Ansvar och en liten pojke på kontoret

Det är höstlov den här veckan. Kul för alla lediga. Jag är givetvis inte en av dem. Inte än. Utan jag sitter här vid mitt skrivbord och skriver mail. Skapar enkäter. Pratar digitalisering och datorkunskaper. Känner ett starkt behov att få röra lite på mig.

Min chef tillhör de där som har höstlov. Hela veckan. Det kan hon visserligen behöva. Men innan hon gick på ledigt skickade hon ett mail. Till mig. Från rummet bredvid mitt skrivbord. I mailet stod det att hennes autosvar visar att jag är kontaktpersonen de här arbetsdagarna. Ojoj. Stort. De där ansvarsfulla läskiga tankarna kommer igen. Som jag hade förr. På arbetsplatsen längre ner i landet. Där ansvaret haglade under vissa perioder.
Jag blir nervös varje gång det plingar till i mailen. Jag håller andan varje gång telefonen ringer. Jag gömmer mig under skrivbordet när dörrklockan plingar. Nej, kanske inte det sistnämnda. Men jag studsar inte ner till ytterdörren i alla fall.

Nu är det snart bara en dag kvar till jag också tar lite höstlov. Ska bli skönt. Och intressant. En liten cliffhanger jag återkommer till senare i veckan. Om jag överlever.

Mitt emot mig här på kontoret sitter en liten person. Han når knappt upp över datorskärmen. Han är visserligen bara fyra år så det kanske inte är så konstigt. Pojken dricker varm choklad. Sån där vidrig choklad från en automat. Chokladpulver som blandas med varmt vatten. Han tycker den är god. Ändå.
Jag ska snart ta den där lilla pojken och gå hem. Men innan dess så tjuvkikar jag på honom några gånger till. Sådär lite diskret över min egen datorskärm. Varje gång jag gör det.Så blir jag alldeles varm i hjärtat. Att jag hade sådan tur. Att jag fick bli hans pappa.

Blodet står stilla

När jag bytte arbetsuppgifter så hade jag snabbt spanat in ett skrivbord uppe i arbetsrummet. På övervåningen. Där bara vuxna människor håller till. Det var sommar och jag valde skrivbordet som var närmast balkongdörren. Frisk luft. Syre. Det där livsnödvändiga. Och det där jag är så van vid att få när jag är ute med barnen. I alla fall förut.
Skrivbordet står också längst in. Jag får ryggen fri. Jag har uppsikt över alla som går in och ut. Överallt. Inte för att jag har ett kontrollbehov. Men ändå.


Nu är det höst. Nästan vinter. Balkongdörren står stängd. Inget syre kommer in. Eller, i alla fall borde det inte komma in. För på något sätt så är det kall luft runt mig. Hela tiden. Från 07.00 till 17.00. Måndag till fredag.


För tre veckor sedan började jag känna mig lite risig. Inget konstigt. Början på en termin. Lite ovanliga bakterier som flyger omkring i bygget. Precis som varje termin. Jag jobbade vidare. Efter en vecka var skiten kvar. Efter två också. Och nu är jag inne på tredje veckan där jag känner mig risig. Men det är nu polletten trillar ner. Tror jag.


Jag ser två. Möjligtvis tre. Anledningar till varför det inte vill släppa min eländiga kropp.


* Jag sitter still. Stora delar av dagarna sitter jag still. Jag fryser. Blodet ligger stilla i kroppen och skvalpar mest bara när jag går för att hämta kaffe. Det är ändå fyra meter till kaffemaskinen. Min kropp. Och mitt blod också för den delen. Är vana att röra på sig hela dagarna. Jag har aldrig varit kall tidigare.


* Det drar. Kalla osynliga (ja, vindar är kanske alltid osynliga) vindar drar runt mig hela dagarna.


* Nummer tre. Och det här förstår ni är fruktansvärt orimligt och långsökt. Jag har fortsatt arbeta fast jag har känt mig risig.


I morgon ska jag diskutera med min chef. The Big Boss. Känslan är att de här tre, jag menar två, punkterna kommer att spela in när vi pratar kring mina nya arbetsuppgifter och hur jag vill göra i framtiden. Rent spontant. Så känns ett års förkylning inte skitfestligt. Om man får lov att välja.

Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.

