När jag stod i kassan och skulle räcka fram mina kort för att betala det jag köpt, fick jag en obeskrivlig känsla i kroppen. Handen jag höll korten i darrade lätt. Jag tittade bredvid mig och vände tillbaka huvudet. Snabbt flög en tanke av igenkännande genom mitt huvud och jag vände tillbaka huvudet. Där stod han.
Mitt hjärta har kännts bättre de senaste dagarna. Kanske för att stressen lagt sig på arbetet nu. De sista två barnen som skulle avsluta sin tid på förskolan har nu gjort det. Det blev lite sentimentalt med den ena flickan. Lättnad med den andra. Elakt att säga så. Men det är verkligheten.
Under sista veckan hann jag med att göra om ett helt kapprum också. Ner med allt som fanns på väggarna. En förläder som målade på kvällarna och sedan satte jag upp allt igen. Nytt och fräscht. Från läskigt grönt till modernt vitt. Eller något sånt. I alla fall hann jag klart med allt och kunde lättad gå från arbetet i fredags. I god vetskap om att allt var klart. Allt stod där det skulle och var skinande rent. Precis som jag vill ha det. Tyvärr börjar jag sent på månadgen efter semestern. När vi öppnar igen. Och under de första timmarna kommer det mesta hinna raseras igen. Fuck the lemon. Men jag antar att även det är verkligheten.
Ja, Flickan från landet i norr och jag tog oss an storstaden idag. En snabb lunch och lite shopping. Tankarna var ända ute på Ikea. Men det fick stanna vid endast tankar idag. I stället köpte vi lite till lägenheten. Lite till oss själva. Inga större saker. En skön dag på stan helt enkelt. Vi fick till och med se ett brutalt gripande. En hysterisk narkoman till kvinna som låg och skrek under polisens tryckande knä. Verkligheten här också. I alla fall i Stockholm.
Det som hände inne på Stadium däremot. Det vet jag inte om man kan kalla verklighet. Men där bredvid mig, bredvid oss, i kassan stod Herr Magnus Carlsson. Det är stort.
Nu vet ni inte hurvida jag skojar eller inte. Jag menar, vi såg Fredrik Reinfelt i Täby för två veckor sedan, utan att jag ens nämnde det. Men helvete vad stort det här var. Magnus Carlsson. Oj oj. Shit! Det kan man leva länge på. Live forever.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nu har jag läst om ditt hjärta otagliga gånger så nu måste jag skriva en kommentar.
Hade lite av samma problem för några år sen, jag var helt bergis på att nåt var fel med mitt hjärta. Jag upplevde t.o.m att det ibland slog orytmiskt och ibland rusade. Jag tog kontakt med läkarmottagningen mitt företag samarbetar med (Sollentuna f.ö) för att kolla upp det och några saker till.
De sa att det är väldigt ovanligt för en ung och frisk människa. De gjorde ändå en del tester. Det viktigaste var EKG:et som de sa avslöjar allt och man ser direkt om det är nåt fel på hjärtat med dom symptom jag hade uppgett. Det visade sig dock inte vara nånting som hade med hjärtat att göra.
Det kan vara spänningar, nervositet (som inte blir bättre för att man går runt och tror att det är fel på hjärtat). Sen dess har det försvunnit.
Har gjort en EKG-test till efter det och jag var fullt frisk även då.
Det kan fortfarande vara stress som utlöser dessa känslor men det behöver absolut inte vara hjärtat för det.
Så mitt tips, gå och kolla. Det går snabbt och man får besked direkt, skitenkelt.
Ta hand om dig mannen!
DJ E >> Jag gjorde ett EKG test för något år sedan. Då jag svimmade och hade ont i hjärttrakterna. Men jag var fullt frisk. Och det är jag antagligen nu också.
Jag måste bara lära mig att sluta fundera över så mycket hela tiden.
Matte-> Då vet du ju att det inte är hjärtat som strular, vilket borde vara skönt i sig.
Det är snarare så att du har problem med bröstet, vilket inte är helt ovanligt när man känner sig stressad och orolig. Intala dig att det är klart mindre farligt också, vilket det är. Även om mycket stressande aldrig är bra. Och när det händer, stanna upp, sätt dig ner, blunda och ta några djupa andetag (även om det tar emot)
Skicka en kommentar