Arbeta utan rutiner.

Det blir längre tid mellan de skrivna orden just nu. Anledningen är att skolavslutningen har passerat. Vilket resulterar i att det är fritidsverksamhet hela dagen. Inga naturliga raster eller planeringstid. Allt flyter liksom ihop på något sätt. Rutiner faller. Ramar faller. Och dagarna blir oändligt långa. Men det är bara nio långa dagar kvar. Sedan stämplar jag ut. Sedan lämnar jag avdelningen. Och även om jag är fullt övertygad om att det kommer att gå fint och antagligen till och med bättre. Så vill en liten del av mig att det ändå kommer att bli ett litet litet tomrum när jag slutar på den här avdelningen.

Sista veckorna är lite annorlunda. Barnen får göra lite vad de känner för. Ja. Inte vad och hur som helst. Så klart. Det skulle bli kaos. Men det är lite friare när det är lite färre barn här. Det spelas lite mer playstation. Det skapas lite extra. Man får helt enkelt välja lite friare på saker som inte alltid går att genomföra annars. När alla är på plats.

En del kan tycka det är skönt. Njuter av lugnet. Hittar direkt saker att göra. Utnyttjar möjligheten att få göra det där lilla extra. Samtidigt. En del får problem. De behöver ramar och rutiner. De tycker det är jobbigt att saker inte är som de brukar. Jag är en av dem. Inte för att jag får panik och ballar ur helt. Men det är fan rätt skönt när alla har sin uppgift och sina rutiner. Nio dagar kvar. Och jag jobbar vidare på att arbeta utan rutiner. Nio dagar kvar. Sen faller ännu fler rutiner. Sen är det semester.

Fler behöver dra strået till stacken

19 dagar kvar. Dag för dag. Timme för timme. Minut för minut. Det är slitsamt nu. Kanske inte arbetet i sig. Utan livet. Livspusslet. Jag får knappt ihop det just nu. Det är saker hela tiden. Saker som ska betas av. Som ska kommas ihåg. Och som behöver planeras.

I helgen. Eller. Egentligen varenda helg den senaste tiden. Har det varit aktiviteter. Från morgon till kväll. Friidrottstävlingar. Hemmamatcher. Bortamatcher. Kalas. You name it. Och för att alla de här aktiviteterna ska kunna bli av. För att barn och ungdomar ska kunna spela och tävla och aktivera sig. Då behövs det föräldrar. Det ska säljas för att dra in pengar. Det ska hjälpas åt att planera och skjutsas. Det ska bakas. Det ska finnas matchvärdar och funktionärer. Och det är inte så konstigt. Hur ska det annars gå runt?

Men efter en hel bunt med år inom föreningslivet så slutar jag aldrig förvånas. Irritationen får på något sätt aldrig riktigt lägga sig. För när det skickas ut om att det behövs hjälp. Att någon måste baka, vara funktionär eller fan vet vad. Då blir det tyst. Alla de här föräldrarna som har sina barn i föreningen. De är helt tysta. I alla fall nästan alla. För det är alltid samma få föräldrar som ställer upp. Som får det hela att rulla på. Som fixar fika att sälja. Som står där med matchvärdsvästen på sig. Som krattar den där längdhoppsgropen. Alltid samma.

Jag vet inte vad man ska göra för att fler ska engagera sig. För att fler ska dra det där strået till stacken. Men någonting behöver göras. De kan inte alltid få slippa undan. Ställer fler upp så kanske det blir lättare att lägga det där livspusslet. 

Om 19 arbetsdagar går jag på semester. Då ska pusslet vara lagt. Jag sitter fortfarande med en hel del bitar i handen som jag behöver lägga ut.

Lunch i bunkern

Det är inte många dagar kvar på den här terminen. Det närmar sig ett slut. En kort semester. Och när semestern kommer så tar även min tid på den här avdelningen slut. Det vill jag inte. Inte någonstans. Det jag är mest orolig över är orken. Att den ska försvinna snabbt igen. Det senaste året har jag haft så mycket mer energi. Vilket är konstigt att säga när jag just skrivit ett inlägg om att jag är så trött i kroppen. Och matt. Men så är det faktiskt. Mer energi när jag slutar dagen. Mindre mörker helt enkelt. Ljusare både fysiskt och psykiskt.

Men jag tror det blir mer att stå i under hösten. Yngre barn. Annat upplägg. Det kommer att kännas. Annat schema. Nya rutiner. Och så ska det lära kännas folk. Nya barn. Nya vårdnadshavare. Nya kollegor. 

Rum som ska städas. Rum som ska visa på tydlighet. Rum som ska vara inbjudande. Det tänkte jag att jag skulle försöka ordna. Minska ner det visuella bullret. Det är inte bara för barnens skull det ska se bra ut. Jag behöver också det. På förskolan arbetade vi mycket med miljöerna. På avdelningen och på hela huset. Med kollegor. Med specialpedagog. Jag minns en tid där vi var för många barn för att vi skulle få plats med att äta alla på avdelningen. Så några satt och åt i ett förråd. Jag hör själv hur bisarrt det här låter. Men så var det faktiskt. Vi satt där och åt i den så kallade bunkern. Med pedagogiskt material på ena sidan. Med verktyg på andra sidan. Tills en specialpedagog försökte uttrycka det lite fint att det var helt jävla värdelöst för de barn som har svårt med mycket intryck. Att det inte fanns en sämre plats för dem att försöka äta på.

Det är 24 arbetsdagar kvar. För den som räknar. Sen ska mattheten ut ur kroppen för en liten stund. Innan det är dags att organisera och lära känna. 24 arbetsdagar till slutet. Även om det låter otroligt dramatiskt när jag uttrycker det så. Vi slipper i alla fall äta lunch i ett förråd.