Att bara vara en pojke

Några av de blivande skolbarnen har slutat hos oss nu. De har gått vidare. Börjar nästa kapitel i sina liv. Det lite sentimentala tider. Men samtidigt roliga.

Barnen ska ha kramkalas och glasskalas. Det ska givetvis visas att de ska sluta. Också kommer föräldrar med panikinköpta presenter som de ber barnen överlämna till oss pedagoger. Och så ska det tackas för den här tiden och för allt som varit. Och det är just där. I föräldrarnas lilla "tacktal" som det dyker upp. En liten mening som jag stör mig på. En mening som formuleras på olika sätt.

"Och det har varit jätte roligt med en kille här."
"Det har varit bra att A har fått haft en kille som fröken"

Så ser det ut. Så låter den där lilla meningen i deras tal. Och jag tycker det känns fel. Är jag bara där för att jag råkar vara man? Hade vilken man som helst varit bra för deras barn? Kan det inte ha någonting med mig som person att göra? Eller med min personlighet eller kunnande?
Det låter inte så. Tyvärr. Jag önskar de kunde formulera om den där meningen så det i såna fall, om de nu menar det så, blir lite mera personlig. Det skulle betyda mer. För låter det som det gör nu. Då betyder det inte ett skit för mig. Det rinner av direkt.

För övrigt så har jag börjat läsa en ny bok. "På kudde av gräs" heter den. Och det är en av böckerna i en triologi. Givetvis trodde jag att det var den första boken och att den bara började lite konstigt och var lite svår att hänga med i. Men så klart hade jag fel. "På kudde av gräs" är den andra boken. Jag ställer tillbaka den i bokhyllan. Plockar fram nya av Liza Marklund i stället.