Igenkänd på loppis

Vi hade loppis i söndags. En sån där stor som ett helt område var med på. Eller stadsdel kanske det heter. Loppisen i sig är ganska oviktig i det hela. Men mitt i det hela kom det tre kvinnor och tittade på lite saker. De tittade. Och gick i väg. Efter en kort stund kom en av dem tillbaka. Jag kände igen henne.

Hon kom fram. "Visst har du jobbat på förskolan där nere?" Hon pekade. Hon hade haft ett barn där. För något år sedan. Och jag börjar febrilt leta i minnet av alla barn som passerat genom åren. Jag kände igen mamman. Men vad i helvete hette barnet?

Plötsligt sa hon namnet. Jag blev lättad. Kanske såg hon på mig att det var helt blankt. Men när hon sa namnet mindes jag. Han hade haft svårt med språket. Vi arbetade med tecken. Han älskade bläckfiskar. Så klart blev hans tecken just det. Hon berättade att hon mindes mig för barnet tyckte om mig. Att vi sprang tillsammans på gården och att han fortfarande tyckte om att springa. Klart jag minns en sån. Som vill springa.

När hon gått fortsatte jag sälja lite saker. Med ett lite varmare hjärta. Det betyder en hel del när man får höra sånt här. Att man gjort någon skillnad. Att man satt positiva avtryck. Jag natar att det är därför man stannar kvar i yrket. För inte fan är det för pengarna i alla fall. Och när vi ändå pratar om pengar. En kvinna ville inte betala 50:- för ett i stort sätt helt nya höstkängor. Hon skulle pruta ner det till 30:-. Såna vill man bara slå. Hårt. Med en stol. I ansiktet.

Namn som inte sitter

Och så kom dagen. Och gick. Både första veckan och andra veckan på arbetet har passerat. Inskolning. Första dagen i skolan. Det är stort. Det känns som att det dyker upp nya barn varje dag. Och minst lika många vårdnadshavare. Jag sitter där på samlingen och ropar upp namn. Parar ihop namnet med ett face. Tänker att nu jävlar kan jag namnen. En minut senare frågar någon någonting och det är helt blankt. Har ingen aning vad ungen heter. Chansar ibland. Frågar ibland. Sopar det under mattan i bland. Oklart vad som är bäst.

Själv minns jag inte så mycket från när jag började skolan. Jag minns faktiskt ingenting. Mer än att jag stod uppställd längs väggen hemma för att mamma skulle ta kort när jag höll i den tyska godisstruten man tydligen får när man börjar skolan. Bara le och vara glad. Vem kan annat när man får en stor strut med godis. Som man måste ha två händer för att kunna hålla.

Förskoleklass fanns inte då. Det är en mindre evighet sedan jag började skolan. Men jag har fått höra att jag var klar efter ett år. Tänkte jag i alla fall. Kom hem och ifrågasatte att jag skulle gå ett år till. Det hade varit något. Ett år i skolan. Färdigutbildad när man är sju år. tack och bock. Bara att börja arbeta och dra in pengar. Undrar hur rik man varit då. Börja spara och investera vid sju år ålder. Bo hemma. Få det mesta gratis. Jodå. Jag tackar.

Nu blev det inte så. Det blev en hel massa år till i skolan. Och kanske är det tur det. Jag får spara det lilla som går att spara nu. För inte fan får jag något gratis längre.

Två veckor in och en del namn faller på plats. Av 78 barn kanske 30 namn sitter. Jag får jobba vidare på det. Fråga mig dock inte vilken vårdnadshavare som passar ihop med vilket barn. Där är det noll av 156ich.