livet. Prinsen börjar fyran med en ny klass. Hur fan gick det till? Minihoppet börjar skolan. Jag själv börjar om i barngrupp. Det är stora förändringar för alla. Så klart kommer det bli bra till slut. Det är jag övertygad om Men det gör det inte mindre jobbigt att göra avslut och säga hej då. Så tack fantastiska förskola. Tack fantastiska pedagoger. Tack för en helt underbar tid våra barn har fått ha med er.

Två pinnar kvar

Nytt inlägg. Nya ord. Återigen har det gått allt för lång tid. Återigen har jag inte haft något att säga. Kanske är det bra. Kanske inte. 

Meningslösheten börjar närmar sig sitt slut. Det är riktigt nära faktiskt. Bara en dag kvar att arbeta. Sedan lämnar jag allt det här bakom mig. Kanske inte direkt. Jag måste skola in min kollega som ska ta över. Stötta. Låta honom fylla mina skor. En del säger att det inte blir så lätt. Men vad vet jag.

Om sex veckor kliver jag in på min gamla avdelning. Samma väggar. Nya barn. Barn som jag inte kan någonting på. Inte ens namnen. De är rätt små. Och jag är rätt livrädd. Jag kommer inte ihåg hur man gjorde. Paniken växer. Jag ska ta emot dem på morgonen. Jag ska träffa nya föräldrar. Jag ska tänka pedagogiskt. Jag tror jag måste kickstarta hjärnan snart. Mitt nuvarande arbete har senaste året bara gått på rutin. 

Jag ska ha kvällsmöten. Jag ska vara med i utvecklingsgrupper. Personalplanering. Utvecklingssamtal. Allt det där som hör till. Allt det där som rullade på bra för två år sedan. Innan jag slutade tvärt. Innan jag tog plats på de två kontoren. Det varma. Och det kalla. Nu lämnar jag både. För golvet.

Även om nervositeten är stor. Så känns det bra. Det känns rätt. Jag har nämnt det så många gånger förr. Jag måste bara ta mig förbi de där första två-tre veckorna. Inskolningar. Lära känna. Låta barnen lära känna mig. Sen blir det bra. Den rullar det på. Hoppas jag.

Men som sagt. Två dagar kvar. Två pinnar. Som man sa i militären. Jag städar undan det sista. Försöker fixa inför hösten. Försöker få ner uppgifterna till noll. Jag tror jag kan lyckas. En sista lunchträning. Jag kommer att sakna det. Friheten. Men jag kommer inte att sakna meningslösheten.  

Full av meningslöshet

Den är full av meningslöshet. Ja. Inte bloggen (webblogg). Eller, jo. Den också kanske. Men just nu syftar jag mest på mina arbetsdagar. 

När jag för två år sedan tackade ja till att byta arbetsuppgifter. När jag tackade ja till att byta ut ett rörligt arbete med kollegor och barn mot ett stillasittande skrivbordsjobb utan socialt samspel så kändes det rätt. Jag tänkte att det här ska bli skönt. Det kan få mig att växa som person. Att jag behöver fixa saker själv. Lösa problemen utan kollegor.

Det var för två år sedan. Första året var bra. Riktigt bra. Jag var med och öppnade upp en förskola. Fick förtroende. Det var mycket att göra och jag växte med ansvaret. Det var så där jag hade tänkt att det skulle bli. Jag fixade och löste problem efter problem. Hade ett tydligt samarbete med min chef.

Sedan gick vi in i det andra året. Den nya förskolan rullade på. Alla rutiner med inköp, barnplaceringar och lönelistor satt. Dessutom kom covid-19. Och med det kom hemmaarbete. Och med det försvann det tydliga samarbetet med min chef.

Uppgifterna blev färre. Uppdragen gick snabbare och snabbare att göra. Lunchträningarna blev längre och längre. Samtidigt sjönk självkänslan ordentligt. Jag känner mig fruktansvärt meningslös. 

Jag sitter här hemma och känner att jag tillför världen exakt ingenting. Jag gör ingen som helst skillnad. Så jag räknar ner. Önskar att dagarna kunde rulla på snabbare så att jag kan lämna det här arbetet bakom mig. Låta någon annan ta över. Låta någon annan hitta egna rutiner. Låta mig göra något nytt. Något gammalt. Barngrupp. Kollegor. Pedagogik. Samspel. Tjugofem dagar kvar.

Men pappa.

Den senaste tiden jag jag försökt att inte ha så bråttom att säga god natt. Jag har försökt att ta en liten stund att prata om saker. Sitta där bredvid dem och lyssna på deras berättelser. Saker de gjort. Saker de funderar på. Ibland viktiga. Ibland totalt oviktiga och meningslösa. Men jag tar mig ändå tid.