Kaffe och pyspunka

Jag har en ny arbetsplats. Eller. Egentligen är den inte ny. Jag har haft den här arbetsplatsen i några år nu. Den har bara förändrats. Jag har ingen barngrupp längre. Jag har ingen avdelning. Jag har inga föräldrakontakter eller sånt hemskt. Skönt? Absolut. Jag sitter vid ett skrivbord. Framför en dator. Skickar. Skriver. Pratar i telefon. Stora delar av dagen i alla fall. Skönt? Inte alls.

Fick en förfrågan från min chef i våras. Tänkte att jag skulle testa. Väntar på att bli övertygad om att jag gjorde rätt. Rätt att testa. Frågan är om det är rätt arbetsuppgift. Men här sitter jag nu för att jag är ordningsam och effektiv. Och för att jag är så spontan och vågar testa nya saker. *host* I alla fall det första var rätt. Jag kanske återkommer gällande arbetsuppgifter. Mycket kaffe dricker man i alla fall här på övervåningen.

Hur som helst. Klockan har passerat fyra och det är snart dags att slå ihop datorn och rulla upp för backen och hem. Först ska jag bara pumpa cykeln. För det är så rutinen är för tillfället. På morgonen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket. På eftermiddagen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket.
Jag har blivit med pyspunka. Samtidigt hittar jag inget läge att fixa till däcket. Så jag pumpar. Cyklar. Och pumpar igen.

Boost

I många fall brukar jag skriva här när saker är jobbiga. När det känns tungt. När huvudet bara precis  når vattenytan. Men i det här fallet är det tvärtom. Jag ska försöka att boosta mig lite. Det har varit en dag där saker faktiskt har gått rätt. Där positiva saker har sagts. Stora ord. Bra handlingar.

Det började redan igår. Överlämningskonferens med skolan. Blivande skolbarn ska det pratas om. Nya lärare. Specialpedagoger. Rektorer. Och så jag som verkligen älskar möten och att sitta och prata med andra vuxna. Inte.
Jag pratade på. Höll det kort. Svävade inte väg och gav dem en massa onyttig information. I stället saklig. Tydlig.
Idag fick jag höra att lärarna tyckte jag gjorde det bra. Att jag verkar vara bra på mitt arbete. Jo. Visst.

Dagen rullar vidare. Många barn lediga. Mer tid till att bygga om avdelningen inför hösten. Många saker kommer på plats. Många saker styrks från att-göra-listan.

Jag hade på mig en ny t-shirt till arbetet idag. En sån där blommig. Något som jag inte är säker på att jag klarar av att ha. När man helst vill försvinna in i mängden och bara vara neutral. Men så plötsligt. En kollega kommenterar vilken fin t-shirt jag har. Och så en till. Och en till. Under dagen tror jag att minst åtta stycken av mina kollegor har kommenterat den. Den var fin. Den var somrig. Man blir glad av den. Den var snygg. Du passade i den.

Så här i slutet på terminen börjar barnen gå på sommarlov. Några tar lov och kommer tillbaka. Andra slutar helt och börjar förskoleklass efter sommaren. Och här kommer det in. Den kanske största boosten av alla.
En flicka ska säga hej då. En flicka som blommat ut något enormt sista halvåret. Från att knappt våga säga ett pip. Till en härlig sexåring som skrattar. Skämtar. Busar. Tar för sig.
Jag berättade för mamman om samtalen på skolan igår. Att jag nämnde hennes försiktighet och osäkerhet. Men även om att den var som bortblåst nu. Och orden som kommer studsande tillbaka. Jag blir golvad. Jag vänder mig bort lika snabbt som mamman. Snyftande båda två.
Orden. Jag tror det är väldigt mycket tack vare dig.

Satan.

Märkligt väder.

Det är märkligt med vädret här uppe. Det är märkligt väder. Jag tror det är första gången jag har kunnat ha snöbollskrig i shorts.
Det har varit en lång vinter. En väldigt lång men också en väldigt bra vinter. Mycket snö hela vintern lång. Det tycker jag om. Men jag tycker också om när vintern är slut.

Här har jag gått och längtat efter våren. Efter lite varmare väder. Väntat och väntat. Och så plötsligt går folk runt i shorts och det är 25 grader varmt ute. Vart tog våren vägen? Den hann liksom inte riktigt fram där mellan vintern och sommaren.

Egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt ändå sommaren man är ute efter. Våren är bara en årstid som måste passera för att man ska komma till sommaren.

