Jag har all tid i världen. Tydligen.

Min ena kollega är negativ. Djävulskt negativ. Tyvärr får hon in oss andra i hennes tänkande ibland. Så man får arbeta hårdare för att se möjligheter och se saker ljust.

I vilket fall som helst. Hon klagar ofta på sitt liv. Hennes man gör ingenting. Hennes barn klagar och gör ingenting. Allt kostar pengar. Hon tjänar ingenting. Och allting i hennes liv är värdelöst.
Igår satt vi och åt mellis. Hon tyckte att jag skulle baka en chokladkaka som hon verkligen tycker om (Ha! Något hon tycker om!) som jag har bakat tidigare.

Jag svarade att jag gärna skulle göra det, men jag vet inte riktigt när jag ska hitta tiden till det innan vi går ombord på planet på tisdag. Mycket som ska hinnas med de här sista dagarna.
Som svar fick jag ett litet skratt. Med kommentaren: "Du har väl all tid i världen!?"

Tydligen gör jag ingenting alls mer än att arbete. Jag kommer visst hem och sätter mig i soffan och rullar tummarna. Att jag springer 80km i veckan räknas inte. Att jag tränar handbollstjejer räknas inte. Det som räknas är om man har barn eller inte. Är det så hemskt att ha barn. Om de tar så mycket tid från en så man bara vill lägga sig ner och dö. Varför skaffar man då barn? Borde man inte har lite koll på det innan? Ibland känns det bara som en ursäkt.

Jag tycker det är konstigt. Skaffar man barn borde man väl ha koll på hur livet kommer att se ut efter det. Att man får offra en del tid. Men att det också finns tid för annat. Det är jag övertygad om. Flickan från landet i norr och jag har analyserat. Planerat och pratat. Allt från småbarnsålder upp till tonåringar. Viktiga frågor och mindre viktiga frågor. Det känns bra. Det har blivit många diskussioner i bilen upp till norr. Och ner från norr.
Men innan det blir dags för mig. Så kan jag sätta mig ner och analysera läget. För jag har all tid i världen.