Egentligen finns det ingen ursäkt att inte ta sig den tiden. För vad är det jag har så bråttom ner till? Jag har redan tränat färdigt. Disk brukar vara diskad. Tvätt brukar vara hängd. Det mesta som måste göras är redan gjort. Så det som väntar är egentligen att lägga fötterna på bordet. Sträcka ut sig i soffan. Vila huvudet från skräpljud. Att se på någon serie. Någon match. Någon film. Och få den där funderingen som Alfons brukade ha. Varför vuxna säger att man inte ska leka krig. Men själva tittar de på alla möjliga slags vapen, mord och olagliga saker. Kanske är det dubbelmoral. Kanske inte.

När jag har lyssnat färdigt på barnens berättelser. När det verkligen är dags att säga god natt. Gute nacht. Schlaf gut mein schatz. Och allt det där. Då brukar jag hinna gå som mest tre steg i trappan. Oftast hinner jag inte ens fram till trappan innan orden kommer. "Pappa." Oftast kommer de från Prinsen. Han har plötsligt något mer att berätta. Någon mer fundering. Någon mer fråga. 

Det slår egentligen aldrig fel. Nio kvällar av tio. "Pappa." "Pappa." Sov gott nu. "Ja, men pappa...."

Ha. Underbara barn.

Illa. Jag mår illa.

Den senaste veckan har jag inte velat gå och lägga mig. Inte för att jag är pigg. Absolut inte. Jag sover inombords vid 20.00. Men jag vet vad som väntar en bunt timmar senare. Jag måste vakna. Och det vill jag inte. För när jag vaknar vet jag att jag inte mår bra. Rent fysiskt. Det har jag inte gjort på ett tag nu.

Jag vaknar med huvudvärk. Jag vaknar med tjockt huvud. Svullen känsla i ansiktet. Lite som en blandning av att vara lätt överkörd av ett tåg och ha en man-cold. Förutom att jag inte är förkyld. Och inte blivit överkörd av ett tåg. Så klart. Ibland mår jag illa. Några timmar senare. Ofta efter en tablett eller två. Så är allt som det ska igen. På kvällen tränas det hårt som vanligt. Jag förstår ingenting. Men jag vet att det kommer att vara likadant nästa morgon.

Varje kväll hoppas jag på att det ska vara annorlunda. Att jag ska vakna och känna mig hel och frisk. Känna att det blir en bra dag. En bra morgon. Slippa bita ihop. Jag räknar ner till sommaren. Till semestern. Inte för att jag är sliten av arbete. Utan för att jag ska byta arbetsuppgifter. Att jag äntligen ska få göra något meningsfullt igen. Kanske är det just det som får mig att må dåligt. Bristen på att vara behövd. Bristen på att arbeta fysiskt. Bristen på att få blodet att pumpas runt. Även när jag inte har löparskorna på.

I kväll är det Arsenalmatch. Det betyder att jag kan sitta uppe lite längre. Dra ut på det lite. Innan jag måste lägga mig i sängen och vänta på att må dåligt. Någon kanske skulle säga att jag ska kolla upp något. Prata med någon. Jag säger att det går över.

Påsken. Var god passera.

Ett påsklov har passerat. Inte bara lovet. Utan hela påsken faktiskt. Jag vet att påsken egentligen är den största högtiden av de alla. Kom igen. Jag har faktiskt gått runt med ett kors runt halsen de senaste 25 åren. Ett kors jag fick av min mamma när jag konfirmerade mig. Men om man bortser från tron så känns den lite meningslös. (Förlåt.) Den hinner knappt börja innan den är slut. Det lönar sig inte ens att plocka fram något påskpynt. Det ska ändå bort några dagar senare.

Påsklov och barnen får vara lediga. Det behöver de. Få en paus från skolan. Dagarna innan tänker jag att de ska aktiveras hela lovet. Vi ska hitta på en massa saker. Men så börjar lovet. Första dagen går. De vill inget annat än att ligga i soffan och ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Alla är lite trötta.

Andra dagen kommer. Nu ska vi väl ändå hitta på något. Den äldre försvinner till en kompis. Den yngre vill bara ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Är nog lite trött i dag också.

Så fortsätter det. Dag efter dag. Och även om jag kan få lite dåligt samvete så är det faktiskt rätt skönt att bara sitta och läsa. Dessutom är det skitväder ute. Aprilväder. Sol/regn/snö/sol osv.

När lovet var slut. Då kom solen. Och värmen. I några dagar. Precis sådär lagom länge för att jag ska börja längta till sommaren. Till varma vindar. Till löppass utan underställ. Till sopade gator. Samma dag som jag bytte till sommardäck kom det snö. Så klart. Ordentligen med snö. Och det snöade i två dagar i sträck. Käftsmäll. Börja om från början. Gå tillbaka till ruta ett.

Nu är solen åter framme. Snön börjar smälta. Igen. Det är bara på vår baksida ingenting händer. Den snön kommer aldrig riktigt in i solen. Den kommer att ligga kvar där i några månader till. Antagligen kommer den bara täckas av nästa vinters snö. Inte så konstigt att gräsmattan där under mest liknar en åker.