För en vecka sedan var jag med barnen i skogen. Vid en strand. I shorts. Barnen gick barfota i sanden och i vattnet. Bakom mig låg en stor snöhög. Det är som sagt märkligt det här med vädret.

Egentligen ingenting

Varje kväll tänker jag att jag ska skriva något. Något som hänt under dagen. En tanke. En fundering. Något som upprört. Något som varit positivt. Egentligen vad fan som helst. Men så går kvällen. Natten. Nästa dag. Nästa vecka. Ingenting skrivs. Dagarna bara rusar iväg.

Nu loggade jag in. Men jag har faktiskt ingenting att skriva. Hur spännande är det att jag har stått och målat i fem timmar idag. Men ryggen mot solen vilket gav mig en fantastiskt fin rödfärg på vaderna. Jag själv målade grått.

Flickan från landet i norr har flytt till Stockholm i helgen. Jag ska således lyckas ta hand om mina barn på egen hand. Återigen imponeras jag något enormt av alla ensamstående föräldrar. Vilket lass de får dra. Vad de måste planera och klara av. Fantastiskt.
Jag har gjort det i en dag och är helt slut. Stressen att hålla reda på båda samtidigt som det ska målas och man känner hur orken bara långsamt försvinner ut ur kroppen för varje penseldrag. Även om jag haft lite hjälp av en axelskadad granne.

Nu är i alla fall sista penseldraget gjort. Även min axel mår sådär lagom bra nu. För att inte tala om de fina röda vaderna. Jordgubbsplantor är planterade. Båda barnen har fått i sig mat. Eller, nja. Några tuggor i alla fall. De är badade. Hela och rena. En av dem har läst för oss andra. Och de ligger i sina sängar och snarkar.

Nästa vecka börjar kanske den tyngsta arbetsveckan på hela året. Kul. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är svårt. 23 arbetsdagar kvar till semestern. Tjugotre.

Byta däckjävlar

Min far gjorde alltid saker själv. Han bad sällan om hjälp. När han gjorde det tog det emot. Jag hyllar honom för det. Jag är nämligen likadan. Och kanske är det inte så konstigt. En sådan sak är det här med däckbyte. Pappa bytte alltid själv. Helt rätt. Så klart. Man ska kunna byta däck. Han lärde oss hur man byter och så har det fortsatt. Vår. Höst. Hela tiden har jag bytt däck själv på min bil.

Varje gång det är dags att byta tänker jag att nu. Den här gången. Kommer allting att fungera som det ska. Bultarna lossnar. Rätt däck hamnar på rätt plats direkt. Allt flyter på riktigt fint och det behöver inte gå fyra timmar av livet innan allt är klart och humöret nere i botten. Varje gång blir det tvärtom. Någonting ska alltid strula. En bultjävel som sitter så hårt så den inte går att rubba. Ett däck hamnar på fel plats och jag får börja om. Det tar en evighet att få upp bilen. Barnen springer runt och stör. Ja. Ni hör själva hur jävla roligt det är.

Så i år. Då åkte däcken in i bilen. Åkte ner till parkeringen vid ICA. Drog kortet. Betalade 250:- Väntade fem minuter. Och så var allt klart. Jag vet hur man byter däck själv. Jag kommer lära mina barn hur man byter däck själv. För det ska man bara kunna. Så är det. Men ibland. Bara ibland. Och kanske just med däck. Så är det fruktansvärt jävla värt det. Hosta upp en billig peng. Spara tid och svordomar. Klart.

För övrigt är våren här nu. Konstigt vore det annars att slänga på sommardäcken. Som jag har längtat. Inte speciellt efter sommardäcken. Utan efter våren. Solen. Värmen. Barmark. Så färdig jag har varit med tidernas längsta vinter.
Och snart börjar en ny skidsäsong...

Sjukskrivning

Tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Att få vara lite själv. Men på ett annat sätt fruktansvärt tråkigt. På eftermiddagen börjar jag prata för mig själv. Säger saker jag gör högt. Jag vet inte varför. Kanske tystnaden blir för påträngande annars.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare. Kanske är bra det i och för sig. När jag senast opererade hälsenan gjorde jag det kring jul. Då var jag hemma och ledig ändå. Men det var en evighet sedan. När jag var ung och stark. Nu är jag gammal och stel.

