Det är tanken som räknas ändå

Idag när jag steg in på arbetet kom chefen fram. Jag skulle tydligen ha mitt lönesamtal idag. Det är ett antal veckor försenat, men vad ska man göra? Efter lunchen blev jag inkallad till chefen och personalansvarige ur styrelsen. Till slut kom det fram att jag skulle få 1000:- i höjning. Inte illa. Tack för den.

Men när jag gick därifrån var det inte pengarna som kändes bäst. Nu ska man inte sticka under stolen (Och vad är det för uttryck nu då?) att en löneförhöjning på 1000:- känns riktigt bra. Men det chefen tog upp som anledning kändes bra mycket bättre. Tankarna och orden.

Jag hade utvecklats enormt senaste året. Tagit för mig mer och visat att jag är den som är avdelningsansvarig. Visat att jag vill ha mera ansvar och bestämma. Jag har sagt i från mer till barn och kollegor. Och det märks att jag tycker om det jag gör. Det ser ut som att jag inte känner att jag är tillräcklig när alla barn frågar och kommer till mig.

Chefen sa att nog var det enda som hade förberett mig inför samtalet som ska vara grunden till det här lönesamtalet. Och verkligen lyft fram mig.
Jag skulle kunna berätta vad som helst och vilket barn som helst, eftersom jag är så mycket med alla barn. Tar tag i saker och söker upp de barn som jag kanske har svårare att få kontakt med. Tydligen skulle jag kunna sitta och ha utvecklingssamtal med vilka föräldrar som helst.

Alla de där orden. De kröp in under skinner på mig. Förhoppningsvis stannar de där. Om ändå bara för några dagar. För sedan är allt som vanligt igen. Jag ser ner på mina arbetsinsatser. Anser att alla kollegor är bättre än mig. Och den vanliga visan. Men det är då. Nu är det några dagar med orden och tankarna flytandes i blodet. Precis under skinnet.