Mörkt hos Prinsen

För ett tag sedan mådde Prinsen inte så bra. Han hade några dagar där det mesta var mörkt. Det var trams och det var retningar. Det var motgångar. Det var ett trött kropp. Såna dagar som man själv kan få. Där det känns som att hela världen är emot en och allt man får är skit. Nu råkade hans mörka dagar också krocka lite med att jag hade det lite mörkt i sinnet.

Som förälder sitter jag och tänker att jag måste överösa honom med positiva saker. Så klart. För att det ska väga upp. För att han ska se hur fin han egentligen är. Vända negativt till positivt. Jag kan instruktionsboken. Men så kommer allt det tramsandet. Och det slutar med tillsägelser ändå. Helt fel. Jag vet. Men vad gör man?

I vanliga fall slutar det med lite stampande i trappan. En dörr som smäller. Något otrevligt ord. Men det gjorde det inte den här gången. Den här gånger går han längre. Han biter sig i armen. Han skadar sig själv. Han tycker att han förtjänar det.

Jag sitter kvar på nedervåningen. Tom. Orolig. Jag vet exakt hur han känner. Jag vet. Jag har varit där. Allt för ofta. Allt för länge. Mindre tänder. Mer knivar och saxar. Måste prata med honom. Försöka förstå att det inte är ett bra sätt att lösa problemen. Försöka komma på bättre sätt. Höra varför han gör som han gör. Fast egentligen vet jag. Mer än väl.

Det är svårt att prata med honom om det. Inte för att jag har problem att prata med honom. Absolut inte. Men det är svårt att sitta och säga att man inte ska göra illa sig själv. När det är exakt det jag själv vill. Men kämpar med att inte göra.

Mötesledare

I fredags var det planeringsdagar på förskolorna. Barnen fick stanna hemma. Eller följa med på diverse arbeten. Pedagoger satt uppkopplade och hade möten digitalt. Så som det har sett ut det senaste året.

På en förskola skulle det dock vara fysiskt möte. En kontroll av det nybyggda. Inspektion för garantin. Personer som har hand om el och ventilation. Om byggarbete och om fastighetsfrågor. Och så min chef.

Men nu frågade min chef om jag kunde gå dit i stället. Bara för att höra om det var något speciellt. Och hade det varit så hade det inte varit några problem. Så klart.

Nu satt vi alla i matsalen i en ring med flera meter mellan oss. Som det sett ut det senaste året. Och alla är tysta. De tittar på mig. De väntar på att jag ska starta och hålla i mötet. Paniken växer. Vad ska jag säga? Jag skulle bara vara här och lyssna. Det sa chefen. Nu sitter jag här som om jag skulle ha en samling med barn. Med skillnaden att de här barnen är skäggiga, leker med el och snusar.

Jag får ur mig något om att det inte finns något protokoll men alla vet vad de ska göra. Det verkar duga. De köper det. Och går i väg för att kolla sitt område. När de är klara rapporterar de till mig. Jag tar upp det personalen har undrat över.

Tre timmar senare lämnar den sista arbetaren. Jag gör samma sak. Tar helg. Glad över att jag klarade det. Även om jag bara skulle sitta där och lyssna.

Göra nytt(a) i höst

Ibland förstår jag inte vart tiden tar vägen. Det kändes som att jag nyss satt och skrev det senaste inlägget. Att det var några dagar kvar till en annorlunda jul och jag blev golvad av Peter Jöback.

Nu sitter jag här på ett av mina kontor och förstår att våren är på ingång. Just idag är det kallt, blött och fruktansvärt deprimerande väder ute. Men våren är ända på gång. Det känner man.

Om några dagar slår kalendern över till april och jag börjar min nedräkning. För jag har bestämt mig. Jag har tagit ett beslut. När sommaren blir till höst. Då har jag lämnat de här kontoren. Det varma och det kalla. Då tar jag plats på golvet igen. I barngruppen.

Det finns mycket som är otroligt positivt med de arbetet jag gör nu. Flexibilitet. Lunchträning. Magiskt. Men när dagen lider mot sitt slut så infinner sig någon form av tomhet. Jag känner att jag inte tillför någonting. Och även om det kommer att bli längre dagar med hårdare arbete så kommer det att vara värt det. Jag måste få känna att jag gör något vettigt. Att jag kan vara med och påverka och förändra. Att jag gör något meningsfullt.

Så jag har meddelat chefen. Hon vet vad jag vill. Det är knappa tre månader kvar. Innan det är över så har jag antagligen en miljard barnplaceringar att fixa. Och så ska jag överföra allt mitt kunnande till någon annan. Det blir spännande. Jag ska lära ut. Ha. Till en vuxen. Bara en sådan sak.