Tredje dagen på sjukskrivningen. Fem dagar sedan ingreppet. Jag går inte normalt än. Men det är nära. Lite för mycket vätska kvar i knät för att jag ska kunna börja det helt. Övningarna jag ska göra 4-6 gånger per dag. De gör jag 10-12 gånger per dag. Gick 4000 steg i går. Ska slå det idag. Kanske pressar jag knät lite hårt. Kanske inte.

Börjar med lite promenader den här veckan. Följer vårens framfart. Hänger på gymmet nästa.
Lämnar barn. Ser film. Tränar. Läser. Ser film. Tittar ut genom fönstret. Det är så dagarna ser ut just nu. Tänk om man kunde dra in pengar på det också. Det hade varit något.

Det är tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt. På ett annat så fruktansvärt jävla tråkigt.

Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.

Björnstad skapar känslor

De senaste åren har jag läst en hel del böcker. Jag tror det är en del av min verklighetsflykt. Jag tycker om att kunna försvinna in i en annan värld en stund. Vara en annan person. En annan miljö. Det har varit väldigt många deckare. Den ena boken råare än den andra. Morden blir brutalare. Jag vill ha det så. Men så ibland. Då försöker jag vidga mina vyer och slänga in en annan slags bok. Något som kanske kan ge något annat. Ofta blir det något jag bara önskar ska ta slut, men så öppnade jag Björnstad av Fredrik Backman. Fan.

Inte "fan" för att den var dålig. Inte "fan" för att jag önskade att den skulle ta slut. Tvärtom. Utan "fan" vilken resa. Vilken bok. En känslomässig bergochdalbana på 500 sidor. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Tårar rann. Näven slogs i kudden. Jag var chockad. Rädd. Arg. Ledsen. Och jag var träffad. Förra året skrev jag någonstans att om man bara ska läsa en bok det året, då är det Björnstad som gäller. Hur Backman kan ha ett sånt fantastiskt moget språk. Trots sin unga ålder. Hur kan han träffa så rätt? Ha såna verklighetstrogna böcker. För ja, givetvis har jag köpt och läst varenda en av hans andra böcker också. Och även de är fantastiska. På ett annat sätt.

Sedan kom uppföljaren till Björnstad. Del två. Vi mot er. Jag tänkte att, det här är lugnt nu. Inte kan en uppföljare vara lika magisk och träffsäker som första. Helvete vad fel man kan ha. Jag har inte läst ut den. Inte än. Men oj. Ibland måste jag lägga bort den. Ta en paus. För tårarna rinner. För hjärtat slår för hårt och för snabbt. För jag behöver skrika i en kudde. För så många andra anledningar.

Idag läste jag fram till ett skede där jag inte kunde läsa vidare. Jag ser vad nästa kapitel handlar om. Och jag vill inte mer. Det får inte vara sant. Det får inte hända det jag är rädd för ska hända. Som kan hända. Jag bryter ihop då. Om han gör det. Då faller jag.

Vasaloppet 2018

När jag var liten åkte jag lite skidor. Ni vet, sådär längs gatan och ner för några kullar för att få lite fart. Kanske någon km över en golfbana i närheten. Det var en hel del snö även i Stockholm på den tiden.

Men sedan växte jag på mig. Åren gick. Och skidor byttes ut mot löparskor. Jag åkte aldrig skidor. Jo, en gång på lärarutbildningen. När jag hämtade upp mig klasskompis i Solna och han var så fruktansvärt bakis så han behövde låna min mammas solglasögon och min lunch för att klara av lektionen.

Men så flyttade jag upp hit. Till vintern. Till norrland. Och en vän här uppe som tre gånger anmält sig till Vasaloppet. Han åkte ingen av de gångerna. Så jag lovade honom lite osmidigt att jag kunde hålla honom sällskap och köra tillsammans. Så vi anmälde oss. Tydligen.

Och så köptes det skidor. Och vi tränade. Mil efter mil. En del korta pass en del långa. Fyra-fem timmar ute i kylan. Platta spår. Backiga spår. Jag kom säkert upp i 35-40 mil. Min vän i minst det dubbla. Nu skulle det bli av. Allt var fixat. Och då kom magsjukan. Sex dagar innan loppet ligger hela familjen och självdör i badrummet. Men jag repar mig. Tre dagar innan står jag upp. Får i mig lite mat och tänker att du jävlar blir det åka av. Dagen innan avfärd kommer ett meddelande från min vän. Han är magsjuk. Fan.

Så där åker jag ensam ner till Mora. Får sällskap av min bror. Vi stiger upp mitt i natten för att ta en buss ut till starten i Sälen. Ut till 28 minusgrader. (Nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången!) Och så åker vi. Mil efter mil. Ibland peppar han. Ibland peppar jag. Och så plötsligt är vi i Mora igen. 90km senare. Halvt stelfrusna. Stela som en 98 åring. Hungriga. Trötta. Men lyckliga. Och med den där vanliga klassiska känslan att helvete heller. Jag ska aldrig göra det här igen.

Nu har det gått en månad. Jag har inte rört mina skidor sedan jag gick i mål. Min vän åker fortfarande om kvällarna. Han vill åka loppet nästa år. Och det värsta är. Jag skulle kunna hålla honom sällskap.

En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.

En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.

Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.

Jag orkar snart inte mer

Mitt i allt mörker försöker man ändå hitta lite ljus. Hitta den där springan där ljuset tar sig in. Jag har letat den senaste tiden. Ordentligt. Ibland har jag hittat lite ljus. Men snabbt har den där springan stängts igen.

Jag har den senaste tiden försökt acceptera pappas sjukdom. Att det inte finns något mer än ett mirakel att göra. Och långsamt. Väldigt långsamt. Har jag börjat förstå och acceptera det. Hur jävla hemskt det än är. Samtidigt vet jag hur fruktansvärt oredo jag egentligen är när det blir dags.

Men mitt i det där slår nästa bomb ner. Nästa förälder inlagd på sjukhus. Ambulans in. Tjocktarmen. De vet ännu inte vad det är. Kan vara en tumör. Kan vara en inflammation. Förjävligt utan tvekan.
Så nu ligger mina föräldrar där. På var sitt sjukhus. På var sin sida om stan. Och jag sitter 63 mil därifrån.

Samtidigt är det maj. Och ni som hängt med under den här resan med allt mitt meningslösa skrivande vet vad maj inom skolvärden innebär. Det är så galet mycket saker som ska göras. Avslutningar. Utvecklingssamtal. Överinskolningar och skolbesök. Överlämnandekonferenser. Alla avslut. Maj. Den där tiden på året där huvudet knappt är ovanför vattenytan.

Jag har inte haft det där stickandet i bröstet sedan den sista tiden jag jobbade i Stockholm. Innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Men i veckan kom det tillbaka. Jag stod framåtlutad i hallen och skrämde slag på kollegor. Men det släppte den här gången också.

Det är helt enkelt för mycket just nu. Med allt. Och jag hoppas att jag kan hålla skeppet flytandes i fyra veckor till. Sen är det lite ledigt. Ja. I alla fall från arbetet. Allt övrigt i livet är svårt att ta ledigt från. Det finns kvar vare sig jag vill det eller inte.

Kommande dagar väntar jag på svar angående mamma. Resultatet där får bestämma hur den närmsta framtiden ser ut. Om det blir ytterligare bussresor genom Sverige i natten. Eller om jag kan rida ut arbetsstormen till att börja med. I vilket fall som helst. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Ännu en bussresa neråt

I torsdags kväll satte jag mig på en buss igen. En buss som skulle ta mig genom natten ner till huset från förr. Nio timmar i ett och samma säte. Senast jag åkte var det lite småtrevligt. Ett dubbelsäte. En massa film och sport på paddan. Tiden rullade på i takt med hjulen på bussen.

Den här gången blev det inte riktigt så. Människor klev på. Fler människor. Och ännu fler människor. Till slut var varenda säte fullt. Och det kan tyckas vara okej. Om inte killen framför mig fällde bak sitt säte. Gungade fram och tillbaka på det så det konstant slog i mina knän. Om inte kvinnan bredvid mig somnade. Lutandes på min axel med snarkljud som gjorde att halva bussen vände sig om tittade. Om inte bussen begränsat wifi-mängden så matchen jag skulle se bara hackade.

Så nio timmar kändes som 20 timmar. Som en evighet. Men till slut var jag framme och påbörjade promenaden genom förorten jag växte upp i. En promenad på 2km. En promenad fylld med minnen.

Vid varje måltid i huset från förr sitter jag och tittar ut genom fönstret. På den stora gräsmattan som finns strax bakom huset. Jag ser mig själv som tioåring. Jag och min bror springandes på den där gräsmattan. Spelar fotboll. Nedskrivna turneringar med landslag. Korta matcher. Ibland utespelare. Ibland målvakt. Lagom coolt. Underbar uppväxt. Precis det jag önskar mina barn ska göra.

En titt ut genom nästa fönster. Gatan utanför huset. Där springer jag runt som 12åring. Med bandyklubba. Med tennisracket. Spelar med min bror. Med hans kompisar. Fortsätter ha en underbar uppväxt.

Nu var inte besöket i huset från förr av positiv anledning. Det var för att hinna spendera ytterligare lite tid med min far. Hans bror var där. Hans syster var där. De satt i soffan på kvällen om pratade barndomsminnen. Jag förstod inte ett dugg om vem de pratade om eller vilka platser. Men det gjorde ingenting. Jag njöt. Jag log. Och jag kunde se att de tre syskonen gjorde samma sak.
Varje gång jag säger hej då och åker hem till norr igen vet jag inte om det är sista gången. Det är otroligt jobbigt. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Mer än att snart igen sätta mig på den där bussen.

Jag vill ha vår!

Just nu pågår den där tiden som jag har svårt att känna mig tillfreds med att bo i norrland. Jag gillar Umeå. Absolut. En fantastiskt härlig stad. Det är bara det att det snöar. Det är april och det snöar. Två dagar i sträck.

Under mars och april ser jag bilder från huvudstaden. Det är barmark och tussilago. Det börjar komma fram uteserveringar. Tunna jackor. Löparna flyger fram på sopade gator och tinade skogsvägar.

Jag vill också ha det. Nu. Nyss. Jag vill inte ha snöstorm när jag springer. Jag vill inte ha snömodd och gömda isfläckar när jag cyklar till arbetet. Jag vill inte frysa i april. Våren måste komma på riktigt nu. Det är dags. Kan inte norrland också förstå det?

Varje dag tittar jag på väderprognosen. Flera dagar framåt. Flera veckor. Senast jag tittade skulle det snöa någon dag i maj. Suck. I maj!? Så här kan vi inte ha det. Kan någon ta tag i det här och ta ett snack med moder natur? Snälla?

Svårt att fokusera

Nu har det gått en vecka sedan jag var tvungen att ta det där avskedet nere i huset från förr. Det var tufft. Det var svårt. Och det märktes även på pappa att han tyckte det var svårt. Armarna ville inte riktigt släppa taget. Ingens armar. Jag hade så mycket jag ville säga innan jag åkte. Men ni vet hur jag är. Jag kan inte prata om känslor. Men jag kan skriva. Så när jag satt där på Arlanda och väntade på att gå ombord på planet så skrev jag. Jag skrev ett långt brev med allt jag ville säga. Allt jag inte kunde säga.

Den här veckan har jag mest gått och väntat på telefonsamtalet. Men det har inte kommit. I stället har jag ringt. Han lätt pigg. En förhoppning som jag vet egentligen inte finns. Jag tror mig inte bli störd så mycket av det på arbetet. Jag tror jag kan fokusera på arbetet. På barnen. Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Hemma har jag inget tålamod. Jag känner mig arg. Så där som jag ofta har känt mig förr. Ilska som bubblar inombords utan att jag egentligen vet varför. Jag vill slå. Sparka. Skrika.

På arbetet orkar jag inte vara speciellt pedagogisk. Jag orkar inte säga till barnen. Orkar inte medla i deras konflikter. Jag vill inte prata med föräldrar. Allt det där är lite poängen i mitt arbete. Jag måste hitta ett sätt att ta tillbaka yrkesrollen kommande vecka.

Jag får leta efter positiva saker. Barnens magsjuka höll bara i sig några timmar i går kväll. Positivt. Djurgården har allsvensk premiär i morgon. Positivt. Träningen rullar på bra. 13km i snöstorm 06.45 igår. Positivt. Eller nja. Det var inte ett dugg roligt. Men benen kändes bra.

Ny vecka i morgon alltså. Måste ta tag i det här. Måste kunna fokusera på rätt saker även om det är svårt. Jag fortsätter ringa till huset från förr. Det är det enda jag kan göra just nu. Och leta efter en bra tidpunkt där jag kan sätta mig på en buss hela natten igen.